BYGGNADER: Tågmonument och japanskt finlir

Hur tänkte de här?

En nybyggd tågstation brukar ju inte ranka högt på en turists att göra-lista, men då har ni inte sett Kyotos. Maken till imposant byggnad får man leta efter. Det bombastiska skrället i stål, glas och sten invigdes relativt nyligen och fick förstås blandade reaktioner. Jag kan förstå det. Det är en best på bortåt 15 våningar eller så som förutom en helvetisk massa tåglinjer och deras perronger och biljettkontor, även rymmer shoppingarkader i flera lager, fler restauranger än man hinner äta sig igenom på en månad, en utsiktsplats med helikopterplatta och ett virrvarr av rulltrappor. Allt i en imponerande rymd.

Man fattar hur står byggnaden är när man åker med alla rulltrapporna som drar iväg upp i evigheten åt höger från huvudentrén sett. Längst upp är man säkert 80-100 meter över marken och har god utsikt över Kyoto. Därefter kan man virra sig in bland shopping, spelhallar och restauranger och ta sig ut i en gångtunnel som löper alldeles under innertaket av terminalen (!) där man kan se ner på folket som springer på väg till perrongerna långt där nere. Coolt, men absolut helt meningslöst. Arkitekten måste ha rökt på.

Så här ser det ut – på bild, kameran gör inte rättvisa åt stället. Notera hur små människorna där nere är jämfört med bygganden:

Uppe på "taket". Långt där nere finns själva terminalen.

Utsikt över Kyoto från tågstationens tak.

...men här var det finare

Det här (bilden ovan och nedåt) är ett kvarter där jag ägnade förmiddagen och som i varje fall känns traditionellt japanskt. Det "traditionella japanska" i Japan bombades ju till stor del till grus i slutet av WWII så man får vara glad för det som finns. Promenaden finns med i Lonely Planet och rekommenderas som den man bör gå om man bara har en enda dag i Kyoto.

Bland annat går man förbi en rad buddhistiska tempel och en park som måste vara jättefin när körsbärsträden blommar. Det gör de tyvärr inte än, men det börjar komma gröna skott på sina håll. Våren på g!

Geishor dagtid i turistkvarteren.

Allt är otroligt fixat i Japan. Den här bilden gör inte rättvisa åt pyntet och trädgårdskonsten.

Traditionellt japanskt hus med väggar av papper.

Porten till ett tempel där det pågick bönestund. Alltså, "huset" på bilden är inget hus utan bara en gigantisk portal, templet (templen faktiskt, det är flera stycken) ligger på en kulle ovanför.

JAPAN: Från snabbtåg till uråldrig kultur

Här är tåget som går i tid

KYOTO. Med snabbtåget Shinkansen tar man sig till Kyoto på under tre timmar. Förresten – det går att säga exakt på minuten hur lång tid det tar, alltid, för japanska tåg går och kommer enigt tidtabellen. Punkt. Det står på biljetten var på plattformen man ska stå för att hamna närmast rätt vagn och vips så står rätt vagn där. Samma minut som står på biljetten, då går tåget. SJ och SL borde åka hit och kolla. Särskilt som de har snö i delar av Japan också.

Koyto var kejserlig huvudstad före Tokyo och den beskrivs av Lonely Planet av något av ett måste, delvis av kulturella skäl, när man är i Japan. Bra mycket mindre än många andra städer, knappt 2 miljoner, vilket kan vara skönt som omväxling.

Hittills har jag bara hunnit gå en sväng i kvarteret där mitt hostel ligger, vid floden i östra Kyoto. På den korta tiden hinner jag ändå märka att Kyoto känns mera "japanskt" i ett traditionell avseende. Formen på husen, sådana saker. Staden hyser även nånstans runt 2000 tempel. Jag måste väl se några av dem men dessvärre brukar jag rätt snabbt hamna i läget att "har man sett ett tempel har man sett dem alla". Ett hann jag med redan ikväll, det ligger alldeles här bredvid.

Och så, på väg till en restaurang, står tre färgglatt klädda, eleganta, vitmålade kvinnor vid en gatukorsning. De är geishor, eller kanske maikor (geishor under upplärning). Geisha en uråldrig kvinnlig japansk konstart som handlar om underhållning. Geishorna lever i ett geisha-hus och lärs upp i traditionell japansk dans, sång, musik och annan underhållning. På sätt och vis har de till uppgift att bevara och visa upp traditionell japansk kultur antar jag att man kan säga.

Enligt, återigen, Lonely Planet som ibland förvisso har fel ska man vara glad om man får se några geishor, yrket är tydligen på utdöende. En japansk karl i 50-årsåldern får syn på dem samtidigt som jag. Han kastar en blick på mig och ser att jag drar upp kameran. Kan han kan jag, tänker han typ och halar snabbt upp sin pocketkamera och börjar fota i halvmörkret.