STOCKHOLM MARATON: Lite vid sidan om

En dam i 65-70-årsåldern sitter på en låg stenmur bredvid Norrmälarstrand och tittar på den strida strömmen av maratonlöpare. En man med ölburk närmar sig, ålder svårbestämd men vilken den än är så har nog ett rikligt intag av öl och annan alkohol adderat en del år. Han slår sig ner bredvid damen. Muttrar, i ett försök att få igång en konversation:
- Här är det ingen idé att försöka komma över.
Damen svarar instämmande en aning avogt och säger att hon är på väg bort till gångbron vid Rålis för att ta sig över gatan.
- Jag förstår inte hur man kan utsätta sig för det här, säger hon sedan.
Ölmannen spanar mot löparna och säger:
- Jag har faktiskt gjort det ett par gånger. Innan jag bröt ryggen. Upploppet på Karlavägen upp mot stadion, då är det tungt.
Damen vänder sig om och granskar ölmannen, överraskad över denna helt oväntade information, och vet inte riktigt vad hon ska säga.
- Jaså, bröt ryggen. Det var resolut.
- Va?
- Det var resolut sa jag, att bryta ryggen, förtydligar damen, möjligen inte helt nöjd med sitt ordval.
Ölmannen tar en klunk och spanar dimmigt mot löparna igen.
- Benen tog första smällen. Men sen landade jag på ändan och kraschade ryggen. Fick sy ihop tre kotor.
- Oj. Men benen och allting fungerar nu då?
- Ja jo, jag kan gå i två timmar ungefär. Sedan måste jag sitta i en timme.
- Gör det ont?
- Hela tiden. Jag kan aldrig sova ordentligt, säger ölmannen med en sorglig ton i rösten som berättar mer än själva orden förtäljer. Det var inte bara förmågan att springa maraton som försvann för alltid vid det där fallet.

- Om jag inte tar en grogg först, då går det, förtydligar han.

Så lyser han upp.
- En gång var vi nära att bli diskade, säger han. Jag sprang med en kompis och vi kom till sista kurvan, då fick han kramp. Vi hade springit ihop hela vägen. Så jag stannade och tog honom på ryggen och fortsatte i mål.
- Oj. Blev ni diskade då?
- Nej, vi klarade oss.
Säger han och tar en klunk ur sin burk igen.

TOKROLIG EPISOD: Indien

Små tokiga eposider tenderar att gå förlorade när man kommit hem från en resa och ska återberätta vad man varit med om. Därför försöker jag skriva ner ett par då och då så de bevaras för eftervärlden.

---

I Calcutta åt jag något tokigt, troligen en sallad, så magen kom lite ur fas och blev ganska så, ja, lös helt enkelt. Detta var jobbigt inte minst i Varanasi där antalet offentliga toaletter är lätta att räkna. För att inte tala om muggar som har toasits och/eller papper.
Vid flygplatsen i Delhi finns ett apotek och eftersom det i Sverige inköpta och av Läkemedelsverket vederbörligen granskade Imodium inte hjälpte mot den här typen av exotiska åkommor så klev jag in och frågade apotekaren på flygplatsen om han möjligen hade något mot "stomach disorder".
– Lös?, frågade han.
– Ja just det.
Han gick bort till högra vägen som var belamrad av plastlådor av typen man fryser in matrester i. Han drog ut en låda som var fylld med olika kartor med piller, letade lite och kom tillbaka med en stor karta som visade sig innehålla blå-vita ampuller och en lite mindre karta med tegelröda tabletter.
– Ät de här, sa han.
Det fanns ingen kartong eller bruksanvisning.
– Ta den här, sa han och pekade på den stora kartan, före maten och den andra efter maten.
– Jaha, vad kostar de?
– 140 rupees (ca 20 SEK).
På flygplanet, där man fick en trekantsmacka med kycklinggegga och Pepsi, testade jag. En blå-vit ampull före mackan och en tegeltablett efter colan.
Efter att ha kört samma dos vid eftermiddagens pizzachock inklusive en Kingfisher pilsner känns magen nu mer eller mindre normal igen.
Vad det var jag åt har jag fortfarande ingen aning om. Men det verkar som indierna kan det här med magsjuka. Och hur man blir av med den.

TOKROLIG EPISOD: Taxi i Indien

Förmiddag i Delhi. Tiden är aningen knapp, för klockan tio ska en grupp intresserade turister gå en stadsvandring kring stans järnvägsområde för att se hur den 150 000 gatubarn som finns i New Delhi har det. Det är den typen av turistattraktioner, för en sådan är det trots allt, som man inte vill vara sen till. Guiden, 21 år, bodde själv på gatan från åtta års ålder.

Mötesplats: bokningskontoret vid New Delhis järnvägsstation, eller i varje fall en av dem. Inga problem: stationen finns på kartan, dessutom nära Karol Bagh där vi bor. En tiominuters resa med trehjulig tvåtakts moppetaxi.

Vad kan gå fel?

Snart nog infinner sig en lämplig taxichaffis (moppeförare) som pratar nog med engelska för att begripa vart vi ska och som tar vettigt betalt. 50 rupees är nära på gratis.
– Welcome to my rickshaw, säger chaffisen och hälsar som en hindu.
Snart är vi på väg genom ett ännu inte uppvaknat Delhi. Men resan för ett kvickt avbrott när chaffisen stannar vid en korsning, tar fram en karta – en Delhi-chaffis som kan läsa karta! – och ber att få destinationen utpekad.
– Där, säger jag och pekar, tågstationen.
– Jaha, men där kah ni inte köpa biljetter.
– Men det är dit vi ska. Vi behöver inga biljetter.
– Ska man köpa tågbiljetter ska man åka hit, säger chaffisen och pekar själv fast åt ett hel annat håll, till centrum där det finns ett kontor med tillstånd från staten.
– Men vi ska inte köpa biljetter, vi ska träffa en person. Vid tågstationen.
Känslan börjar nu bli att hela resan är i farozonen.
– Men det är inte bra att köpa biljetter där.
– Kör oss till tågstationen, framhärdar vi.
Resan fortsätter. Ingen tågstation i sikte. Men snart stannar taxin – utanför ett bokningskontor.
Inget känns rätt: inga tåg i sikte, en skum bakgata, samt de alltför vanliga sälj-pitcharna "tickets" sittandes på skylten ovanför butiksdörren.
– Vad är det här? Var är tågstationen?
– Den är nära, där borta, svarar chaffisen och pekar svävande mot horisonten fem meter bort vid längan biljetterkontor.
Här bör vi förstås reklamera hela resan, men den var ju billig och snubben vid dörren, en tvålfager indier, tar ju i hand och hälsar välkommen till hans påstått regeringstillståndsbeviljade affärsinrättning.
– Vill ni köpa tågbiljetter, undrar han.
Samtidigt som moppetaxin drar iväg i ett moln av oljerök står det klart för både oss och biljettförsäljaren att vi inte har med varann att göra alls. Tågstationen visar sig ligga femton minuter bort, endast tillgänglig via en promenad längs en tungs trafikerad genomfartsled.
Slutsats: Är du i Indien, blir du alltid erbjuden hjälp – ibland mer än du vill ha.