TELEFONI: Glöm det

RING INTE: En uppmaning har inkommit om att jag ska skriva att det inte är någon idé att ringa eller sms:a vare sig på min svenska mobil, som jag inte har kvar, eller den australiensiska, som bara tycks funka i Australien och Nya Zeeland. Så nu vet alla det. Rekommenderar istället Skype eller mejl fram till slutet av mars då jag planeras vara hemma igen. (Uppriktigt sagt är det väldigt skönt att slippa mobilen, men det vågar man väl knappast säga.)

MAT: Drängmätt på gratiskäk

Jösses Amalia: är man mätt eller är man mätt? Jag gick ner till restaurangen i den marmorglansiga foajén för att se om det skulle gå att få sig en kvällsmacka. En japansk tjej står och hälsar i entrén och frågar efter rumsnumret som jag ger henne. Hon typ: "Jaså är det du". Jag får ett bord och hon säger att det är självbetjäning där borta vid buffén och att allt är gratis, eftersom jag ju inte hamnat här av egen fri vilja.

Går bort och hittar en salladsbuffé. Där finns kall korv-sallad, pasta, ett krus senap, dressingar, tilltugg, bönor, grönsaker och mycket annat. Det fortsätter strax bredvid med kärl med varm och kryddig potatissallad, vad som ser ut som olika indiska kött- och kycklingrätter och ris. Så plötsligt, där bakom, uppenbarar sig ett helt rum med mat: flera kärl med stuvningar, grytor, röror, en kock som står och serverar ägghalvor och friterad kyckling (konstig kombination), på andra sidan ännu en kock som jag inte vet vad han gör och fler tunnor med mat. Någon kommer med ett fat sushi nånstansifrån.

Vid det laget är man i panic mode. Det är då man upptäcker dessertavdelningen. Där står ett bord med tiotalet tårtor, chokladfontän, bryléer, patéer, småkakor, tre sorters glass, ett fruktbord med annanas, drakfrukt, melon och annat som jag inte vet vad det är, olika små bakelser, strössel, vit och svart choklad.

Jag tror jag går och hämtar gratistallrikar fem gånger och måste absolut ha gått upp femton kilo på kuppen. Nu sova, för det blir en tidig morgon om jag ska hinna med den här nya flygtiden.

MALAYSIA: En gratis lyxnatt

Här bor jag inatt - flyget försenat
KUALA LUMPUR INTERNATIONAL AIRPORT. Allt ska man vara med om. Flyget från Kuala Lumpur är försenat sju timmar, orsak okänd, så nu har Malaysia Airlines fixat in mig på Pan Pacific Hotel. Det måste vara något av det lyxigaste som finns i kategorin flygplatshotell. Smaka på ordet: flygplatshotell. Det känns inte jättefestligt. Men här kan man spegla sig i marmorgolvet där nere (se bild) och de kör gästerna i en liten golfbil den korta biten från flygplatsen. Undrar om de bjuder på middag också, ska kolla det. Har i alla fall försett mig med en Carlsberg pilsner ur hotellbaren som jag icke tänker betala för.

Jag flög strax före kl 23 från Bombay igår och kom fram i Kuala Lumpur i morse runt 7 lokal tid. La mig på en soffa i en öde del av Kuala Lumpurs hypermoderna flygplats – komplett med inbyggd mini-regnskog inklusive vattenfall (se bild), wi-fi, förarlösa tåg mellan de två terminalerna och bisarrt många restauranger och affärer – och sov faktiskt riktigt bra i ett par timmar. Därefter skulle jag hänga på flygplatsen tills nästa kvällsflyg, det som nu är inställt, gick strax före midnatt. Det låter som en trist väntan men var faktiskt helt ok – jag satt och jobbade sju-åtta timmar idag och har nästan skrivit klart ett jobb om skeppskyrkogården i Chittagong. Men när jag gick för att rutinkontrollera avgången och gaten så stod det alltså "delayed" och jag tvingades gå igenom passkontrollen för att ta mig till hotellet.

Malaysia är å andra sidan ett under av smidighet när det gäller immigrationen – man får fylla i en lapp visserligen men ingen ställer några frågor och idag var det ingen som helst kö.

Nu ska jag ta bada och sedan kolla tv och käka något. Internetkabel har de på rummet dessutom så jag hinner jobba lite även ikväll, så mycket mer finns väl inte att göra här.

"Regnskogen" på Kuala Lumpurs flygplats.

Utsikt från mitt rum.

Här ska jag sova.