KYMMENDÖ: Skogsskövling vid Strindbergs stuga

Premiärturen i uppblåsbara kajaken.

Åter till August Strindbergs
älskade "Hemsö"
KYMMENDÖ. Helgens expedition i skärgården gick till Kymmendö – nästan på dagen ett år efter att jag var där i maj förra året.

Som många vet hämtade August Strindberg inspirationen till Hemsöborna från Kymmendö, där hans skrivarstuga från sent 1800-tal ännu står kvar. Det gör däremot inte skogen runtikring stugan. En skövling av något slag har ägt rum, antingen hårdhänt gallring eller borttagning av skog som stormfällts. Högar med ris och kvistar ligger kvar och skräpar, medan timret har fraktats bort. Någon mer information än så kunde jag inte inhämta vid helgens besök, men det är sorgligt att den tidigare så täta och fina skogen, där Strindbergs stuga doldes i grenverket, nu är till stora delar försvunnen.

Skogen kring Strindbergs stuga på södra Kymmendö är illa skövlad.

Vädret var skapligt och jag morgonbadade i åttagradigt vatten eftersom solen trots allt värmde. Men satan vad kallt det var. Man piggnar till rejält.

Invigde också min Advanced Frame uppblåsbara kajak – vilket verkar vara ett kanonköp. Hyfsat riktningsstabil och ganska lättpaddlad trots sin breda skrovform. Den kommer kunna göra god tjänst i sommar. Men jag tror att jag ska införskaffa en lättare paddel, den fyradelade jag fick med är aningen tung.

Japp, det var det – ser fram emot flera skärgårdsäventyr snart!

Parodi på svensk sommar

Det här börjar bli till ett dåligt skämt. Satt uppe och skrev och grejade rätt sent igår. När jag var uppe vid fyratiden hade det slutat regna. När jag vaknar idag, också rätt sent, har det börjat igen. Nu är det mera det där gnetande ursvenska regnet mot kompakt grå himmel, inte gårdagens skyfall. Därutöver har strömmen gått i stugan, så allt ligger i halvmörker och min mat i kylen blir ljummen. Tur jag inte hann gå till handelsboden och köpa mjölk. Mina jeans har torkat, men de lär bli blöta igen så fort jag går ut.

Så här sitter jag nu och knappar på batterier. Var det så här Strindberg hade det i sin lilla stuga? Det var det säkert ibland. Fast han hade inte tillgång till SMHI:s prognoser, det har jag. Den lovar bättre väder först i morgon. Men det bättre vädret har jag nästan hellre i Stockholm, måste ändå vara inne i stan på eftermiddagen. Jag ska kolla när nästa båt går för en regndag till, utan ström, har jag ingen lust med.

Ösregn och stormvarning över Grinda

Det blev värdshuset trots allt. Klockan är nu tio över elva och jag kom just åter till stugan - dyngsur om jeansen. Men det gör mig inget. Och min regnhatt som jag gjorde av en Åhlénspåse fungerar över förväntan (på allmän begäran publicerar jag här ett foto av den). Regnet öser ner. Det har hållit på sedan 18-tiden. Därtill blåser det, så regnet kommer från sidan. Man kan inte undvika att tycka att det blir lite mysigt, trots allt, i varje fall sedan man kommit in i den varma stugan och öppnat en liten - alltför liten - flaska rödvin man införskaffat på båten.

SHMI har stormvarning, eller i varje fall något därikring, över mellersta Östersjön, läste jag just på institutets sajt.

Jag valde för övrigt tonfisk på värdshuset. Den var dyr, god men inte riktigt värd priset. Sedan när jag skulle gå regnade det så mycket att jag valde att ta en öl i baren. Efter den hittade jag en bok på värdshuset om Stockholms skärgård, från Arholma i norr till Landsort i söder, tror jag det var, som var så intressant att den tarvade en öl till.
Det påstås till exempel i den att Strindberg när han för första gången kom ut i skärgården blev så hänryckt att han la sig på en klippa och grät. Det regnade kanske inte den gången. Inte heller visste jag att han residerat på Sandhamn, om jag nu minns rätt, efter att han förvisats från sitt Kymmendö efter att ha skrivit Hemsöborna.

Jag drar mig till minnes åren då vi hade båt. Längesen nu. Det sändes på den tiden från Sveriges Radio ett program runt midnatt där någon författare eller annan uppläsare berättade en rysare, en skräckhistoria. Ganska banala verk säkert, men där man låg i ett läckande ekskrov i mörkret, med bara den där rösten och regnet smattrande mot däcket, blev det ändå intensivt. Hördes inte tysta steg från klipphällen? Vad var det för skugga som avtecknade sig mot månen där uppe? Kalla Kårar hette programmet (sändes 1985, går tydligen i repris vid 4-tiden nu).

Jag har altid tyckt sedan dess att skärgården vore en perfekt miljö för en skräckroman. Tänk er något i stil med: Värme och sol, ett gäng anländer i båt till en ö. Skratt och fest. Men hallå: är det inte ett periskop ute på fjärden. Nja, kanske inte... Ett moln tornar upp sig. En man ses stå och bevaka på avstånd. Plötsligt borta. Mörkret faller. Någon ska gå till skogs. En åskknall. Regn. Varför kommer hon inte tillbaka? Någon som vet vart hon gick? Mörkret faller snabbt. Plötsligt: ett skrik från skogen.

Nånting sånt. Fast det skulle förstås behövas en mera intrikat story. Och jag tror faktiskt att de...

Vänta, jag ska bara kolla om jag låste stugdörren. Tyckte jag hörde något där ute. Ett ögonbl