AFRIKA: Kör & gör din egen safari

Nytt från Traveling Reporter
Din guide till Namibias
vilda djur – på egna hjul
Funderar du på en safari? Missa inte Traveling Reporters omfattande guide – priser, hyra bil, resplan, karta. Se bilder från Namibia. Kolla här!
• Läs En Resande Reporters blogginlägg från resan

BILDEXTRA: Namibia, Zambia – och en jättelik urangruva

AFRIKARESAN – I BILDER
BILDERNA FRÅN AFRIKA. Här är bilderna från tre veckor med öken, regnskog, exotiska djur – och äventyrlig bilkörning genom fantastisk natur. I tre album, med över 500 resebilder, kan du nu ta del av min senaste reseexpedition i Namibia, Zambia, Zimbabwe och Botswana i februari-mars 2011. En resa som kommer att räcka länge.
• Alla inläggen från resan: Klicka här!

DIREKT TILL BILDERNA:

• Tio dagars biläventyr i Namibia
• Vattenfall och safari i Zambia
• Här är världens största urangruva

Mitt reportage från floden Chobe i SvD den 19 mars 2011. Klicka för större version.

REPORTAGE FRÅN ZAMBIA I SvD. Idag lördag har jag ett reportage i SvD Näringsliv från gränsen mellan Zambia och Botswana där jag var för en dryg vecka sedan. Afrika lider stor brist på investeringar i infrastruktur – vägar, broar, elektricitet, vatten, med mera – men nu söker sig allt fler utländska investerare till den afrikanska kontinenten för att leta affärer.

• Artikeln finns också att läsa på SvD:s systersajt E24 – klicka här.
• MER LÄSNING: Missa inte heller artikeln om Zambias gruvindustri och skyhöga arbetslöshet, publicerad den 1 mars.

NAMIBIA: Tips efter två veckor: stanna längre

Igårkväll, fredag, när jag planerade dagens körning åter till Windhoek, insåg jag att jag i vanlig ordning inte vill åka hem - det finns oerhört mycket kvar att se här. Tre exempel:

* nordvästra Namibia, nära gränsen till Angola, är landets minst utvecklade del och också hem för Himbafolket, som går lättklädda och insmorda i gulaktig lera. Naturen är bergig med mäktiga pass att forcera och övergående i slättland och slutligen sanddyner längst ut mot kusten i den norra, svåråtkomliga delen av Skeleton Coast. Detta har jag läst mig till, men det vore e mycket spännande resa.

* södra Namibia (och i förlängningen Sydafrika) har jag inte sett något av. Hade jag haft en dag till, eller, för att uttryck det annorlunda, inte slöat två nätter i Swakopmund på slutet, så hade jag tagit landsvägen C28, om jag minns rätt, som går genom ett mäktigt bergsområde mellan Windhoek och Swako, istället för att köra de asfalteade B1 och B2. Även detta område är nationalpark och på de mindre vägarna behövs fyrhjulsdriven bil.

* diamantbrytningen längst söderut, det avspärrade område som kallas Sperrgebeit, låter sjukt spännande. Enligt Lonely Planet krävs en rad hårt reglerade tillstånd för att ta sig in där, men tjejen på hyrbilsfirman sa att mndigheterna, i kombination med sydafrikanska diamantkonglomeratet De Beers, nyligen släppt på restriktionerna. Lite. De är fortfaranda hårda: besökare tvingas i princip klä av sig innan de får lämna området för att inte kunna smuggla ut diamanter, enligt min hyrbilskontakt.

Så, som sagt, det skulle behövas någon månad för att beta av allt. Men vem vet, det kommer fler resor...

Här är mna tips:

* Skeleton Coast, plus Torra Conseratory - för naturen och ensligheten. Som hämtat ur en sagobok alltihop.

* Etosha - helst när det inte är regnperiod. Bra djurupplevelser, även om det är svårt att förutse vilka napp besöket ger.

* gruvbesök - om du nu är intresserad av det, men landet är trots allt en stor gruvnation.

* småstäderna - ofta oväntat trevliga.

* Bageriet i Outjo - bakverken är omskrivna och tål att beskådas. Jag köpte en packe småkakor som ligger i ryggan, ännu orörda...

* bo i öknen - det finns gott om boende, och även gott om boende på platser där man inte kunde tro att det fanns logi. Bästa tipset är att konsultera guideboken.

* stanna till - och snacka med folk ute på landet. Det är där man träffar på det riktga Namibia. Du blir alltid glatt emottagen.

Ett par andra grejor att tänka på:

* tyskarna - Namibia är trots allt en fd tysk koloni och tyskarna, men även andra turister förstås, finns överallt. Särskilt i städer i anslutning till nationalparker (som Outjo nära Etosha). Det behöver inte vara negativt förstås, men förtar onekligen lite av Afrikakänslan.

* vägarna - om du kör egen bil, var beredd på gles trafik. Kan vara bra, men när man åkt en timme på ensliga grusvägar utan att se ett annat forson börjar man fundera på om man är ensam människa kvar. Tänk också på att landet har vänstertrafik (du sitter på höger sida och kör). Vägarna som börjar på B är bra, oftast asfalt, många grusvägar också bra. Och en hel del är, trots allt, rent katastrofalt dåliga.

Det var det - återkommer.

RÖSSING: En av världens största urangruvor

Ibland ska man ha lite tur. Här kommer dagens story:

Har tillbringat ett par timmar vid en av världens sörsta urangruvor, Rössinggruvan, som ligger fem mil in i öknen från Swakopmund i Namibia. Det är en så kallad "open pit"-gruva, alltså ett stort hål i marken (bland kunderna finns svenska statliga Vattenfall som köper uran härifrån). 

Dimensionerna är gigantiska: "hålet" är tre kilometer långt och över hundra meter djupt. Malmkroppen man bryter ur sträcker sig 600 meter ner i marken, så potentiellt sett kan hålet bli betydligt djupare än det är nu. Ur varje ton malm som bryts går det att extrahera ett antal hundratal gram uran. Med tanke på att gruvan producerar, om jag minns rätt, runt 5000 ton uran årligen så kan man lätt räkna ut att det går åt åtskilliga hundratals miljoner ton malm i den processen. 

(En annan siffra värd att begrunda: mega-lastbilarna som kör upp malmen ur gruvan längs slingriga vägar utmed gropens sidor kan lasta 180 ton. Lastbilarna syns som små prickar i övre högra hörnet av gruvbilden.)

Det om själva gruvan, som är en mäktig upplevelse att beskåda. Men med i gruppen turister var också, av en ren händelse, en tjej som heter Victoria. Hennes ena farförälder Peter Louw var den som på 1920-talet upptäckte uranfyndigheten här i Namibia, den som idag 90 år senare är Rössinggruvan (Peter Louw är omnämnd i Lonely Planet i kapitlet om Swakopmund). En smått otrolig berättelse i sig: han var en berg- och mineralintressead äventyrare som var övertygad om att det fanns uran under öknen. Detta var före kärnkraftens tidsålder och ingen trodde honom då. Men han stod på sig, skickade malmprover till laboratorier och fick till slut rätt. När Victoria var barn på 70-talet bodde hon med familjen i Swakopmund, då brytningen började komma igång. 
- Vi kunde höra sprängningarna ifrån kusten fem mil bort, berättar hon. 

Hennes släkting tjänade inte mycket på sin upptäckt. De aktier han hade gav han bort till sin sjuksköterska på ålderns höst.

Victoria har inte varit åter i gruvan förrän nu. Informationschefen från gruvbolaget Rio Tinto, Rössings ägare, som var med vid guidningen var mäkta imponerad av att ha fått fatt i en sådan gruvcelebritet. När jag frågar om jag får ta en bild av Victoria vid sin farförälders gruva hänger informatioschefen raskt på: "Ja det måste jag också göra", säger han och sliter upp sin mobiltelefon.

Victoria själv är för övrigt en story i sig. Hon och hennes man är världsomseglare, båten (en katamaran på drygt 30 fot) ligger för tillfället i Malaysia och själva har de nu tillbringat ett år i Namibia för att jobba ihop finansieringen inför nästa etapp. I sju år har de levt så. Öriket Fiji i Stilla Havet, där jag var en vecka förra året, gillade de så mycket att de stannade i ett år. Snart kastar de loss igen för att utforska Sydostasien vidare.
- Men så länge till lever vi nog inte så här, säger Victoria.

Men hur kommer det att kännas när ni går iland för gott då, och sitter i en lägenhet någonstans?
- Man vänjer sig ganska snabbt. Först när vi kom hit (tillbaka till Namibia) för ett år sedan var det jobbigt i en månad, men nu trivs vi. Vi har en Land Rover och åker ut i öknen och kampar, säger Victoria som för tillfället jobbar som lärare här.

Otroligt vilka berättelser och människoöden det finns överallt.

ETOSHA: Några tips för dig som planerar besök

Etosha - tips för den som planerar ett besök

Nationalparken Etosha har tre "läger", de platser där man kan bo inne i parken. Boende måste bokas före ankomst annars släpps man inte in. Jag bodde på det mellersta lägret, Halali, som inte ligger i anslutning till någon av parkens entréer utan mitt i. Halali i sig är det inget fel på, däremot är omgivningarna inte så bra. Jag bedömer att det är bättre att antingen på vid det sydvästra lägret, nära Andersons Gate genom vilken jag misstänker att de flesta turister kommer, eller vid det nordöstra. (En bra startpunkt om du kommer söderifrån är den småtrevliga staden Outjo som ligger tio mil söder om Andersons Gate, där det finns mängder av boende, möjligheter att bunkra mat med mera.)

Naturen kring Halali består av låga lövträd vilket omöjliggör särskilt mycket sikt från vägarna du åker på (man får bara köra på grusvägarna, inte ute i naturen). Det fanns bland annat en hel del giraffer där vid mitt besök, men bristen på sikt gör att du bara ser djuren närmast vägen. 

För att göra någon vettig animal-spotting måste du ta dig antingen nordost eller sydväst i parken, i närheten av de två andra lägren. Jag såg flera lejon, från långt håll visserligen, och fem-sex andra arter inklusive mängder av zebror, giraffer och antiloper (tror jag de kallas, ska kolla upp saken).

Parken är dock så stor så du kan i praktiken köra runt i en timme, om du har egen bil, utan att se några djur alls. Det gäller att ha lite tur särskilt om det som vid mitt besök är regnperiod, då djuren sprider ut sig och inte är beroende av de olika vattenhål som finns utmärkta på parkkartorna. 

Ett annat tips: spana efter turistbussar eller andra bilar som stannat och där personer sitter och glor i sina kikare (glöm inte ta med egen kikare) - det de ser vill troligen du se. Det var så jag hittade mina lejon, vid två olika tillfällen.

NAMIBIA: Rundvandring och ett tyskt slott

Dag 2 Windhoek

Namibias nationalparksmyndighet har sitt kontor längs Independent Avenue mitt i Windhoek. Jag var där idag för att boka up en natts boende i Skeleton Coast, där man likt alla statliga parker i landet inte får köra in utan bokat boende. Bokningssystemet i landet är i världsklass: jag hade skickat en bokninganmälan via internet från Stockholm strax innan jag åkte och när jag klev in på kontoret var allt bokat och klart.

Nu sitter jag och skriver på ett kafé utanför ett tyskt slott (!) uppe på en kulle där jag har utsikt över halva Windhoek. Det är alltid en bra strategi att ta sig upp på en kulle vart man än kommer för att få överblick.

Har i övrigt vandrat runt i stan, bland annat längs Robert Mugabe Avenue och utmed Fidel Castro Street, och fått koll på hur stan hänger ihop. Efter min kopp kaffe och fruktsallad på slottet ska jag vandra åter till guesthouset. Dagens återstående uppgift är att lokalisera hyrbilsfirman.

Åska har mullrat idag också över stan. En liten skur kom, men det är inget direkt tropiskt regn det är fråga om än så länge. Det har vattenbrist i landet så allt vatten är välkommet antar jag. Frisk och trevlig luft blir det också.

Jag uppe vid ett tyskt gammalt slott, numera hotell, vid en kulle.

En kvinna med en unge pa ryggen.

Min hemlagade middag.

Middag vid mitt guesthouse.

Tyskarnas slott, numera hotell.

Utsikt over Windhoek, Namibia.

RESDAGS: Dags för årets vintersemester

Nu börjar mitt Afrikaäventyr
Nu har jag loggat ut jobbdatorn inför tre veckors upptäcktsresande i södra Afrika. Det innebär både premiär för öken och Afrika för min del. Är väldigt uppspelt och förväntansfull inför hela eventet.

Tintin.

Den som läst den här bloggen noga senaste månaderna, vilket väl knappast någon har, minns att jag hade svårt att bestämma destination och, efter förra årets tremånadersresa, knappast var ressugen alls så sent som före jul. Nu, däremot, ser jag grymt fram emot expeditionen. Det känns som ett klassiskt äventyr, med touch av Indiana Jones och, som nån sa på jobbet, Tintin.

Jones.

Det är lite svårt att lova någon vidare frekvens i blogguppdateringarna kommande tre veckor, de hänger helt på tillgång på internet och mobilnät. Här nedan är i alla fall rutten (obs att det går att skrolla kartan & klicka på röda plupparna för mer info).

Nu, torsdag kväll, blir det dock middag och total avkoppling framför tv:n efter många veckor av jobb, jobb och jobb.
KARTA: Här är rutten Namibia-Zambia

Visa Diverse Destinationer på en större karta

NAMIBIA: Reseplanen börjar ta form

Etosha. Foto: africa-adventure.com

Toyota Hilux.

Om två veckor börjar nästa reseäventyr: tre veckor i Afrika. Jag har spikat det mesta av grovplaneringen och en hel del detaljer. Bil är bokad, en fyrhjulsdriven Toyota Hilux med flak. Enligt vad jag inhämtat finns det behov av ett mera terränggående fordon i vissa delar inne i nationalparkerna, även om landets vägstandard generellt sett är bra. Jag ska visserligen inte till de allra mest otillgängliga delarna.

Planen är att dels kolla in södra delarna av Skeleton Coast i nordöstra Namibia. De södra delarna av denna gigantiska ökenpark kan besökas utan tillstånd, medan den riktigt avlägsna norra delen av detta enorma ökenområde kräver mera förberedelser och tid än jag har. Dels ska jag också tillbringa två-tre dagar i nationalparken Etosha, som beskrivs som högklassig i fråga om vilda djur. Två nätter i bungalow är bokade i parken.

Känns bra att vara väl planerad för en gångs skull. Återkommer med mer detaljer.

VIINTERSEMESTER: Dags för Afrika

Ny resa på gång: Namibia
Säsongens vintersemester är bokad: Namibia, med en liten utflykt till Victoriafallet på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Det blir min premiärresa till Afrika, dessutom första ökenområdet jag besökt, så det blir mycket spännande.

De som kan sin Afrikahistoria vet att Namibia, strax norr om Sydafrika till vilket landet även hört, är en gammal tysk kolloni, ett av de få tyska försöken att utveckla sig till en kollonialmakt. Det gick inte så bra, men har i alla fall fört det med sig att man kan få göra bruk av sin skoltyska i Namibia och kanske avnjuta en bayersk pilsner och bese tysk arkitektur i huvudstaden Windhoek (Windhoek, det låter nästan lite nederländskt).

Den planerade rutten, lite grovt sett, startar i Windhoek och går nedåt kusten och kuststaden Swakopmund, Namibias främsta beachresort, strax norr om hamnstaden Walvis Bay. Norrut, mot gränsen till Angola, sträcker sig kuststräckan som blivit känd som Skeleton Coast, framför allt eftersom så många fartyg gått på grund där. Även den kusten är nationalpark, så jag tar mig troligen dit med hjälp av någon sorts busstransport. (Såvida man inte ska ut fullständigt i terrängen så rekommenderas man faktiskt annars att hyra bil i Namibia, eftersom vägarna är bra.) En safari måste förstås klämmas in någonstans. Safarimöjligheterna ska vara många, även om de kanske inte är i klass med Krugerparken. Jag är nöjd om jag ser ett lejon.

Därifrån går resan åter mot Windhoek, möjligen via en annan park norrut, Etosha National Park. Jag har inte helt spikat den delen av rutten, måste läsa på lite mer. Ifrån Windhoek flyger jag till Victoriafallet (bilden ovan) på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe (visum till samtliga länder, i den mån det behövs, skaffar man vid gränsen enligt vad jag läst). Även där finns en nationalpark där det går att göra turer. Fallen är de bredaste i världen, enligt vad någon skrivit på Wikipedia, och kategoriseras tydligen som ett av världens sju underverk. Har inte helt koll på vilka de andra sex är, men det borde i alla fall vara värt ett besök.

Om bokning av flygbiljetter:

Från Zambia/Zimbabwe (det ligger två flygplatser bara kilometer från varandra på var sin sida om gränsen) flyger jag via Johannesburg och London åter till Stockholm. Att få till flygrutten så som jag ville ha den, och till vettigt pris dessutom, var inte det lättaste. Det fanns grovt sett tre alternativ:

• Boka via lokala bolag. Air Namibia är ett bra flygbolag som kör från Arlanda via tex Frankfurt till Namibia, samt trafikerar en lång rad större flygplatser i regionen. Att boka alltihop med Air Namibia hade varit det överlägset mest tidseffektiva, eftersom det bara blev ett stopp på dit- och hemresan (Frankfurt, om jag minns rätt). Priset för att flyga från Windhoek och Victoriafallet med samma bolag var överkomligt – däremot så blev totalpriset oförsvarbart högt.

• Boka delsträckor via olika bolag. Detta alternativ satt jag länge med och det var nära att gå i lås. Tex kan man flyga med Air Namibia regionalt och med British Airways, BA, in och ut från Afrika. BA har bra priser. Men det var krångel med att få flygtiderna att funka.

• Boka en multidestinations-/rundresebiljett. Det var det jag gjorde till slut. Man kan boka multi- och rundresebiljetter via en lång rad olika resesöksajter (en liknande tjänst kallas ofta "res hem från annan ort") vilket är mycket praktiskt om man inte vill behöva ta sig åter till punkten där man flög in i landet. Exempelvis mrjet.se, flygstolen.se och resfeber.se har dessa funktioner. Du kan förstås också gå till en resebyrå. Viktigt är oavsett vad man gör att jämföra många olika, eftersom det faktiskt skiljer en hel del åt både på pris och rutt, med mera.

TIPS: För att få en uppfattning om prisläget generellt – komplettera gärna upp din research med att gör ett par sökningar via exempelvis resesökmotorn Momondo.se eller Skyscanner.se, som i sin tur söker igenom både olika nätresebyråer och direkt hos flygbolagen.

Den lösning jag valde har ett bra pris på under 13 000 SEK för alltihop (tre delsträckor med totalt ett tiotal flighter), men däremot tvingas jag vänta några timmar på ned- och hemresan i Johannesburg och London. Det känns ändå så pass bra att jag kan leva med det.

Återkommer med fler detaljer.

KARTA: Här är min Namibia-rutt

View Diverse Destinationer in a larger map