SKÄRGÅRD: Helgtur med blåst och kyla

En vårkväll vid norra Nämdö
NÄMDÖ. Sitter vid norra Nämdö och har lyssnat på en repris av en gammal P3 Dokumentär, spännande historia om en misslyckad utpressning på 1980-talet. Har ätit middag (köttbullar, potatissallad och senapssill) och legat och sovit 45 minuter på ett trädäck som någon har byggt här vid strandkanten.

Kastade loss från Ingarö vid, om jag minns rätt, 13-tiden och gick över Nämdöfjärden nästan rakt öster ut genom mot Bullerö. Det är lite knepigt att ta sig dit, det går inga farleder i den delen av skärgårn utan man får navigera med hjälp av de kobbar och öar man kan identifiera. Bra övning. GPS:en är förstås ett otroligt hjälpmedel, även om man inte kan lita på den – den får "snurr" ibland och tappar sina satelliter, så då får man gripa till papperssjökortet.

Rundade hela Bullerö, som beskrivs som en "skärgårdsidyll", men hade svårt att hitta en vettig tilläggningsplats i lä. Vinden var syd-sydvästlig, 7-10 sekundmeter, och den lilla hamn som finns på ön var väldigt blåsig. Norröver är det svårt att komma intill och ön är inte bredare än att vinden kommer åt ändå. Är man själv på båten, som jag är nu, är det svårt att få till en bra tilläggning. Det finns en liten vik i nordost som visserligen är skyddad, men också väldigt grund – jag höll på att köra upp båten på stranden precis nedanför Bruno Liljefors gamla jakt- och feststuga.

Mitt projekt att se Bullerö denna helg sket sig alltså. Istället styrde jag västerut igen och la till slut till på norra spetsen av Nämdö, där jag ligger nu. Fin utsikt över den mörknande fjärden, med några enstaka segelbåtar ännu vid 21-tiden.

Det är inte direkt varmt här, värmaren går för fullt. Men inne i kajutan är det ändå rätt trivsamt, måste jag säga. Har pysslat en del med att räkna ut var jag ska montera min vhf-radio som jag har köpt, tror jag hittat en lösning. Kräver lite verktyg dock. Antenn måste jag också köpa.

Gokväll.

Middag vid norra Nämdö, lördag 28 maj.

ZAMBIA: Så ska hotade lejon räddas

Här är dagens aktivitet: träffa lejon. Det är utan tvekan en speciell upplevelse att umgås så här nära med djur man egentligen vet är livsfarliga. Nu var de här två cirka 15 månader, tror jag det var, och långt ifrån fullvuxna. Men det råder ingen tvekan om att de var kapabla att orsaka fundamental skada, skulle de vara på det humöret. Fyra klor på baktassana, fem fram, av naturen speciellt utformade för att gripa tag i och slita loss köttstycken ur fällda byten. Huggtänderna passar bra att ta strupgrepp med. Eller, som guiden förklarar: Ibland hugger de i ryggen för att krossa ryggraden och förlama offret.

Nu är detta jippo faktiskt för lejonens eget bästa, får man hoppas i alla fall. Stammen minskar kraftigt i Afrika och organisationen som arrangerar det här evenemanget låter i själva verket lejon uppfödda i fångenskap återanpassas med hjälp av turister (och deras pengar: detta är inget lågprisnöje). "Walk with Lions" eller "Lion Encounter" marknadsförs grejen under, där själva promenaden i naturen, djurens naturliga miljö, syftar till att återanpassa dem. I nästa steg får de lära sig jaga antiloper med mera inom hägn, för att till slut placeras ut i det vilda. Samma program har tydligen använts i Zimbabwe hittills, men det är såvitt jag begriper oklart om metoden fungerar.

Det var bara jag och en tjej från Belgien, men som jobbar i Kongo, som var med den här eftmiddagspromenaden. Eller snarare, det var bara vi som var turister. En guide, skötare, en scout med gevär och tre volonärer - bland annat en dansk och en norsk tjej - höll oss och lejonen sällskap i skogen. Och, uppriktigt sagt, var lejonen - två systrar - inte så värst skräckinjagande, de verkade mest vilja sova och busa med varann.

Men vi fick dock förhållningsorder - den viktigaste: spring aldrig. Då är du ett byte.

Tidigare idag skulle jag ut och handla lite grejor, men så gick som sagt strömmen och bankomaten la av. Hinner nog med det jag ska innan planet går imorgon.

Planet ja. Detta var sista dagen på min semester. Behöver jag skriva att jag inte har någon direkt lust att åka hem? Fy vale vad tre veckor gick snabbt.

Men - snart är det dags att börja planer nästa resa, vart nu den ska gå. Och en sak är säker: Afrika har inte sett det sista av mig. Återkommer med fler resebilder med mera. Nu ska jag mysa med en Mosi pilsner och en JB.

BOTSWANA: Till slut fick jag se elefanter

CHOBE NATIONALPARK, BOTSWANA. Kazungula är punkten på kartan, några mil rakt västerut från Livingstone, Zambia, där fyra länder möts, mitt i floden Chobe (biflod till Zambezi): Zambia, Botswana, Namibia och Zimbabwe. Precis där finns ett färjeläge - gränsen är tungt trafikerad av långtradare åt båda håll.

Men detta är Afrika, och "färjorna", två stånkande pråmar som kör växelvis, tar en långtradare var vid varje överfart. En afrikansk långtradare innebär dragbil, plus två trailers. Köerna mäter flera kilometer vid varje strandkant. Den chaufför som ansluter sist i kön får räkna med flera dagars väntetid för att komma över till motsatta stranden. Någon bro finns inte, även om den uppges vara på gång. Om några år. "Kajen" existerar inte, istället lägger pråmarna till direkt vid de sandiga flodbankarna som förvandlats till lervälling av regnen. Resultatet: megakaos. Ändå fungerar det på något vis.

Precis när vi anlänt i motorbåt från zambiska sidan till Bostwanas lika leriga strand, för vidare transport till nationalparken Chobe efter passage genom Botswanas immigrationsmyndighets barrack där vi får passen stämplade, händer det som inte får hända. En dragbil, av en händelse en svensktillverkad Scania, har fått stopp på Botswanasidan. Bilen står i leran, det fullastade släpet står kvar på pråmen. Det ryker från dieselmotorn och ekipaget kommer varken framåt eller bakåt. Hela överfarten är plötsligt låst. Ännu mera kaos.

Kanske pressad av en sedan länge passerad deadline för sin transport, kör en chaufför fram sin dragbil, händelsevis en Volvo, för att agera bärgare. En kedja späns mellan Scanian och Volvon, som börjar backa. Det smäller som pistolskott om kedjelänkarna när chauffören i Volvotrucken, fortfarande med två trailers påkopplade baktill, börjar dra den havererade långtradaren av pråmen, bort från flodbanken. Som genom ett mirakel lyckas han baxa bort alltihop åt sidan i lervällingen så att han själv och hundra och en andra långtradarchaffisar kan komma förbi och ombord. Ett par minuter senare är trafiken igång igen.

Välkommen till Afrika. Denna episod och det leriga färjeläget är ett illustrativt exempel på både kontinentens skriande brist på investeringar, och därmed svårigheterna att få någon vettig fart på ekonomin, och samtidigt den okuvliga uppfinningsrikedomen som hittar vägar runt problemen. Tänk Sverige - hur skulle Volvo fungera om transporterna med komponenter till bilar och lastbilar fick vänta en vecka på att köra över Göta Älv?

I alla fall, efter denna harang skulle jag berätta om en mycket fin dag i nationalparken Chobe i Botswana. Dagen var uppdelad i två delar: först, den delen jag tyckte bäst om, skjutsades vi (jag, en japansk kille och ett holländskt par) utmed floden Chobe för att spana vilda djur längs stranden. Oerhört lyckat: vi spottade bufflar, flodhästar, krokodiler, elefanter plus de antiloper, Impala, som jag redan sett i överflöd i Etosha, Namibia. Därefter lunch, och sedan en safari i en turistversion av en Toyota Landcruiser (the car of choice i terrängen i de här länderna) då vi såg mer av samma sort. Nu har jag fyllt safarikvoten för några år framöver, känner jag.

Tjuvjakten, bland annat på elfenben, i varje fall i Botswana, har sjunkit kraftigt, enligt guiden. Numera patrullerar militär parkerna och hotar jägarna med vapenvåld om de råkar komma på dem. Just här finns elefanter i överflöd, över hundratusen individer enligt guiden, så pass att det mellan raderna verkar som det helst inte ska bli fler.

Imorgon är min sista heldag på den här semestern och jag har inget dirket planerat. Ska undersöka en möjlig aktivitet på eftermiddagen, som jag i så fall rapporterar om sedan, men annars tar jag det eventuellt bara lugnt och läser min bok. Har också bespetsat mig på att införskaffa en ny keps: glömde min Mexikokeps i baksätet på en taxi häromdagen.

ZAMBEZI RIVER: Krokodilspaning med fri bar

ZAMBEZI RIVER. Har tillbringat eftermiddagen och kvällen på Zambezifloden, ombord på en flodbåt uppströms från Victoriafallet. En utomordentligt trevlig aktivitet. Middag och fri bar hörde till evenemanget, plus ett blandat gäng britter, skottar, sydafrikaner och austaliensare som, åtminstone flertalet av dem, var på väg söderut genom Afrika med en variant av Rosa Bussarna, som tagit många svenskar ut i världen genom åren. Ett glatt gäng på det hela taget.

Jag lyckades spana in en krokodil, eller om det var en alligator, lär mig aldrig skillnaden, och det fanns även gott om flodhästar längs flodkanten. Vi hörde en bröla, och kapten slog back på sina två utombordare för att vi skulle se den, men uppriktigt sagt vet jag inte om jag någonsin kunde identifiera någon flodhäst. Men den var där någonstans i lövverket vid flodbanken, så om någon frågar ska jag hävda att jag spanat in flodhästar på Zambezi. (Hur smart är det att skriva detta på en blogg?)

Solnedgången var med alla mått mätt fantastisk.

Med på resan var även ett zambiskt par från Lusaka. De höll sig lite för sig själva, kände sig möjligen inte helt bekväma i de anglo-europeiska dryckestraditionerna som snabbt visade sig på övre däck. Men jag pratade lite med dem. Hon såg inte ut att vara en dag över 30. Han, fyllda 53, hade just pensionerats från zambiska armén där han jobbat med bokföring.
- Oj, det var tidigt, konstaterade jag ihop med ett brittiskt par som liksom svenskar har att se fram emot att jobba till minst 65. Minst.
- Jo, sa ex-arméekonomens fru, sakligt konstaterande, men vi har en genomsnittlig livslängd på strax över 40 i Zambia. Skulle man pensioneras vid 65 skulle många aldrig gå i pension.

Tidgare på dagen gick jag en runda i Livingstone och rev bland annat av Livingstone-museet. Där finns bland annat David Livingstones samlade brevkorrespondens, fram till att han dog i dysenteri och malaria mot slutet av 1800-talet. Enkelt men väldigt konkret och faktabaserat museum, där bland annat en monter handlade om häxkonst: tydligen inte helt ovanligt på landsbygden.

I museibutiken köpte jag en cola och ett par salladsbestick i form av giraffer. Kom i samspråk med en färgglatt klädd medelålders kvinna som satt där och förderv tiden medan hon laddade sin mobiltelefon via muséets eluttag. Jag berättade att jag kom från Sverige där vi har en halvmeter snö.
- Sverige? Hur klarar du hettan här? Det är ganska varmt nu, konstaterade hon och verkade ganska nöjd med att sitta i skuggan för tillfället.
- Bra, sa jag, jag gillar värme. Bättre än vintern hemma.
- Hur är svenskarna, ville hon veta.
- Tja, de flesta är trevliga. Och "open minded", vi reser ganska mycket och ser mycket av världen, försökte jag som förklaring.

Kvinnodagen firas rejält här: ett stort jippo höll på halva dagen i Civic center mitt i Livingstone. Alla kvinnor var fantastiskt uppklädda - i grupper rörde de sig runt stan där varje grupp, kanske representerande varsinn organisation, var dressade i kläder av samma tyg. Feststämning i luften. Bankerna var stängda tillochmed. När ska Sverige nå den nivån?

Imorgon, kl 7, ska jag på en endagssafari med båt och jeep in i Botswana, och klipper därmed fyra länder på den här resan (Namibia, Zambia, Zimbabwe, Botswana. Flygplatsen i Johannesburg, Sydafrika, räknas inte). Mitt splitter nya pass börjar redan få en hel del stämplar.

VICTORIA FALLS: Underverk i två länder

VICTORIAFALLEN, ZAMBIA/ZIMBABWE. Detta är, officiellt, ett av världens sju underverk, Victoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Här, längs Zambesiflodens snirklande väg söderut vid ett två kilometer brett delta befolkat av flodhästar, öppnar sig marken i en lika bred spricka, hundra meter djup, i vilken vattnet kastar sig ner med ett dovt dån. Fallet är knappt två kilometer brett och utan tvekan ett fantastiskt skådespel. Floden försvinner ner i marken den zambiska sidan. På motsatta kanten av den dramatiska förkastningen, i Zimbabwe, finns en park, 30 US-dollar i inträde, varifrån fallet kan beskådas i hela sin bredd.

Just nu råder regnperiod och därmed högvatten. Vattenmängden i fallet är nära sin högstanivå nu (jag läste på en informationsskylt att den peakar i april) och luften ovanför sprickan är fylld av vattendroppar. Längs den två kilometer långa promenadvägen där jag gick i dag faller därmed ett konstant duggregn - för att inte säga skyfall stundtals - och allt man bär med sig och har på sig blir totalt genomblött (regnrockar finns att hyra för 3 dollar). Det för också med sig att man faktiskt inte ser så mycket av själva fallet, det är dolt av ett gigantiskt säkert 100 meter högt moln av vattenånga. Dessutom är aktiviteter nedströms, som forsränning, inställda vid den här tiden på året.

Jag bor som sagt i Zambia, i staden Livingstone ca nio kilometer från fallet, men det går också att bo på den zimbabwiska sidan i en stad, med egen flygplats, som heter Victoria Falls. Stad är kanske för mycket sagt förresten - det handlar om en samling snabbmatskedjor, banker, souvernirbutiker och hotell enbart byggda för turismens skull, medan Livingstone är en äldre och "riktig" gränsstad för att ombesörja handeln mellan länderna.

Att passera gränsen är intressant. Från den zambiska sidan tar du en taxi för 10 dollar som släpper av dig vid en tullstation. Därifrån går du ett par kilometer till en smal järnvägs- och lastbilsbro som passerar över Zambesifloden nedströms och varifrån du har en fin utsikt över fallets västra del. Halvvägs över bron går du in i Zimbabwe.

Bron fyller fler funktioner: den är tungt trafikerad av lastbilar, där bara en kan passera åt ett håll åt gången. Bredvid det enda körfältet går tågspåret, med turister hoppande kors och tvärs för att ta bilder. Dessutom, mitt på bron, finns en ställning uppriggad från vilken folk hoppar bungeyjump ner mot flodens virvlande vatten hundratalet met nedanför. Alltihop övervakat av militärliknande vakter med automatvapen.

Jag tillbringade cirka tre timmar i Zimbabwe - uppriktigt sagt känns inte staden Victoria Falls värd så mycket mera tid. Mängder av försäljare av träsnidade elefanter som, när du inte vill köpa någon, försöker byta till sig dina skor mot en souvernir. Zimbabwe har övergett sin egen valuta, för att komma undan hyperinflationen som Mugabe har orsakat med sin tokiga politik, och gått över till US-dollar, som finns i bankomaterna. Därmed har zimbabwesiska miljard- och biljon-sedlar, för vlka du inte kan köpa någonting, också blivit souvernirer.

Gränsområden, för övrigt, är alltid intressanta om än ibland lite oroliga, och den här passagen var spännande att uppleva, nästan i klass med själva fallet självt.

Imorgon är planen att kolla in själva Livingstone. På kvälken ska jag åka på en kryssning på Zambesifloden för att spana elefanter och flodhästar. Det ser jag mycket fram emot.

Idag i övrigt har jag stekt i solen med en pilsner och badat i poolen (inte mycket bad på denna semestern annars faktiskt). Middagen blev förlagd till en italiensk mycket bra restaurang här intill som drivs av en italiensk NGO (Non-governmental organisation) som stödjer zambiska underutbildade ungdomar genom gratis undervisning och bland annat anti-HIV-information (HIV och aids är gigantiska problem i södra Afrika).

ETOSHA: Några tips för dig som planerar besök

Etosha - tips för den som planerar ett besök

Nationalparken Etosha har tre "läger", de platser där man kan bo inne i parken. Boende måste bokas före ankomst annars släpps man inte in. Jag bodde på det mellersta lägret, Halali, som inte ligger i anslutning till någon av parkens entréer utan mitt i. Halali i sig är det inget fel på, däremot är omgivningarna inte så bra. Jag bedömer att det är bättre att antingen på vid det sydvästra lägret, nära Andersons Gate genom vilken jag misstänker att de flesta turister kommer, eller vid det nordöstra. (En bra startpunkt om du kommer söderifrån är den småtrevliga staden Outjo som ligger tio mil söder om Andersons Gate, där det finns mängder av boende, möjligheter att bunkra mat med mera.)

Naturen kring Halali består av låga lövträd vilket omöjliggör särskilt mycket sikt från vägarna du åker på (man får bara köra på grusvägarna, inte ute i naturen). Det fanns bland annat en hel del giraffer där vid mitt besök, men bristen på sikt gör att du bara ser djuren närmast vägen. 

För att göra någon vettig animal-spotting måste du ta dig antingen nordost eller sydväst i parken, i närheten av de två andra lägren. Jag såg flera lejon, från långt håll visserligen, och fem-sex andra arter inklusive mängder av zebror, giraffer och antiloper (tror jag de kallas, ska kolla upp saken).

Parken är dock så stor så du kan i praktiken köra runt i en timme, om du har egen bil, utan att se några djur alls. Det gäller att ha lite tur särskilt om det som vid mitt besök är regnperiod, då djuren sprider ut sig och inte är beroende av de olika vattenhål som finns utmärkta på parkkartorna. 

Ett annat tips: spana efter turistbussar eller andra bilar som stannat och där personer sitter och glor i sina kikare (glöm inte ta med egen kikare) - det de ser vill troligen du se. Det var så jag hittade mina lejon, vid två olika tillfällen.

RYSSLAND: Bränderna skapar katastroftillstånd

TV: Se de dramatiska bilderna från det brinnande Ryssland

ELDEN OMRINGAR BILEN 

– PÅ NÅGRA SEKUNDER

Ryssland brinner. Extrem och långvarig hetta har skapat en situation med skogsbränder i flera delar av det jättelika landet som över 300 000 brandsoldater, frivilliga och annan personal har svårt att få under kontroll. Flera tiotal personer har dött och tusentals ryssar har förlorat allt de ägde när elden drog genom byar på landsbygden och förstörde minst 2 000 hus.

Det är i sju regioner i främst centrala Ryssland som elden fått fäste, beroende på den mycket kraftiga sommarhettan som nått uppåt 40 grader de senaste dygnen. En tjock brandrök som försämrar sikten täcker nu bland annat Moskva.

President Medvedev har förklarat undantagstillstånd i de drabbade regionerna och Ryssland tar nu emot hjälp från utlandet för att bekämpa elden. Premiärminister Putin har lovat att alla förstörda hus ska vara återuppbyggda före vintern. Det återstår förstås att se hur det blir med det.

I dramatisk film, den här ovanför, visar hur några personer som gett sig iväg i bil för att hjälpa drabbade människor snabbt blir omringade av elden. Lågorna slickar bilens utsida.

Ett ryskt par har fått sin bostad förstörd i en av Rysslands många bränder. 

Bland det som förstörts i bränderna finns bland annat en stor drös helikoptrar, militära byggnader och militär utrustning som fanns vid en bas nära Moskva, rapporterar BBC.

Det senaste dygnet har 300 nya bränder rapporterats, enligt Al-Jazeera, och så fort släckningspersonal lyckas släcka en så uppstår en ny någon annanstans. Senaste veckan har minst 40 personer omkommit i bränderna.

Bränderna får nu vetepriset att skjuta iväg som en pil uppåt, eftersom de ryska skördarna brunnit upp.

Medan den extrema "ryssvärmen" förvärrar läget, finns samtidigt flera vittnesmål om att vissa bränder startat på grund av mänskligt slarv. Så här rapporterar BBC:

[Rysslands krisminister] Mr Shoigu confirmed that many of the fires were caused by human negligence. An eyewitness travelling in forested areas east of Moscow over the past week told the BBC she had seen smokers on a train flick smouldering cigarette butts from windows, and motorists likewise discarding them along roads.

Mer läsning:

• Ryssland kämpar med bränderna - Al-Jazeera
• Bränderna sprider sig fortfarande - BCC
• Vissa bränder rasar bortom kontroll - Associated Press

NATUR: På äventyr i Tyresta

Tyresta.

I min lilla serie man kanske kan kalla Utflykter runt Stockholm så körde jag idag min gamla cheva till Tyresta nationalpark strax söder om Stockholm, åt Tyresöhållet till. Det är väldigt fint där, i området som lite grovt ligger inklämt mellan Nynäshamnsvägen och havet. Jag gick Urskogsstigen som är vad det låter som, en stig genom urskog. En bra bit, visste inte riktigt när jag skulle komma åter till civilisationen.

Här är lite bilder från Tyresta, ett prima utflyktsställe som man bör gynna. De har även ett fint bildspel i Nationalparkernas hus som visar svenska nationalparker, men också hur naturvården uppstod från början i USA. Det hade man kanske inte trott, men de har en väldig massa nationalparker där, bla välkända Yellowstone. Det finns också en fin utställning om olika svenska naturtyper. Lite folkbildning.

KARTA: Här är Tyresta nationalpark

Visa större karta

Urskogsstigen i Tyresta Nationalpark.

Någon form av bajs från djur.

Del av utställning om Sveriges olika naturtyper.

ISLAND: Vulkanmolnet lättar för tillfället

Nu fruktar experterna

nytt utbrott på Island

På fredagseftermiddagen började delar av det svenska luftrummet att öppna igen, liksom delar av norra Storbritanniens. Men de flesta andra flygplatser i Europa var fortsatt stängda med totalt miljontals resenärer fast i oviss väntan på när de kan komma hem. Stoppet för flyget väntas åtminstone pågå till lördag till och från en rad destinationer, med flera dagars störningar därefter när kön med strandade resenärer ska betas av. I England och Wales väntas flygplatserna öppna tidigt lördag morgon.

Norges Jens Stoltenberg strandad i New York – sköter landet via iPad (CNN)

Inställda flighter rapporteras från hela världen – O'Hare-flygplatsen i Chicago, Kanada, Kenya, Mellan Östern, liksom från ett 30-tal destinationer i Asien. Askmolnet stoppade Norges regeringschef i USA (länk till vänster) och utrikesminister Carl Bildt tvingades åka bil hem från London, enligt bloggen.

FLYGEN: kolla status här – länk till alla svenska flighter

Samtidigt oroar sig forskare för att en av Islands mest skrämmande vulkaner – Katla – ska få ett utbrott. Den lägger alldeles öster om Eyjafjälljökull vars askmoln nu stör hela Europas flygtrafik.

Eyjafjälljökull är liten i jämförelse med flera andra av Islands runt 35 aktiva vulkaner. Men historiskt, rapporterar bland andra BBC, har ett utbrott hos Eyjafjälljökull följts av ett utbrott hos Katla.

• Satellitfoto: Här är askmolnet

På Island evakuerades invånare nedanför vulkanen idag när en störtflod av smält is och isblock stora som hus kom dundrande nedför berget. Det är andra gången på mindre än en månad som Eyjafjälljökull får ett utbrott. Det senaste inleddes i onsdags. Det förra stora, på 1800-talet, pågick i över ett år.

På den här satellitbilden från Google Earth syns glaciären som täcker Eyjafjälljökull till vänster. Katla döljer sig under den väsentligt större högra glaciären, Myrdalsjökul. Katla är cirka 1500 meter hög och vulkanens krater är en mil i diameter.

Mer läsning, info & kartor:

• Stoltenberg: Här är fotot av Norge regeringschef med sin iPad
• Karta: Här är Islands värsta vulkaner (BBC)
• Grafik: Så sprider sig askmolnet (Daily Mail)
• Story: Så hänger vulkanerna ihop (US News)
• Vulkan-kaoset minut för minut: BBC uppdaterar löpande
• Flygskräck: 747:ans fyra motorer gav upp – av ett askmoln (Daily Mail)

ASIEN: Världens fjärde största sjö dunstar

Havet som försvann
FN-chefen Ban Ki-moons rundresa i Centralasien under påsken satte mediernas strålkastarljus på en för många, gissar jag, okänd miljökatastrof: uttorkningen av Aralsjön (The Aral Sea).

Ban Ki-moon besöker Muynak i Uzbekistan vars hamn numera saknar vatten.

En gång världens fjärde största sjö med en storlek bara något mindre än Österrike, har Aral sedan 1960-talet krympt i storlek så att bara en tiondel återstår idag. Sjöns tidigare stora, sydöstra del är helt uttorkad. De fiskebyar som fanns längs dess stränder är numera spökstäder och sjöns försvinnande har förändrat klimatet och orsakat svåra hälsoproblem för den del av befolkningen som finns kvar. Den tidigare till stora delar fiskebaserade ekonomin i regionen är slagen i spillror. Vid den före detta hamnstaden Aral står övergivna fartygsskrov och rostar i den saltiga sjöbotten, tydligt identifierbara via Google Maps satellitbilder.

KARTA: Så har Aralsjön krympt – på 20 år

Orsaken är de bevattningsbyggen som dåvarande Sovjet drog igång med så tidigt som 1918, och som fick rejäl fart på 1940-talet, för att skapa möjligheter att odla och exportera bomull och som nuvarande Uzbekistan fortsätter med. Under 1960-talet började Aralsjön att sjunka ihop när de floder som försåg sjön med vatten styrdes om till bevattningen. Från slutet av 1980-talet ökade hastigheten i dräneringen och mesta delen av det kvarvarande vattnet i Aral har sedan 2009 försvunnit. (Se kartan nedanför).

Ban Ki-moon, som flögs över de uttorkade innanhavet i helikopter, kallade Aral för "en av världens värsta miljökatastrofer" när han i helgen kommenterade sjöns dränering och de omkringliggande ländernas insatser för att hantera den.

De bilder man kan googla fram visar på en utomordentlig, om än dyster, sevärdhet.

Alltihop förvärras av att Sovjet bedrev utveckling av kemiska stridsmedel på en tidigare ö i Aralsjön. Det gamla laboratoriet är sedan länge övergivet och förvandlat till en spökstad (bilden nedan), men vissa kemikalier finns kvar även om expeditioner dit har gjorts med syfte att rensa upp eländet som ligger och läcker.

Insatser görs nu för att rädda den norra delen av Aralsjön där vatten fortfarande finns kvar. En damm har konstruerats för att få vattnet att stanna kvar och enligt det jag läst har fiskbeståndet och delar av den tidligare växtligheten börjat ta sig igen. Den stora, sydöstra delen av sjön räknas däremot som förlorad.

Läs mer:

• Wikipedia: Läs mer om Aralsjön
• Radio Free Europe: Svår vattenbrist i Centralasien
• Ban Ki-moon: En av världens värsta katastrofer (AP)

Kommentera inlägget!

KARTA: Svarta linjen visar sjöns stränder 1960

TV: Reportage från Aralsjön

ROAD TRIP: På väg norrut på nordön igen

Äntligen sol över Nya Zeeland
NEW PLYMOUTH. Sitter nu i ett på tok för stort motellrum med fåtöljer, glasbord, en big-ass platt-tv, värsta spabadet och en superkingsize-säng samt ett litet kök som jag inte kommer hinna använda. Men jag är lite mätt på hostel och dorm-sängar för tillfället så det kan det vara värt. Stället var det billigaste jag hittade när jag kom dundrande in vid 20.30-tiden.

Då hade jag kört sedan kl 13 från det regniga Wellington, där jag även hann med och åka runt lite tidigare idag och kolla på utsikten uppifrån kullarna:

Bitvis är det en rätt vacker väg man åker norrut från Wellington, en mix mellan Irland, Alvaret på Öland och östgötaslätten. Städerna, eller samhällena snarare, påminner mera om amerikanska sydstatshålor. Inte superfestliga och speciellt inte en söndag.

Men ändå – man upphör inte att förvånas: i Foxton står en holländsk väderkvarn och snurrar.

Det visar sig att Foxton har en stor koloni holländare och en av dem fick idén att bygga en kvarn. Den funkar och allting, man kan gå upp på övervåningen och kolla när de maler mjöl, det kostar 5 NZ-dollar om jag minns rätt. Den har varit igång i sju år nu, sa tanten, och står där och flaxar, komplett med holländska souvenirer och hembakat bröd och kakor (jag köpte kakor).

Foxton är också känd för sina många muralmålningar fick jag också veta. De finns på alla möjliga och omöjliga husväggar. Såg flera stycken på bara några minuter:

Fortsätter norrut längs riksväg 1 till Bulls där jag tar vänster på väg 3. Snart anar man i fjärran den dramatiska siluetten av ev vulkan, vilket det är också. Mount Taranaki eller Mount Egmont (den har två namn, ett gissar jag är maoriskt och det andra tror jag Kapten Cook slog till med) heter den, höjd 2518 meter. Är fortfarande aktiv, det senaste rejäla utbrottet var 1655. Kanske dags för ett nytt nu då, haha.

Egmont är annars en av världens mest symmetriska och toppiga vulkaner – snyggaste antar jag man kan säga på vulkanspråk – och har tillochmed används som fond i en japansk film där man av nån anledning inte kunde/ville använda japanernas egen Fuji, har nån kunnig människa skrivit in på Wikipedia.

Norr om Egmont ligger alltså New Plymouth, stan jag är i nu. Den känns som en spökstad en söndagkväll, men ligger väldigt vackert precis vid vattnet. All natur och hela kustlinjen längs udden som vulkanen ligger på är väldigt fint – kuperade gröna kullar med kor, klippor vid kusten ned mot den asksvarta sanden, dungar, blommor och hela baletten. Just här står sig östgötaslätten slätt faktiskt.

Nu ska jag mejla lite, tappa upp ett bad och glo på min feta tv resten av kvällen. Ska se om man kan ringa hit lite thaikäk eller kanske nån indier fast det är väl tveksamt.

Imorgon kör jag åter till Hamilton där jag hyrt bilen och tar en buss åter till Auckland. Sedan väntar nästa äventyr: Bangladesh.

FILIPPINERNA: Vulkan får utbrott

Här spyr Mayon lava över befolkningen

Filippinska vulkanen Mount Mayon i provinsen Albay i östra delen av landet är på väg att få ett utbrott, rapporterar internationell press. Berget spyr aska och lava och befolkningen flyr. Senaste gången Mount Mayon, 2460 meter hög, hade ett större utbrott vad den 1 okrober 2006. Vulkanen har haft 49 registrerade utbrott under 400 år.

Enligt Associated Press evakueras just nu 20 000 personer från vulkanens närhet.

• Fler nyheter om Mayons utbrott
• Läs mer om Mount Mayon (Wikipedia)
• Tidigare inlägg om och från Filippinerna

KLIMATET: Global uppvärmning smälter polerna

Gigantiskt isberg driver
sakta mot Nya Zeeland
Här driver det gigantiska isberget, 500-700 meter långt, norrut med strömmen mot Nya Zeeland. Isberget tros hänga ihop med det allt varmare klimatet. Det kan ha brutits loss från Antarktis för så länge som nio år sedan och varit på drift sedan dess. Nu utgör isberget, som höjer sig 50 meter över havsytan och är dubbelt så stort som Titanic, en fara för sjöfarten. Experter tror att berget bryts upp i mindre delar och smälter relativt snart, sedan det seglat in i allt varmare vatten, rapporterar Associated Press.

Isberget siktades först nära Macquarie Island (se karta), runt 150 mil sydost om Australien, där forskare på plats knappt trodde sina ögon när de såg det massiva isstycket mot horisonten.

"Det var en otrolig syn", säger den australiska forskaren Dean Miller till One News.

Den största delen av ett isbergs massa finns under ytan och forskarna tror att isberget sträcker sig 350 meter nedåt under ytan.

Om isberget överlever sin resa allt längre norrut mot Nya Zeeland står researrangörer redo att ta besökare ut till berget.

Läs mer:

• Associated Press om isberget
• Fler artiklar på Google News
  

KARTA: Här siktades isberget

Visa större karta