BILDEXTRA: Namibia, Zambia – och en jättelik urangruva

AFRIKARESAN – I BILDER
BILDERNA FRÅN AFRIKA. Här är bilderna från tre veckor med öken, regnskog, exotiska djur – och äventyrlig bilkörning genom fantastisk natur. I tre album, med över 500 resebilder, kan du nu ta del av min senaste reseexpedition i Namibia, Zambia, Zimbabwe och Botswana i februari-mars 2011. En resa som kommer att räcka länge.
• Alla inläggen från resan: Klicka här!

DIREKT TILL BILDERNA:

• Tio dagars biläventyr i Namibia
• Vattenfall och safari i Zambia
• Här är världens största urangruva

Mitt reportage från floden Chobe i SvD den 19 mars 2011. Klicka för större version.

REPORTAGE FRÅN ZAMBIA I SvD. Idag lördag har jag ett reportage i SvD Näringsliv från gränsen mellan Zambia och Botswana där jag var för en dryg vecka sedan. Afrika lider stor brist på investeringar i infrastruktur – vägar, broar, elektricitet, vatten, med mera – men nu söker sig allt fler utländska investerare till den afrikanska kontinenten för att leta affärer.

• Artikeln finns också att läsa på SvD:s systersajt E24 – klicka här.
• MER LÄSNING: Missa inte heller artikeln om Zambias gruvindustri och skyhöga arbetslöshet, publicerad den 1 mars.

ZAMBIA: Så ska hotade lejon räddas

Här är dagens aktivitet: träffa lejon. Det är utan tvekan en speciell upplevelse att umgås så här nära med djur man egentligen vet är livsfarliga. Nu var de här två cirka 15 månader, tror jag det var, och långt ifrån fullvuxna. Men det råder ingen tvekan om att de var kapabla att orsaka fundamental skada, skulle de vara på det humöret. Fyra klor på baktassana, fem fram, av naturen speciellt utformade för att gripa tag i och slita loss köttstycken ur fällda byten. Huggtänderna passar bra att ta strupgrepp med. Eller, som guiden förklarar: Ibland hugger de i ryggen för att krossa ryggraden och förlama offret.

Nu är detta jippo faktiskt för lejonens eget bästa, får man hoppas i alla fall. Stammen minskar kraftigt i Afrika och organisationen som arrangerar det här evenemanget låter i själva verket lejon uppfödda i fångenskap återanpassas med hjälp av turister (och deras pengar: detta är inget lågprisnöje). "Walk with Lions" eller "Lion Encounter" marknadsförs grejen under, där själva promenaden i naturen, djurens naturliga miljö, syftar till att återanpassa dem. I nästa steg får de lära sig jaga antiloper med mera inom hägn, för att till slut placeras ut i det vilda. Samma program har tydligen använts i Zimbabwe hittills, men det är såvitt jag begriper oklart om metoden fungerar.

Det var bara jag och en tjej från Belgien, men som jobbar i Kongo, som var med den här eftmiddagspromenaden. Eller snarare, det var bara vi som var turister. En guide, skötare, en scout med gevär och tre volonärer - bland annat en dansk och en norsk tjej - höll oss och lejonen sällskap i skogen. Och, uppriktigt sagt, var lejonen - två systrar - inte så värst skräckinjagande, de verkade mest vilja sova och busa med varann.

Men vi fick dock förhållningsorder - den viktigaste: spring aldrig. Då är du ett byte.

Tidigare idag skulle jag ut och handla lite grejor, men så gick som sagt strömmen och bankomaten la av. Hinner nog med det jag ska innan planet går imorgon.

Planet ja. Detta var sista dagen på min semester. Behöver jag skriva att jag inte har någon direkt lust att åka hem? Fy vale vad tre veckor gick snabbt.

Men - snart är det dags att börja planer nästa resa, vart nu den ska gå. Och en sak är säker: Afrika har inte sett det sista av mig. Återkommer med fler resebilder med mera. Nu ska jag mysa med en Mosi pilsner och en JB.

BOTSWANA: Till slut fick jag se elefanter

CHOBE NATIONALPARK, BOTSWANA. Kazungula är punkten på kartan, några mil rakt västerut från Livingstone, Zambia, där fyra länder möts, mitt i floden Chobe (biflod till Zambezi): Zambia, Botswana, Namibia och Zimbabwe. Precis där finns ett färjeläge - gränsen är tungt trafikerad av långtradare åt båda håll.

Men detta är Afrika, och "färjorna", två stånkande pråmar som kör växelvis, tar en långtradare var vid varje överfart. En afrikansk långtradare innebär dragbil, plus två trailers. Köerna mäter flera kilometer vid varje strandkant. Den chaufför som ansluter sist i kön får räkna med flera dagars väntetid för att komma över till motsatta stranden. Någon bro finns inte, även om den uppges vara på gång. Om några år. "Kajen" existerar inte, istället lägger pråmarna till direkt vid de sandiga flodbankarna som förvandlats till lervälling av regnen. Resultatet: megakaos. Ändå fungerar det på något vis.

Precis när vi anlänt i motorbåt från zambiska sidan till Bostwanas lika leriga strand, för vidare transport till nationalparken Chobe efter passage genom Botswanas immigrationsmyndighets barrack där vi får passen stämplade, händer det som inte får hända. En dragbil, av en händelse en svensktillverkad Scania, har fått stopp på Botswanasidan. Bilen står i leran, det fullastade släpet står kvar på pråmen. Det ryker från dieselmotorn och ekipaget kommer varken framåt eller bakåt. Hela överfarten är plötsligt låst. Ännu mera kaos.

Kanske pressad av en sedan länge passerad deadline för sin transport, kör en chaufför fram sin dragbil, händelsevis en Volvo, för att agera bärgare. En kedja späns mellan Scanian och Volvon, som börjar backa. Det smäller som pistolskott om kedjelänkarna när chauffören i Volvotrucken, fortfarande med två trailers påkopplade baktill, börjar dra den havererade långtradaren av pråmen, bort från flodbanken. Som genom ett mirakel lyckas han baxa bort alltihop åt sidan i lervällingen så att han själv och hundra och en andra långtradarchaffisar kan komma förbi och ombord. Ett par minuter senare är trafiken igång igen.

Välkommen till Afrika. Denna episod och det leriga färjeläget är ett illustrativt exempel på både kontinentens skriande brist på investeringar, och därmed svårigheterna att få någon vettig fart på ekonomin, och samtidigt den okuvliga uppfinningsrikedomen som hittar vägar runt problemen. Tänk Sverige - hur skulle Volvo fungera om transporterna med komponenter till bilar och lastbilar fick vänta en vecka på att köra över Göta Älv?

I alla fall, efter denna harang skulle jag berätta om en mycket fin dag i nationalparken Chobe i Botswana. Dagen var uppdelad i två delar: först, den delen jag tyckte bäst om, skjutsades vi (jag, en japansk kille och ett holländskt par) utmed floden Chobe för att spana vilda djur längs stranden. Oerhört lyckat: vi spottade bufflar, flodhästar, krokodiler, elefanter plus de antiloper, Impala, som jag redan sett i överflöd i Etosha, Namibia. Därefter lunch, och sedan en safari i en turistversion av en Toyota Landcruiser (the car of choice i terrängen i de här länderna) då vi såg mer av samma sort. Nu har jag fyllt safarikvoten för några år framöver, känner jag.

Tjuvjakten, bland annat på elfenben, i varje fall i Botswana, har sjunkit kraftigt, enligt guiden. Numera patrullerar militär parkerna och hotar jägarna med vapenvåld om de råkar komma på dem. Just här finns elefanter i överflöd, över hundratusen individer enligt guiden, så pass att det mellan raderna verkar som det helst inte ska bli fler.

Imorgon är min sista heldag på den här semestern och jag har inget dirket planerat. Ska undersöka en möjlig aktivitet på eftermiddagen, som jag i så fall rapporterar om sedan, men annars tar jag det eventuellt bara lugnt och läser min bok. Har också bespetsat mig på att införskaffa en ny keps: glömde min Mexikokeps i baksätet på en taxi häromdagen.

ZAMBEZI RIVER: Krokodilspaning med fri bar

ZAMBEZI RIVER. Har tillbringat eftermiddagen och kvällen på Zambezifloden, ombord på en flodbåt uppströms från Victoriafallet. En utomordentligt trevlig aktivitet. Middag och fri bar hörde till evenemanget, plus ett blandat gäng britter, skottar, sydafrikaner och austaliensare som, åtminstone flertalet av dem, var på väg söderut genom Afrika med en variant av Rosa Bussarna, som tagit många svenskar ut i världen genom åren. Ett glatt gäng på det hela taget.

Jag lyckades spana in en krokodil, eller om det var en alligator, lär mig aldrig skillnaden, och det fanns även gott om flodhästar längs flodkanten. Vi hörde en bröla, och kapten slog back på sina två utombordare för att vi skulle se den, men uppriktigt sagt vet jag inte om jag någonsin kunde identifiera någon flodhäst. Men den var där någonstans i lövverket vid flodbanken, så om någon frågar ska jag hävda att jag spanat in flodhästar på Zambezi. (Hur smart är det att skriva detta på en blogg?)

Solnedgången var med alla mått mätt fantastisk.

Med på resan var även ett zambiskt par från Lusaka. De höll sig lite för sig själva, kände sig möjligen inte helt bekväma i de anglo-europeiska dryckestraditionerna som snabbt visade sig på övre däck. Men jag pratade lite med dem. Hon såg inte ut att vara en dag över 30. Han, fyllda 53, hade just pensionerats från zambiska armén där han jobbat med bokföring.
- Oj, det var tidigt, konstaterade jag ihop med ett brittiskt par som liksom svenskar har att se fram emot att jobba till minst 65. Minst.
- Jo, sa ex-arméekonomens fru, sakligt konstaterande, men vi har en genomsnittlig livslängd på strax över 40 i Zambia. Skulle man pensioneras vid 65 skulle många aldrig gå i pension.

Tidgare på dagen gick jag en runda i Livingstone och rev bland annat av Livingstone-museet. Där finns bland annat David Livingstones samlade brevkorrespondens, fram till att han dog i dysenteri och malaria mot slutet av 1800-talet. Enkelt men väldigt konkret och faktabaserat museum, där bland annat en monter handlade om häxkonst: tydligen inte helt ovanligt på landsbygden.

I museibutiken köpte jag en cola och ett par salladsbestick i form av giraffer. Kom i samspråk med en färgglatt klädd medelålders kvinna som satt där och förderv tiden medan hon laddade sin mobiltelefon via muséets eluttag. Jag berättade att jag kom från Sverige där vi har en halvmeter snö.
- Sverige? Hur klarar du hettan här? Det är ganska varmt nu, konstaterade hon och verkade ganska nöjd med att sitta i skuggan för tillfället.
- Bra, sa jag, jag gillar värme. Bättre än vintern hemma.
- Hur är svenskarna, ville hon veta.
- Tja, de flesta är trevliga. Och "open minded", vi reser ganska mycket och ser mycket av världen, försökte jag som förklaring.

Kvinnodagen firas rejält här: ett stort jippo höll på halva dagen i Civic center mitt i Livingstone. Alla kvinnor var fantastiskt uppklädda - i grupper rörde de sig runt stan där varje grupp, kanske representerande varsinn organisation, var dressade i kläder av samma tyg. Feststämning i luften. Bankerna var stängda tillochmed. När ska Sverige nå den nivån?

Imorgon, kl 7, ska jag på en endagssafari med båt och jeep in i Botswana, och klipper därmed fyra länder på den här resan (Namibia, Zambia, Zimbabwe, Botswana. Flygplatsen i Johannesburg, Sydafrika, räknas inte). Mitt splitter nya pass börjar redan få en hel del stämplar.

VICTORIA FALLS: Underverk i två länder

VICTORIAFALLEN, ZAMBIA/ZIMBABWE. Detta är, officiellt, ett av världens sju underverk, Victoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Här, längs Zambesiflodens snirklande väg söderut vid ett två kilometer brett delta befolkat av flodhästar, öppnar sig marken i en lika bred spricka, hundra meter djup, i vilken vattnet kastar sig ner med ett dovt dån. Fallet är knappt två kilometer brett och utan tvekan ett fantastiskt skådespel. Floden försvinner ner i marken den zambiska sidan. På motsatta kanten av den dramatiska förkastningen, i Zimbabwe, finns en park, 30 US-dollar i inträde, varifrån fallet kan beskådas i hela sin bredd.

Just nu råder regnperiod och därmed högvatten. Vattenmängden i fallet är nära sin högstanivå nu (jag läste på en informationsskylt att den peakar i april) och luften ovanför sprickan är fylld av vattendroppar. Längs den två kilometer långa promenadvägen där jag gick i dag faller därmed ett konstant duggregn - för att inte säga skyfall stundtals - och allt man bär med sig och har på sig blir totalt genomblött (regnrockar finns att hyra för 3 dollar). Det för också med sig att man faktiskt inte ser så mycket av själva fallet, det är dolt av ett gigantiskt säkert 100 meter högt moln av vattenånga. Dessutom är aktiviteter nedströms, som forsränning, inställda vid den här tiden på året.

Jag bor som sagt i Zambia, i staden Livingstone ca nio kilometer från fallet, men det går också att bo på den zimbabwiska sidan i en stad, med egen flygplats, som heter Victoria Falls. Stad är kanske för mycket sagt förresten - det handlar om en samling snabbmatskedjor, banker, souvernirbutiker och hotell enbart byggda för turismens skull, medan Livingstone är en äldre och "riktig" gränsstad för att ombesörja handeln mellan länderna.

Att passera gränsen är intressant. Från den zambiska sidan tar du en taxi för 10 dollar som släpper av dig vid en tullstation. Därifrån går du ett par kilometer till en smal järnvägs- och lastbilsbro som passerar över Zambesifloden nedströms och varifrån du har en fin utsikt över fallets västra del. Halvvägs över bron går du in i Zimbabwe.

Bron fyller fler funktioner: den är tungt trafikerad av lastbilar, där bara en kan passera åt ett håll åt gången. Bredvid det enda körfältet går tågspåret, med turister hoppande kors och tvärs för att ta bilder. Dessutom, mitt på bron, finns en ställning uppriggad från vilken folk hoppar bungeyjump ner mot flodens virvlande vatten hundratalet met nedanför. Alltihop övervakat av militärliknande vakter med automatvapen.

Jag tillbringade cirka tre timmar i Zimbabwe - uppriktigt sagt känns inte staden Victoria Falls värd så mycket mera tid. Mängder av försäljare av träsnidade elefanter som, när du inte vill köpa någon, försöker byta till sig dina skor mot en souvernir. Zimbabwe har övergett sin egen valuta, för att komma undan hyperinflationen som Mugabe har orsakat med sin tokiga politik, och gått över till US-dollar, som finns i bankomaterna. Därmed har zimbabwesiska miljard- och biljon-sedlar, för vlka du inte kan köpa någonting, också blivit souvernirer.

Gränsområden, för övrigt, är alltid intressanta om än ibland lite oroliga, och den här passagen var spännande att uppleva, nästan i klass med själva fallet självt.

Imorgon är planen att kolla in själva Livingstone. På kvälken ska jag åka på en kryssning på Zambesifloden för att spana elefanter och flodhästar. Det ser jag mycket fram emot.

Idag i övrigt har jag stekt i solen med en pilsner och badat i poolen (inte mycket bad på denna semestern annars faktiskt). Middagen blev förlagd till en italiensk mycket bra restaurang här intill som drivs av en italiensk NGO (Non-governmental organisation) som stödjer zambiska underutbildade ungdomar genom gratis undervisning och bland annat anti-HIV-information (HIV och aids är gigantiska problem i södra Afrika).

VIINTERSEMESTER: Dags för Afrika

Ny resa på gång: Namibia
Säsongens vintersemester är bokad: Namibia, med en liten utflykt till Victoriafallet på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Det blir min premiärresa till Afrika, dessutom första ökenområdet jag besökt, så det blir mycket spännande.

De som kan sin Afrikahistoria vet att Namibia, strax norr om Sydafrika till vilket landet även hört, är en gammal tysk kolloni, ett av de få tyska försöken att utveckla sig till en kollonialmakt. Det gick inte så bra, men har i alla fall fört det med sig att man kan få göra bruk av sin skoltyska i Namibia och kanske avnjuta en bayersk pilsner och bese tysk arkitektur i huvudstaden Windhoek (Windhoek, det låter nästan lite nederländskt).

Den planerade rutten, lite grovt sett, startar i Windhoek och går nedåt kusten och kuststaden Swakopmund, Namibias främsta beachresort, strax norr om hamnstaden Walvis Bay. Norrut, mot gränsen till Angola, sträcker sig kuststräckan som blivit känd som Skeleton Coast, framför allt eftersom så många fartyg gått på grund där. Även den kusten är nationalpark, så jag tar mig troligen dit med hjälp av någon sorts busstransport. (Såvida man inte ska ut fullständigt i terrängen så rekommenderas man faktiskt annars att hyra bil i Namibia, eftersom vägarna är bra.) En safari måste förstås klämmas in någonstans. Safarimöjligheterna ska vara många, även om de kanske inte är i klass med Krugerparken. Jag är nöjd om jag ser ett lejon.

Därifrån går resan åter mot Windhoek, möjligen via en annan park norrut, Etosha National Park. Jag har inte helt spikat den delen av rutten, måste läsa på lite mer. Ifrån Windhoek flyger jag till Victoriafallet (bilden ovan) på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe (visum till samtliga länder, i den mån det behövs, skaffar man vid gränsen enligt vad jag läst). Även där finns en nationalpark där det går att göra turer. Fallen är de bredaste i världen, enligt vad någon skrivit på Wikipedia, och kategoriseras tydligen som ett av världens sju underverk. Har inte helt koll på vilka de andra sex är, men det borde i alla fall vara värt ett besök.

Om bokning av flygbiljetter:

Från Zambia/Zimbabwe (det ligger två flygplatser bara kilometer från varandra på var sin sida om gränsen) flyger jag via Johannesburg och London åter till Stockholm. Att få till flygrutten så som jag ville ha den, och till vettigt pris dessutom, var inte det lättaste. Det fanns grovt sett tre alternativ:

• Boka via lokala bolag. Air Namibia är ett bra flygbolag som kör från Arlanda via tex Frankfurt till Namibia, samt trafikerar en lång rad större flygplatser i regionen. Att boka alltihop med Air Namibia hade varit det överlägset mest tidseffektiva, eftersom det bara blev ett stopp på dit- och hemresan (Frankfurt, om jag minns rätt). Priset för att flyga från Windhoek och Victoriafallet med samma bolag var överkomligt – däremot så blev totalpriset oförsvarbart högt.

• Boka delsträckor via olika bolag. Detta alternativ satt jag länge med och det var nära att gå i lås. Tex kan man flyga med Air Namibia regionalt och med British Airways, BA, in och ut från Afrika. BA har bra priser. Men det var krångel med att få flygtiderna att funka.

• Boka en multidestinations-/rundresebiljett. Det var det jag gjorde till slut. Man kan boka multi- och rundresebiljetter via en lång rad olika resesöksajter (en liknande tjänst kallas ofta "res hem från annan ort") vilket är mycket praktiskt om man inte vill behöva ta sig åter till punkten där man flög in i landet. Exempelvis mrjet.se, flygstolen.se och resfeber.se har dessa funktioner. Du kan förstås också gå till en resebyrå. Viktigt är oavsett vad man gör att jämföra många olika, eftersom det faktiskt skiljer en hel del åt både på pris och rutt, med mera.

TIPS: För att få en uppfattning om prisläget generellt – komplettera gärna upp din research med att gör ett par sökningar via exempelvis resesökmotorn Momondo.se eller Skyscanner.se, som i sin tur söker igenom både olika nätresebyråer och direkt hos flygbolagen.

Den lösning jag valde har ett bra pris på under 13 000 SEK för alltihop (tre delsträckor med totalt ett tiotal flighter), men däremot tvingas jag vänta några timmar på ned- och hemresan i Johannesburg och London. Det känns ändå så pass bra att jag kan leva med det.

Återkommer med fler detaljer.

KARTA: Här är min Namibia-rutt

View Diverse Destinationer in a larger map