EGYPTEN: Skillnaden mellan entusiasm & realitet

"Ingen revolution i Egypten 
– bara en dold militärkupp"
ANALYS: VAD UPPNÅDDE DEMONSTRANTERNA – EGENTLIGEN? Är det en revolution som inträffat i Egypten? Har 18 dagars protester förändrat landet och dess statsskick? Är det givet nu att Egypten blir en demokrati? Nej, det demonstranterna genomfört är inte en revolution, även om det kanske kan bli. De lyckades få bort en president, Mubarak, från makten – men det är en president som kom från, och länge backades upp av, samma militär som nu övertagit makten i Egypten.

En Resande Reporters Äventyr
den 30 januari: Gamal Mubarak
pressade pappan sparka fiender.

Detta är omvärldsanalysföretaget Stratfors slutsats i en analys med titeln, i översättning, "Skillnaden mellan entusiasm och realitet" som En Resande Reporter läst. Resonemanget bygger på tesen att militären i själva verket var den som avsatte Mubarak. Anledningen, enligt Stratfors resonemang, var att Mubarak fört fram sin son Gamal som den som skulle ärva presidentposten i landet efter Hosni, som passerat 80 år. En Resande Reporter har tidigare rapporterat om intern amerikansk diplomatpost, läckt till Wikileaks, som tydde på att Gamal Mubarak inte drog jämt med bland andra nuvarande vicepresidenten Omar Suleiman, också han en del av det militära etablissemanget. En anledning skulle kunna vara att Gamal inte har någon militär bakgrund, han har istället jobbat bland annat som bankir i London. Genom att föra fram honom som presidentkandidat var det, enligt Stratfors sätt att resonera, snarare Hosni Mubarak själv – snarare än de hundratusentals demonstranterna på Tahrir-torget i Kairo – som utmanade militärens makt i Egypten.

Stratfor skriver:

This is the key point to understand. There is a critical distinction between the regime and Hosni Mubarak. The regime consisted — and consists — of complex institutions centered on the military but also including the civilian bureaucracy controlled by the military. Hosni Mubarak was the leader of the regime, successor to Nasser and Sadat, who over time came to distinguish his interests from those of the regime. He was increasingly seen as a threat to the regime, and the regime turned on him.

Även om protesterna inte alls saknar betydelse för det som hänt i Egypten, så ska, menar Stratfor, Mubaraks avgång främst ses som en manöver bakom kulisserna från militärens sida att behålla makten. Protesterna på torget, direktsända dygnet runt i internationell TV, utgjorde en passande kuliss för regimen.

Jämfört med före protesterna går det att hävda att regimen till och med är starkare nu, menar Stratfor. Nu styr generalerna direkt, istället för som tidigare genom Mubarak. Vad vi har sett var inte en revolution – utan en fördold militärkupp.

Stratfor fortsätter:

That is the point. What happened was not a revolution. The demonstrators never brought down Mubarak, let alone the regime. What happened was a military coup that used the cover of protests to force Mubarak out of office in order to preserve the regime. When it became clear Feb. 10 that Mubarak would not voluntarily step down, the military staged what amounted to a coup to force his resignation. Once he was forced out of office, the military took over the existing regime by creating a military council and taking control of critical ministries. The regime was always centered on the military. What happened on Feb. 11 was that the military took direct control.

Analysen kan ses som en av flera pusselbitar för att förstå vad den egyptiska möjligen innebär egentligen. Det bör dock påpekas att författaren, historikern Georg Friedman, en av Stratfors grundare, är en inte helt okontroversiell debattör. Han har anklagats, visar en snabb nätresearch, både för att vara lobbyist åt vapenindustrin som för att dra alltför vida slutsatser av fakta. Resonemanget i den här texten ska ses ihop med all övrig rapportering om den politiska omvälvningen i Egypten. Men en sak är ändå utom tvivel: Egyptens politiska framtid är ännu till största delen oskriven.

Läs texten här:

>>> Egypt: The Distance Between Enthusiasm and Reality

Mer i samma ämne:

• Alla inlägg om det politiska kaoset Egypten

POLITIK: De högerextrema partierna i Europa

Demonstration mot SD och främlingsfientlighet på Sergels torg på måndagen efter valet.

Sverige i kollektiv yrvaken chock efter SD:s framgång
En aning yrvaket vaknade Sverige upp på måndag morgon efter valet och konstaterade att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, vilket de flesta opinionsundersökningar pekat på. Med en politik som spelar på främlingsfientlighet, behov av att bevara en svenskt kulturarv och minska invandringen nådde SD 5,7 procent och får därmed en vågmästarroll.

Regeringen har nu ingen egen majoritet i riksdagen, vilket i sig inte är något ovanligt. Socialdemokraterna har styrt Sverige via minoritetsregeringar i tiotals år. Det ovanliga för Sveriges del är däremot att det inte finns någon given allianspartner till regeringen för att få igenom sin politik. Blockpolitiken har, än så länge, låst upp oppositionen S-MP-V och SD är regeringen Reinfeldt inte intresserad av att samarbeta med.

Den allmänna svenska chocken och förvåningen över SD:s framgångar i valet är samtidigt en aning märklig mot bakgrund av att den typen av partier haft stora framgångar i stora delar av Europa i flera år. Det finns inget skäl att anta att Sverige skulle vara fundamentalt annorlunda.

Här är några exempel på högerextremisternas europeiska frammarsch.

Ett välkänt parti finns på nära avstånd, andra sidan Öresund, där Dansk folkeparti inte bara kommit in i parlamentet. De "etablerade" partierna har också samarbetat med det öppet främlingsfientliga och anti-muslimska partiet som därigenom fått en alltmer legitim status.

Geert Wilders.

Ännu ett exempel finns i Nederländerna, där Fridomspartiet med ledaren Geert Wilders föreslår att koranen förbjuds och att muslimska skolor stängs. Fridomspartiet fick stora framgångar vid val nyligen och Wilders förbjöds inresetillstånd i Storbritannien för sina åsikter. I Ungern kom det antisemitiska Jobbikpartiet liksom SD in i parlamentet i år.

I Storbritannien finns National British Party vars ledare Nick Griffin genererade protester från anti-fascister i Liverpool vid ett framträdande på måndagen.

Liknande tendenser finns i Italien, särskilt i norr, där Lega Nord för en politik som i delar liknar SD:s. Italiens Berlusconiregering har också drivit igenom tuffa invandrarlagar.

Till de tendenserna kan man även lägga Frankrikes bryska avvisning av romer nyligen, vilket renderade president Sarkozy en utskällning från EU, vilket i sin tur renderade EU en avrivning av Sarkozy. I Frankrike hittar vi förstås även Jean-Marie Le Pen och hans högerextrema Nationell Front.

Alla de högerextrema partierna, en del med tydliga nynazistiska kopplingar, spelar allihop på rädslan för det okända och en nationalistisk drivkraft att bevara en ofta något grumligt definierad kulturell samhörighet med respektive lands ursprungliga befolkning, vilken nu den är.

Mot bakgrund av utvecklingen i Europa är det en aning konstigt att det svenska politiska etablissemanget verkar så lamslaget och satt i chock över SD:s framgång. Sverige är kanske mera likt resten av Europa än vad vi själva – eller i varje fall våra politiker och politiska kommentatorer – vill tro.

Som Financial Times Sverigekorrespondent kommenterar:

Sunday’s election in Sweden had two significant outcomes: the centre-right governing coalition solidified its support, and the far-right Sweden Democrats entered parliament for the first time. Both exemplify a country that is less exceptional than is often thought.

- - -

En Resande Reporters Äventyr stödjer kampanjen "Vi gillar olika":

PRYLAR: Samsung tar upp kampen med Apple

Samsung Tab.

Här är nya
utmanaren
till Apples Ipad-dator
HELGLÄSNING Sydkoreanska Samsung tar upp kampen med amerikanska Apple inom "tablets", datorer som består av en skärm men som saknar tangentbord, och som lämpar sig bra för personer på resa tack vare sin litenhet. Tills nyligen bestod marknaden i princip av Apples Ipad som lanserades tidigare under 2010.

Ipad följde på mobilen Iphone (som kom i en uppdaterad version under sommaren, Iphone 4). Men medan Iphone är en mobiltelefon, även storleksmässigt, så är Ipad något annat.

Ipad från Apple.

Den är i princip en dator, fast utan tangentbord, något mindre i skärmhänseende än tex en Macbook Air (som detta skrivs på) men med i stort sett samma operativsystem och grundläggande principer som Iphone, möjlighet att ladda ner "appar" med mera via Itunes.

Du som redan vet allt som Ipad och marknaden för sådana produkter, eller du som helt enkelt är ointresserad, kan sluta läsa här. Läs lite nyheter på svd.se istället.

Men du som är intresserad av vart marknaden för dessa rese-datorer är på väg kan fortsätta en bit till:

För i veckan kom Samsung med en värdig konkurrent, Samsung Tab. Den sydkoreanska utmanaren är för det första mindre än Apples Ipad, vilket vissa användare kan finna praktiskt. Men förutom storleken så kör Tab operativsystemet Android, som visserligen inte ger tillgång till Apples gigantiska och ständigt växande lager av appar för Ipad (och Iphone) men som öppnar för applikationer som utvecklas under Googles mjukvarumässiga paraply, Andriod alltså. Det kan visa sig nog så effektivt som konkurrensmedel.

Liten Ipad på g?

Dessutom innehåller Ipad en rad "brister", kan man kanske kalla dem, som stänger in användaren i Apples värld. Ipad saknar också exempelvis stöd för programspråket Flash, som exempelvis möjliggör visning av avancerade webbsidor, och multitasking, att köra flera program samtidigt (det lär dock komma i uppdateringar framöver). Det ryktas om en mindre version av Ipad från Apple (se bilden till höger) som ska konkurrera med storleksmässigt vassare utmanare, förutsatt att liten storlek i det här sammanhanget är bra. Samsung Tab kan storkelsmässigt liknas vid en något förvuxen Iphone.

Det har för all del funnits denna typ av skärmdatorer, "tablets", på marknaden tidigare, se de här bilderna, som till exempel kört någon form av strippat Windows. Med allt som det operativsystemet innebär. Men Apple, som så många gånger tidigare, har lyckats få Ipad att kännas som något helt nytt. Stor del spelar operativsystemet och det intuitiva gränssnittet som kom med Iphone. Det är just mjukvaran som banar väg för de nya produkterna – även Googles Andriod-system öppnar för en liknande användarupplevelse. Men nu är det alltså Ipad som satt den nya standarden för skärmdatorerna.

Man kan gissa att fler utmanare än Samsung ligger på ritborden hos olika elektroniktillverkare, om de rent av inte hunnit längre än så. Något test av de nu aktuella, Ipad och Samsung Tab, har En Resande Reporter inte kunnat gör ännu. Hoppas kunna återkomma med det. Men det vi hittills kan slå fast är att priset lämnar en del i övrigt att önska: den billigaste versionen av Ipad, med 16 GB minne och bara Wifi (inte 3G-uppkoppling) går på mellan 6500 och 7500 enligt Pricerunner. Något officiellt pris på Tab kunde vi inte hitta ikväll -  det är en helt ny produkt. Men uppgifter till SvD i veckan gör gällande att den blir minst lika dyr.

Men för oss som reser mycket, och är i behov av en praktisk minidator för att kunna skicka snabba mejl och surfa, kan båda produkterna visa sig ha fördelar jämfört med en vanlig laptop. Men -  det gäller att ha råd med dem. Ett tips måste därmed bli: Det kan löna sig att vänta in fler utmanare som ökar konkurrensen.

• Mer läsning: Fler inlägg om prylar
• Cnet.com: Här är Samsung Tab
• Det här är Ipad (Apple)
• Det här är Tab (Samsung)

DHAKA: Inte vackert men mycket att se

Middag: kottfarspaj. Fantastiskt god, ska kopa den imorron ocksa. Kostnad: 2,50 kr.

Buss i Dhaka.

Vanlig syn: tidningen sitter uppklistrad pa en vagg. Vad sager upplageavdelningen om det?

Kaos i en gatukorsning. Mycket bra underhallning.

Universitetet i Dhaka forskar pa gron energi. Bilden: solceller & solfangare.

Bussreparation pa trottoaren. Grabbarna till hoger bankar pa ett bromsbelagg, tror jag det var.

Institutionen for kommunikationsvetenskap, Dhaka University. Inte helt fardigbyggt.

Dhaka University.

Skolelever har jympa, bland annat hojdhopp.

Del av en central park i Dhaka. Stillastaende vatten och skrap. Precis bredvid ligger en kinarestaurang.

Del av universitetets idrottsanlaggning, som aldrig blivit klar. Och som troligen aldrig kommer att bli klar. Bakom till vanster finns en ode och tom simbassang.

KONST: Syftet var diskussionen - men vilken?

Anna Odell håller presskonferens. Foto: SVT

Är ledig idag och några dagar till. Idag försov jag mig rejält, händer nästan aldrig annars, och kom försent till en lunch med två kompisar. Därefter åkte jag och en av dem ut till Konstfack vid Telefonplan, Ericssons gamla huvudkontor, för att kolla skolans vårutställning.  

Som hos de flesta andra besökare där drar Anna Odells omdebatterade verk där hon spelar psyksjuk på Liljeholmsbron med påföljande smygfilmade omhändertagande av ordningsmakten och inläggning på S:t Görans psykakut mest intresse.

Jag vågar mig nu på en liten konstanalys. För dem som inte sett det själva: Anna Odells verk presenteras i tre separata ganska små svartmålade rum, som man når via en korridor i Konstfacks inre. I alla tre finns en videoskärm och högtalare. 

I det första rummet får man under en dryg timme se och höra Odell när hon sitter och ringer runt till olika psykvårdinrättningar runt hela landet och intervjuar mentalskötare, läkare och sköterskor. Gör research helt enkelt. Hon berättar att hon själv varit sjuk och nu planerar att iscensätta en fejkad version av sin egen incident på samma bro för över tio år sedan. Samtalen spelas in. Hon undrar hur de hon pratar med skulle reagera när de får reda på att alltihop är påhitt. Svaren hon får varierar: Vissa blir förbannade redan där, andra avråder henne bestämt från något sådant eftersom det finns risker och hon kanske inte blir trodd när hon efter ett dygns skådespeleri ska förklara att hon är frisk. Ytterligare några, särskilt en mentalskötare i Östergötland, är mera resonerande och medger att själva granskningen av vården i sig är intressant. Hon intervjuar även en jurist som förklarar att hon troligen inte kan begå något brott, men däremot kan bli skadeståndsskyldig för polisutryckning med mera. (Hon är numera åtalad för bland annat falskt larm.) 

Anna Odell tas om hand på Liljeholmsbron.

I det andra rummet ser man Liljeholmsbron på avstånd den där kvällen i början av året. Mörkt, kallt, hårt och fuktigt. Trafiken dånar. Odell går fram och tillbaka och spelar förvirrad, tunnklädd i kylan, och kastar persedlar över broräcket. Flera gångtrafikanter och cyklister passerar utan att bry sig om henne, men till slut stannar några personer till, en försöker lägga en jacka om henne. Snart kommer en, sedan två civila polisbilar. Odell stretar emot, ramlar på den våta asfalten, får handbojor på sig och en polis trycker ner henne medan kollegor kommer dit och sedan släpar in henne i ett baksäte.

Del av Anna Odells journal från S:t Görans sjukhus.

På skärmen i det tredje rummet visas en sådan bältessäng som hon spändes fast i, till ljudet av det samtal hon och hennes bror har med en läkare på S:t Görans spykmottagning dagen efter när hon ska förklara att alltihop är påhitt. Ljudinspelningen är ganska kort och slutar snart med att den kvinnliga läkaren blir förbannad och ber dem lämna sjukhuset omedelbart. 

I ett av rummen sitter även kopior på hennes journalanteckningar uppsatta (se bild ovanför), både de nya från fejken och originalen från hennes egen sjukdomstid.

Sveriges Television: Anna Odell om projektet

För mig handlar hela grejen om två separata diskussioner. Den som fått mycket utrymme de senaste månaderna är förstås den om det är rätt att ta upp vårdresurser och polistid för att göra ett konstverk. Det kan man tycka vad man vill om. Reaktionen från vårdapparaten är inte så konstig – dels har hon ju tagit upp tid, pengar och en sängplats, dels har hon förstås lurat och provocerat alla de som tog hand om henne.

En provokation behöver inte vara fel i sig, den kan vara bra och behövas. En journalistisk granskning av någonting kan förstås vara provocerande, titta bara på Janne Josefsson. Men problemet är att Anna Odells jobb är undermåligt ur ett rent journalistiskt perspektiv. Metoden, att dölja uppsåtet och använda dold kamera, är inget nytt i sig, möjligen är den ovan inom konstkretsar, det vet jag inte. Men här når den inte ända fram – om hon ville visa på missförhållanden inom vården så går de i alla fall mig helt förbi. Vad som händer inne på själva psykmottagningen får man inte se. Att polisen behandlar henne aningen bryskt på bron kan jag hålla med om, men vad skulle de göra? Det är egentligen grundfrågan: Om den behandling hon fick var fel, vad skulle polis och vårdmyndighet gjort istället? 

Gör tankeexperimentet att Uppdrag Granskning på Sveriges Television gjort exakt samma sak: en reporter hade gått ut på bron och spelat smågalen och alltihop hade filmats. Om det resulterat i materialet som Anna Odell visar upp så hade inslaget inte gått att sända. En ansvarig att hänga ut saknas och det är oklart vilka fel som begåtts, möjligen bortsett från en aningen brysk insats av polisen. Sveriges Radios recensent skrev till exempel så här (länk):

Hade hon varit journalist skulle hennes redaktör sagt åt henne att jobba vidare, intervjua andra drabbade, upprepa wallraffandet och för guds skull få med sig kameran in på sjukhuset den här gången! 

Som journalistisk produkt är verket alltså inte värt någonting.

Men även ett annat motiv skymtar fram i det första videorummets intervjuer. Anna Odell förklarar att hon som psyksjuk blir "rättslös" när hon tas omhand och, på något vis, att det inte går att vinna mot den sjukvård som rutinmässigt väljer att sjukförklara alla som inte vill medverka till att bli vårdad. Ungefär: Håller du inte med mig så är du sjuk. Lite av Moment 22. En sköterska säger i en av intervjuerna också ungefär det, Anna är förmodligen inte är riktigt frisk ännu eftersom hon vill utsätta sig för det här. Anna själv säger också flera gånger i intervjuerna att hon vill "öppna upp" den slutna psykvården, visa upp vad det innebär att bli hanterad som ett objekt snarare än en person.

Här kan jag tycka att hon kommer åtminstone en bit på väg. Känslan att bli mer eller mindre omyndigförklarad av en myndighet eller annan institution känner många till. Anna Odell menar att hon vill vända på förhållandet – det är vård-Sverige som ska inta "offerrollen" och hon själv som ska få tolkningsföreträde om vad som är sanning. Men hon går inte i mål riktigt, vilket jag tror hänger på att vårdapparaten nästan helt är anonym i hennes verk. Det som visas är henne själv, ingen motpart att så att säga byta plats med eller argumentera emot.

Och som underlag till diskussion om akutpsykvårdens eventuella fel och brister håller det inte alls. Det skulle krävas att hon bevisat att hon blivit felbehandlad och det kan i varje fall inte en amatör på området som jag avgöra från det här. Hon injicerades med Stensolid på sjukhuset men var det fel eller inte? 

Hennes förmåga att få uppmärksamhet går det förstås inte att klaga på. Dagarna innan utställningen öppnade hade både SvD och DN stora intervjuer med henne, där hennes egen sjukdomsbakgrund avslöjades. I TV har hon synts överallt. Och alltihop är hursomhelst intressant att se, naturligtvis inte minst mot bakgrund av allt ståhej. Filmen från bron är otäck. Men det syfte hon själv menar att hennes verk har, den förvisso goda idén att granska den slutna psykvården, hade hon uppnått bättre om hon valt att plugga journalistik istället för konst.

- - -

Själv fastnade jag även för en modell av ett slipverktyg och ett konstverk som föreställer en stor, illröd V8-motor, se nedan.

Ny rapport: Säkerheten vid resor

Riskerna i världen ökar 2009

Överskotten i ekonomierna borta, stigande arbetslöshet, en ny oprövad president i Vita Huset, risk för ökad protektionism, ett globalt finanssystem som ifrågasätts i grunden, många terrorgrupper på alerten – 2009 spås bli ett dramatiskt och osäkert år.

Säkerhetsanalysföretaget Control Risks Group, baserat i London, har släppt sin senaste säkerhetsanalys som tar sikte på det här året, och som En resande reporter har läst. I den analyseras både sociala och ekonomiska risker för affärsfolk som gör affärer runt hela världen. Till viss del går den förstås också att ha som underlag vid vilka resor som helst.

"Under 2009 blir risken ännu mera signifikant när affärerna måste förhandlas i ett allt svårare och osäkrare landskap", kommenterar Control Risks analyschef Adam Strangfeld i rapporten.

Osäkerheten drivs bland annat av brist på råvaror, mat och resurser i vissa delar av världen. Den kan resultera i social oro – exempel på det sågs under 2008 års stegrande matpriser och oljepris, som därefter visserligen fallit tillbaka. Men nu har istället finanskris och lågkonjunktur satt press på ekonomierna.

Den enskilt största säkerhetsrisken i de mest osäkra delarna av världen, somliga länder i Mellan Östern, Latinamerika och Asien, är hotet om kidnappning. Problemet ökar i intensitet för särskilt affärsfolk, spår Control Risks Group.


Så här bedöms världens länder

Analysföretaget kategoriserar världens länder enligt en femgradig riskskala: Extrem, Hög, Medium, Låg och Obetydlig. Dels säkerhetsrisk, dels politisk risk analyseras.

I avdelningen Extrem säkerhetsrisk finns följande länder: Afghanistan, Burundi, Kongo, Irak, Somalia, Sri Lanka (norra och nordöstra) och Sudan (Dafur). Där bedöms risken för våld och kidnappning vara som störst och att göra affärer där eller ens resa dit avråds från av bland andra svenska UD.


Falludja i Irak, strax väster om Bagdad, 14 mars 2008. Marinkårssoldaten Rory Fitch är ute på patrull och assisterar en lokal polisstyrka. Bland annat hit är mindre lämpligt att åka, enligt Control Risks Group. Foto: Lance Cpl. Albert F. Hunt, U.S. Marine Corps.

Kategorin Hög säkerhetsrisk rymmer en relativt lång lista länder. Där ingår bland annat ställen som Ryssland och Filippinerna, vilket kan te sig lite märkligt för en utomstående betraktare. Men där finns också en lång rad afrikanska nationer, liksom exempelvis Panama, Venezuela, Haiti och Peru i avdelningen Amerika, Filippinerna, Burma och Papua Nya Guinea i Asien, samt även länder som Georgien, Uzbekistan och Armenien i Europa.

Den långa listan ska ses mot bakgrund av att det är den högsta risken inom varje region/land som Control Risks tycks ha bedömt. I Ryssland mot gränsen till Tjetjenien och Georgien kan man vänta sig oroligheter, samt i exempelvis södra Filippinerna där islamistgerillan Abu-Sayyaf har sina fästen.

De länder som helt och hållet bedöms ha hög risk är markerade med en asterisk (*). De är betydligt färre – Haiti, det palestinska självstyret (Gaza och Västbanken), Saudiarabien, Östtimor, Tchad, Papua Nya Guinea och Zimbabwe.

(På en punkt kan man ifrågasätta Control Risk Groups geografiska kunskaper – de har placerat Pakistan i kategorin Amerika. Nog för att Pakistan är nära allierat med USA i terrorkampen, men inte så nära.)

Även listan med säkerhetsrisken Medium är lång och rymmer vissa turistmål som Kambodja, Sydafrika och, faktiskt, USA. Det faktum att USA hamnar på Medium-nivå säger en del om hur analysen bör tolkas.

Var är risken då minst? Sverige hamnar inom kategorin Låg, den näst lägsta. Allra säkrast, enligt Control Risks Group, inom kategorin Obetydlig säkerhetsrisk finns bara en handfull länder: örikena Seychellerna, Anguilla, Brittiska jungfruöarna, Dominikanska republiken och Caicos-öarna, samt även Bhutan, Andorra, Finland, Island (vilket är en aning konstigt eftersom Island är bankrutt i kreditkrisens spår med ett dramatiskt valutafall som följd), Liechtenstein, San Marino – och Norge.

• Läs mer: Control Risks Group
  
• Mera om CRG: Source Watch och Wikipedia
  

Analys: Turismen och terrorn

Lyxhotellet Taj Mahal i Bombay, Indien, binner efter terrorattacken. Foto: The Telegraph

Sämsta tänkbara tajming

Två stora resmål för turister just nu befinner sig under attack, dessutom vid sämsta tänkbara tillfälle. I Thailand är flyget till och från huvudstaden Bangkok lamslaget sedan det löst sammansatta PAD ockuperat Bangkoks internationella flygplats. Även den mindre inrikesflygplatsen är nu stängd, rapporterar Bangkok Post. Mängder av svenskar finns i landet, vars resa hem nu är osäker.

Samtidigt, sent igår kväll svensk tid, skakades Bombay i Indien av ett kraftfullt och av allt att döma skickligt koordinerat terrorattentat. Särskilt utsatt blev lyxhotellet och stadssymbolaen Taj Mahal, där turister och affärsfolk tagits som gisslan och där nya bränder och explosioner rapporteras under torsdagen. Enligt en rapport idag torsdag har hotellet stormats av polis och gisslansituationen är över. Om det stämmer är oklart.

Det är alltså två stora, turisttäta och heta resmål som samtidigt står lamslagna. Orsakerna mellan dem skiljer dock. Kampanjen från PAD, People's Alliance for Democracy, vars gulklädda sympatisörer sedan månader förskansat sig kring regeringsbyggnaden i Bangkok och nu även intagit de två flygplatserna, har i allt väsentligt varit fredlig även om visst våld förekommit och sprängladdningar detonerat i Bangkok. PAD:s mål är att avsätta premiärministern och regeringen som man misstänker är en marionettregim styrd av den förre avgångne premiärministern Thaksin. Den gula färgen på PAD:arna klär sig i är den thailändske kungens färg. PAD är en till stor del rojalistisk rörelse, där det går att ifrågasätta det demokratiska inslaget (trots partinamnet). Uttalanden som gjorts av anhängarna tyder på att PAD snarare vill montera ner systemet med fria val som Thailand är rätt ensamt om i Sydostasien.

Kaos i Bangkok vid den stängda internationella flygplatsen. Foto: Sky News

Även om  thailändarna själva normalt är mycket lojala mot sin kung, i vars namn PAD säger sig agera, kan man fråga sig hur länge folket i övrigt orkar med protesterna. Blir blockaden av Bangkoks två flygplatser, där den internationella utgör ett nav i hela regionen med sina 40 miljoner passagerare per år, långvarig drabbas turistindustrin som förstås är väldigt viktig för Thailand. En motrevolt är samtidigt inte så trolig, känslan i Thailand är att folk till största delen vill ha lugn och ro och rimligtvis drar sig in i det längsta för att dra igång ett lokalt inbördeskrig i Bangkok. Militären, en tung thailändsk maktfaktor, drar sig också från att ta till våld. Indirekt stödjer militärledningen därmed PAD, samtidigt som det var militären som återinförde det demokratiska systemet efter den oblodiga kuppen då Thaksin avsattes. Läget ser alltså rätt låst ut. Regeringen sitter i krismöte idag på torsdagen. Om regeringen utlyser nyval och avgår är situationen rimligtvis löst, i alla fall tillfälligt, och flygen kan börja gå igen.

• Läs thailändska Bangkok Posts analys av situationen.
  

I Bombay, Indiens finansiella centrum, är läget betydligt värre sett till nivån av våld. Av vad som framkommit i nyhetsrapporterna är över 100 döda i den våldsamma terrorattacken, som tycks vara riktad inte minst mot utlänningar med brittiska och amerikanska pass.

Konflikten tycks delvis bottna i Indiens långvariga bråk med Pakistan, där stiderna om området Kashmir är centrala. Den pakistanska säkerhetstjänsten ISI har backat upp extrema terrorgrupper under många år som ett sätt att hålla igång striden om Kashmir gentemot Indien. Någon av dessa tros ligga bakom onsdagens terrordåd i Bombay. Å andra sidan har ISI också ett långvarit samarbete med USA och dess motsvarighet CIA, en sorts offentlig hemlighet där CIA via ISI utfört operationer i Afghanistan under kriget där med Sovjet på 1970- och främst 80-talet. Inte minst är ISI och Pakistan även nära allierade med USA i kampen mot terrorismen efter 11 september. Det är alltså en komplex situation, där Pakistan i en svår balansgång stödjer de terrorgrupper som landet ihop med USA samtidigt officiellt försöker bekämpa.

• Se brittiska Telegraphs rapportering från Bombay.

För turismen i de här båda länderna innebär terrorn i Indien och PAD:s flygplatskaos i Bangkok naturligtvis inget gott. Kreditkrisen och lågkonjunkturen föder varandra och börjar bli kännbara även i Asien. Bland andra OECD tror inte längre att de tidigare snabbväxande asiatiska ekonomierna orkar agera draglok när USA och Europa dras ned i recession. Att i det läget hamna i terror och politisk kalabalik som dessutom riskerar strypa strömmen av rika turister i två av Sydostasiens största ekonomier och turistdestinationer är ungefär det sämsta som kan hända.