En vardaglig incident

Vi har haft tva stromavbrott pa lika manga dagar i Saigon. Det forsta kom strax efter att jag kommit hit, runt midnatt. Olyckligtvis har mitt rum inget fonster med dagsljus. Det blir nattsvart. Jag letar fram min halogenficklampa.

Som ordningsam svensk ar man van vid att tidningarna hemma gor i alla fall en sida nar strommen gar i en storstad. Sa svensken, denna mansklighetens riktkarl, gar resolut ner till lobbyn for att ta reda pa vad som star pa. Dar nere har vietnameserna redan tant ljus och sitter och myser.
- Det finns ingen strom, papekar jag inte utan skarpa i tonen.
- Det hander varje dag, fnissar personalen tillbaka.
Det andra kom i morse. Jag sket i alltihop och gick ut istallet for att promenera runt stan. Pa trottoarerna holl folk och labbade med bensin i pet-flaskor for att fa igang ett inte oansenligt antal elverk utanfor sina affarer, vars smattrande adderade angenamt till den redan massiva ljudbilden.
- Strommen kommer ater kl 4, konstaterade en barkille neutralt.

Studenten Chu, eller hur det nu stavas, pluggar management pa gymnasiet. Han ar i 19-20-arsaldern och kommer fram med en av sina skolbocker och vill ova sin engelska.Han ar bekymrad infor framtiden:
- Jag vill studera utomlands och starta eget foretag, sager han. Men jag far inget visum. Och det ar sa mycket byrakrati kring att starta foretag i Vietnam, man ska fylla i en massa papper till myndigheterna och presentera sin affarsplan. Men myndigheterna sager bara att den inte ar bra.
Jag foreslar att han ska fixa ett kvalls- och helgjobb hos nagot hotell dar han traffar engelsksprakiga turister. Pa det sattet kan han ova upp spraket. Han ska fundera pa det.
Jag jamfor med mig, som svensk, som kan aka till i princip vilket land som helst i varlden. For Vietnam till exempel behovs inte ens visum. Inte till USA heller, dit Chu helst vill. Han ser lite nedslagen ut nar han inser den stora skillnaden.

Startar inte.

Hittar kyrkan mitt i stan och tanker att dar ska jag ga in och svalka mig lite. Men det pagar en ceremoni dar inne, en tant viftar ivag mig. Troligen ar det ett brollop, for utanfor har nagra killar pyntat en bil med blommor, likt en svensk brollopskortege. Bilen ar en skinande blank och renoverad Chevrolet, eventuellt en 55:a, nagot av hojdpunkten inom amerikansk bilindustri (med undantag av 75:ans Camaro mojligen).
Det ar bara ett problem: bilhelvetet startar inte.
Tva eller tre kostymkladda killar star lutade i varmen under den oppna huven och stirrar oforetagsamt ner i motorn. En ringer i mobilen med stressad blick.
Det ar typiskt. Forst kommer amerikanerna hit och krigar. Sedan lamnar de efter sig sadan har skit.

U.S. Army 54th Infantery Division

Under en gummiplantage strax nordvast om Saigon gomde de sig. Gerillakrigarna som USA inte klarade att sla ut.
Vad som nu kallas Cu Chi-tunnlarna ar av den mindre storleken, omojliga for en vasterlandsk soldat att kravla sig fram igenom. Det var ocksa ett av en lang rad tunnelbyggen over en stor yta av Vietnam, varav flera tydligen byggdes redan under inbordeskriget.
Det ar vid dessa tunnlar jag var idag. Riktigt intressant. Annu battre blev det nar var guide, en vietnames i 50-arsaldern, visade sig ha krigat sju ar mot nordvietnameserna i den amerikanska 54:e infantreridivisionen som sambandsofficer bland annat. Tidvis var han forlagd till ett omrade precis i narheten av tunnlarna.
- Very dangerous, very dangerous, sa han och sag lite nedstamd ut.
Fast han var rolig ocksa. Han berattade pa sin knackiga engelska att det foddes barn nere i dessa tunnlar under kriget. Inne pa det temat kom han in pa detta med hur barn blir till, och undrade om nagon visste vad "virgin" betyder.
- A woman with no husband. So she doesn't know how big the banana is.

Nu ska jag ga upp och duscha, sedan ut och ata nagot. Ska agna en del tid at planering - tre tva natter till ar tankta i Saigon, sedan blir det Mekongdeltat, en eller tva dagar. Darefter tanker jag mig norrut mot Hanoi, med stopp langs nagon av stranderna dar, men jag vet inte exakt var och inte heller hur mycket tid allt far ta - jag vill ju hinna med Hongkong och en liten svang in i Kina ocksa. Dagarna gar fort.
Forst hade jag tankt fyra-fem dagar i Malaysia med sol och bad, men det vetetusan om jag hinner med. Den som lever far se. Tjena.

Ett himla hallaballoo

Saigon. Pa flygbiljetten star det Ho Chi Minh. Pa bagageslippen star det SGN (Saigon). Jag kan medge att det finns en viss mystik kring staden med tva namn och landet, med allt vad det varit med om. Fast mitt forsta intryck - forvisso efter att ha varit har typ tva timmar - ar inte kanonpositivt. Dimper ner mitt i backpackergettot, dit jag i och for sig bett chaffisen kora mig. Har ju inte bokat nagot sa jag valjer ett hostel pa mafa och sager "ta mig hit". Har ar plagsamt mycket vasterlandska turister. Jag kastar in vaskan pa rummet och gar ut for att fixa lite middag. Hamnar bredvid en tysk med hastsvans. Bara en sadan sak. Lovar att han heter Dieter. Maten, en biffrora med lite gronsaker och ris, ar helt ok men for lite kryddad. Tar in den lokala pilsnern, Saigon Draft Beer, en aningen blaskig historia.
Men ok - man ska inte doma ett land eller ens en stad efter ett par timmar bland lallande backpackers och Britney Spears och Green Day ur hogtalarna. Ska nog lyckas hitta lite krigsromantik.
Har singat upp rummet for tre dagar, imorgon blir det tour for att se underdjordiska installationer under kriget, en dag vill jag bara knalla runt och spakulera, och sen maste det natirligtvis akas bat pa Mekong. Museet over kriget ska man visst se ocksa.
Nu kan jag inte skicka data pa varken min egen eller jobbmobilen, sa det har med resebloggandet riskerar hamna i dvala. Kul sa lange det varade. Tjenamors.

Tabloidlitteratur

Läser The Insider av Piers Morgan, chefred under elva år för brittiska News of The World och Daily Mirror. Varifrån han fick sparken. Rekommenderad av en kollega. Mkt underhållande.

Exit Kambodja

Jag gillar det har landet. Darfor kanns det lite trist att jag lamnar Kambodja om ca fem timmar. Det sker via flyg till Saigon (nagot dyrare an jag skulle ha velat, ca 800 kr, men jag sparar tid), dar jag raknar med att stanna tre dagar. Oklart exakt var annu, men det loser sig alltid.
Kambodjanerna ar oerhort vanliga (ska vara prickar over a...), kan mata sig med thailandarna, priserna laga och servicen bra. For backpackers som reser utanfor de breda turiststraken och har mindre krav pa bekvamlighet ar det ett valdigt enkelt land att resa i. Man hoppas, dock, att de lyckas bredda turismen, sa att de kan attrahera ett bredare turistunderlag. Det behovs - jag har tex inte sett en enda tillverkningsindustri att tala om annu. Det saknas uppenbarligen storre banker och darmed ar det sannolikt skralt med inflode av internationellt kapital.

Bilden visar vissa av offren vid tortyranstalten Toul Sleng, kallad S21, i Phnom Penh.

Fast satsningar pa turism saknas absolut inte. Pa den spikraka vagen fran Siem Reap ut till Angkor byggs just nu ett nytt stort nationalmuseum. Pa en banderoll vid vagkorsningen annonserar de redan efter personal - guider, tolkar, ekonomer och chefer. En liten bit langre bort ligger en ny spa- & golfresort. Langs vagen in till stan fran busscentralen passerar man ett annat bygge. Fast inte annu ett hotell, har jag fatt veta, utan ett nytt turistministerium.
Samtidigt saknar landet nagon langre kustremsa, sa sol- och badturismen kan inte vantas bli sarskilt stor jamfort med Thailands och Vietnams. En av staderna vid havet i soder, Sihanoukville, sags visserligen vara ett bra stalle med fina strander och "partyatmosfar" som det star i min guidebok, men mycket mer ryms inte.
Jag ser garna mer av Kambodja en annan gang (men Angkor ar jag nog klar med), om nagon vill hanga med. De sodra delarna, men aven Battanbang eller hur det nu stavas, ska vara bra. Ocksa Phnom Penh, denna av tragedi sa svart drabbade stad, har sin egen charm.

Partisammankomst

Ett par hundra meter harifran holls det partimote nyss nar jag cyklade hem. Vagade inte ta kort, for an vakt hade just kort bort mig fran trottoaren utanfor FCC, Foreign Correspondent's Club, som egentligen ligger i Phnom Penh men som har en lokalavdelning i Siem Reap. Ar beromd, pastas det, fast ar bara en lyxig bar egentligen och ingen pressklubb. De har behagliga fatoljer utanfor en vit kolonialaktig byggnad.
I alla fall satt kanske tva-trehundra personer, alla i vita skjortor, dar bredvid bakom ett staket och lyssnade pa en karl som skrek i megafon. Vid porten satt den valkanda skylten Cambodian People's Party.
Sitter och letar flighter pa ett internethak. Var visst inte sa latt som jag trodde. Snart ska jag ga och se om jag hittar kanadensarna igen.

Upptäcktsresande i 30 min

Ta Prohm, dit jag lyckades navigera efter ett tag, är jämte Angkor Wat nog det mest sevärda eftersom det lämnats i princip som det hittades för 150 år sedan. Djungeln har helt genomborrat templet, rötter växer ut och in genom murarna och ett jätteträd hotar pressa sönder hela huvudbyggnaden ovanifrån. Man känner sig lite som en upptäcktsresande när man går runt där. Eller ja, skulle göra om det inte var för alla japaner med kameror som orsakar köbildning hela tiden.
Jag hade skrivit en lång notering om Kambodjas turistindustri som dök upp i huvet när jag cyklade runt, men den gick inte att skicka så det får bli senare.
Planen nu är att fixa ett flyg till Saigon imorgon. Vietnam Air har ett gäng flighter har jag kollat upp. Alt är att ta bussen åter till Phnom Penh och göra resan över gränsen därifrån. Men då förlorar jag en dag på något jag redan sett och spräcker tidplanen.

Lost

Cyklar runt bland dessa mängder av tempel. En del andra turister hojar också, hardcore-gänget, men de flesta steker runt i tuktuk. Jag räknar till över 40 tempel på kartan, utspridda över flera kvadratkilometer. De sammanbinds av grusvägar som genomborrar djungeln. Därinifrån låter det högt av kväkande grodor och annat. De skyltar inte så bra, så jag var helt lost ett tag - tills jag sprang på kanadensarna från phnom penh mitt i en tempelruin. Nu har vi bytt mejladresser. Dessutom hade deras tuktukchaufför koll på var vi var.
Nu ska det prisas stekt ris o kött.

Khmererna regerar

Lokalbefolkningen visste om den, men i flera hundra år var Angkor bortglömd av omvärlden, helt övervuxen av djungeln. Till 1850-talet, då en arkeolog högg sig fram hit och den förlorade staden upptäcktes.
Sitter nu mitt i Angkor Wat, det mest kända templet, och mobilbloggar. Det hade de nog inte trott khmererna när de byggde stället.
Det är faktiskt grymt imponerande. Utan att ha sett pyramiderna antar jag att det här är i samma härad. Det är verkligen ett arkitektoniskt mästerverk som jag bara inte fattar hur de fick till för mer än tusen år sedan.
Och då är detta bara ett tempel. Ett par kilometer bort finns en hel jäkla tempelstad som kan ha rymt en miljon människor. Jag har hyrt en hoj som jag ska åka dit med i eftermiddag.
Här är mkt varmt. Har ryggsäcken full av vatten.

Dessa tempel alla pratar om

Framme i Siem Reap nu, kl ca 14. Har hamnat på ett ställe lite över budget, men jag ska gå en sväng nu och hitta ett annat och byta imorgon.
Ska pejla in utelivet lite samtidigt.
Börjar tröttna på dessa tempel som alla tjatar om redan innan jag sett dem. Man förväntas betrakta dem i soluppgång, solnedgång, mitt på dan, inifrån och ut. Dessutom ska man se alla och helst några till. Jag säger: Ge mig ett tempel oavsett belysning så är jag nöjd. (Blir intressant att se vad jag tycker om denna anteckning när jag väl sett dem.)
Mest irriterande är dessa mc-taxinissar som nödvändigtvis ska köra en överallt. Jag kan för bövelen hitta en taxi när jag behöver en, stan vimlar av dem. Är iofs rätt bra på att skaka av dem, ska nog gå här också.

För partiets bästa

Vi åker just förbi en lång rad jordbruk/jäger, där det utanför varje står en blå skylt med Canbodia People's Party. På ett ställe fanns 20-30-talet hängmattor upprätta under ett tak. I två av dem låg två snubbar och studerade bussen när den for förbi. Gissar att det är någon sorts statliga gårdar. Partiskyltar ser man å andra sidan överallt på landsbygden.
Och så mitt i alltihop, ett ruckel med skylten American School of Phnom Penh.
Var buss tutar hela tiden.
Kambodjansk karaoke på tvn. Ingen sjunger.

Vem?

Någon har kläddat ner ett nummer, kanske ett telefonnummer, på förstasidan av min IHT med svart kulspetspenna. 009316525147. Extremt nyfiken på vart det går.

Buss till Siem Reap

Klev just på bussen, en gammal fin långfärdsmaskin med vad som ser ut som röda lädersäten. Köpte en ett dygn gammal International Herald Tribune en en kille på trottoaren för tre dollar. En story om Bush som vänsterkryss. En karl har räknat in passagerarna i bussen tre gånger nu. Behaglig temp eftersom det är 7 på morgonen. Sol.
Minibussen från hostelet körde genom stans bättre kvarter, kul att se. Chauffören försökte gena mot enkelriktat. Fick möte. Försökte vifta åt sidan mötet. Fick backa. En polis såg lojt på.
Nu tutar bussen och någon blåser i visselpipa. Vi rullar iväg långsamt.

Movienight a la Phnom Penh

Nyss hade vi filmkväll här nere i vestibulen på hostelets feta platt-tv. Filmen: The Killing Fields. Ska man se den - igen - någon gång så är det i så fall i Phnom Penh. Det var mest vi bleka krigsromantikeuropéer som tittade, fast några kambodjaner också. Antar att de också sett den tidigare.
Bör vara framme i Siem Reap ca kl 13 lokal tid imorgon om inte bussen pajar. Sen ska det bara hittas ett hostel. Kanadensarna, som flyger dit samtidigt, ska bo på nåt Bou Savy, ska hålla utkik efter det.

Zennström & Jolie regerar

En intressant detalj: de tycks vara stora fans av Skype här. Internet på datorerna härnere i receptionen är toksegt - ändå satt en engelsman där nyss och skypeade med en öronsnäcka kopplad till datorn i örat. Gissningsvis är internet minst lika pålitligt här som telenätet.
Och så är de tydligen heta på Angelina Jolie eftersom hon adopterade en liten kambodjan 2002. Sådant går hem.