Själv gick jag av vid fel t-banestation och hittade inte rätt gata. Att få en kinesisk taxichaffis att fatta gatans namn med vårt barbariska västerländska alfabet kan man glömma. Men så kom en västerlänning gående på trottoaren som jag raskt approcherade. Han visade sig vara amerikansk bankir som bor i Hong Kong men som är i Peking en gång i veckan i jobbet. Partikongressen kände han inte alls till när jag upplyste honom, men han är till en åttondel svensk och hans fru, sa han, har varit i Sverige. Kinesiska pratar han också, så med hjälp av vakterna utanför hans bank fick vi rätsida på adressen och den utskriven med kinesiska tecken. Ett bra trick för övrigt, att be någon skriva adresser på det inhemska språket. Har räddat mig i bland annat Bangkok tidigare.
Apropå säkerhet i det här landet så har partiet blockerat vissa sajter på internet som man anser kan skada riket och leda till uppror, eller vad det nu är för skäl de åberopar. Detta visste jag förstås om sedan tidigare, men det känns plötsligt lite konstigt att inte kunna gå in på vare sig Facebook eller ens min egen blogg. Just det, En Resande Reporters Äventyr är tydligen ett hot mot Folkrepubliken Kinas inre angelägenheter (även om det snarare förstås är hela Googles bloggtjänst som är blockerad). Gmail fungerar däremot så jag mejlar det här inlägget utan att veta hur det ser ut på sajten.
I mitt hostel kom en katt in nyss och la sig tillrätta i mitt skåp. Skickar med en bild på den också så får vi se om det passerar censuren.
Nu är jag i starkt behov av 1) en dusch och 2) mat – Air Chinas flygmat kan man leva utan och nåt annat har jag inte fått i mig. Frukost hann jag inte med eftersom flyget gick kl 9 och jag gick upp vid 5 i Tokyo. Så så mycket mer att tillföra har jag inte just nu. Jo förresten – vädret: inte alls så kallt som jag trodde. Promenaden hit där jag bor mitt i Peking, som blev längre än det var tänkt, var riktigt behaglig. Ha! Små skvättar av snö ser man här och där så det borde vara kring nollan.
