ETOSHA: Några tips för dig som planerar besök

Etosha - tips för den som planerar ett besök

Nationalparken Etosha har tre "läger", de platser där man kan bo inne i parken. Boende måste bokas före ankomst annars släpps man inte in. Jag bodde på det mellersta lägret, Halali, som inte ligger i anslutning till någon av parkens entréer utan mitt i. Halali i sig är det inget fel på, däremot är omgivningarna inte så bra. Jag bedömer att det är bättre att antingen på vid det sydvästra lägret, nära Andersons Gate genom vilken jag misstänker att de flesta turister kommer, eller vid det nordöstra. (En bra startpunkt om du kommer söderifrån är den småtrevliga staden Outjo som ligger tio mil söder om Andersons Gate, där det finns mängder av boende, möjligheter att bunkra mat med mera.)

Naturen kring Halali består av låga lövträd vilket omöjliggör särskilt mycket sikt från vägarna du åker på (man får bara köra på grusvägarna, inte ute i naturen). Det fanns bland annat en hel del giraffer där vid mitt besök, men bristen på sikt gör att du bara ser djuren närmast vägen. 

För att göra någon vettig animal-spotting måste du ta dig antingen nordost eller sydväst i parken, i närheten av de två andra lägren. Jag såg flera lejon, från långt håll visserligen, och fem-sex andra arter inklusive mängder av zebror, giraffer och antiloper (tror jag de kallas, ska kolla upp saken).

Parken är dock så stor så du kan i praktiken köra runt i en timme, om du har egen bil, utan att se några djur alls. Det gäller att ha lite tur särskilt om det som vid mitt besök är regnperiod, då djuren sprider ut sig och inte är beroende av de olika vattenhål som finns utmärkta på parkkartorna. 

Ett annat tips: spana efter turistbussar eller andra bilar som stannat och där personer sitter och glor i sina kikare (glöm inte ta med egen kikare) - det de ser vill troligen du se. Det var så jag hittade mina lejon, vid två olika tillfällen.

BILDEXTRA: Diverse smått och gott från kameran

Är åter i Swakopmund, sitter med ipaden på ett nätcafé och kollar mejl. Svängde in på infarten till världens största urangruva, Rössing, som ligger 5 mil bort på vägen hit och kom i samspråk med en chaufför där som sa att det går guidade turer i gruvan imorgon. Jag ska vara på plats vid museet i Swakopmund före kl 10, sa han. Så jag ska vara det och se vad som händer.

I alla fall, här är lite olika bilder. De visar bland annat mig i Namiböknen på en så kallad "quad bike" - något av det roligaste jag gjort. De går sjukt fort, känns det som i alla fall.

JOURNALISTIK: Uranboomen gynnar Namibia

Skrev en artikel i SvD nyss om Namibias blomstrande gruvindustri, som
ger pengar men inte direkt nya jobb.

>>> Till artikeln: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/gruvdrift-starker-namibia_5975663.svd

NAMIBIA: On my way back to Windhoek

Har stannat till i en liten stad, by kanske, som heter Uis for att
kolla mejlen. Det tar de N$1 per minut for, sa det blir inget
jattelangt inlagg. Man i alla fall, jag haller pa att i sakta mak ta
mig ater soderut mot Windhoek, troligen via Swakopmund, genom den del
av Namibia som kallas Damaraland. Har ar det grusvagar som regerar,
vissa bra, andra... inte bra. Jag har fatt rejal ovning i att kora
grusvag. Natten som gick tillbringade jag pa ett stalle mitt i oknen
som heter White Lady Lodge, tror jag, en oas bredvid Ugab-floden med
utsikt mot en bergskedja som tyskarna kallade Brandberg. Den rodaktiga
graniten ser ut som den brinner vid solnedgangen i vaster, darav
namnet.

Korde faktiska rakt over Ugab-floden igar - utan bro. Det ar inte sa
dramatiskt som det later, det finns inget vatten i den. Istallet ar
hela flodbotten full av sand. Det ar bara att koppla i fyrhjulsdriften
och gasa pa ratt over. Men det ar anda en flod, vattnet rinner under
marken genom stenlagren nere i marken, enligt agaren till stallet jag
bodde pa.
- Tre dagar i borjan av februari, flodade vattnet aven ovan jorden, sager han.

Hade jag haft mer tid sa hade jag gjort en tur till nordvastra
Namibia, dar bland annat Himba-folket haller till. Det ar landets mest
otillgangliga och glesbefolkade del, alldeles mot gransen till Angola.
Men det hade kravt en del forberedelser i form av att bunkra mat och
diesel, plus en dagsetapp pa kanske 60 mil, sa jag orkade inte med
det, alltfor tajt om tid.

Men nar den har delen av resan nu drar sig mot sitt slut sa kan jag
konstatera att Namibia overtraffat mina forvantningar pa en rad satt.
Vanligt, vackert, vilt kan det sammanfattas med. Naturen ar malet med
det har landet, och resan, inte destinationen, blir sjalva malet. Till
nackdelarna hor att det ar sa glest befolkat, bara 2 miljoner i detta
jatteland, sa man traffar sallan pa sarskilt manga namibier. Har trots
allt hunnit mota en del, bland annat en fattig familj igar, dar en av
grabbarna tjanar pengar genom att salja roliga stenar som han hittat i
bergen till de (inte sa manga) turister som stannar vid hans rangliga
stuga. Jag kopte nagra av honom for 50 namibiadollar (ca 45 kr). En
aldre kvinna och tva sma barn pa 1 och 2 ar kom fram och halsade.
Nar jag skulle ga sa han, fragande:
- Some food for the kids?
Jag gick till bilen och rotade fram ett paket salta kex som jag haft
som nodproviant och gav dem. De sag tacksamma ut. Det kanns som om de
behover de kexen betydligt battre an jag.

Klockan ar halv elva har nu, det blir troligen ca 40 grader idag i
oknen. Betydligt svalare under natten dock.

Nu ska jag vidare soderut nagra mil till berget Spitzkoppe, en ensam
granitklippa som reser sig ur oknen och som ar landets andra hogsta
topp, tror jag (den hogsta ligger har intill, som en del i
Brandbergen, ca 2500 meter). Jag ska inte ens forsoka att klattra upp
dock, det far jag spara till en senare resa.