HELG-TV: Humor på nätet

TV: Se Henrik Dorsin i denna fenomenala Cornelis-tolkning

DAGENS BOKTIPS: Robert Pelton Young

Världens farligaste

reseguide i mobilen

Jag läser just nu The Adventurist: My Life in Dangerous Places av äventyraren och journalisten Robert Pelton Young (klicka för mer info). Pelton Young, från Kanada, har gjort sig ett namn genom att som reseskribent och dokumentärfilmare besöka världens farligaste platser (som ofta visar sig vara mindre farliga när man väl är där) som Algeriet, Afghanistan och dylikt. The Adventurist består av utdrag från flera sådana strapatser, men beskriver också om hur han blev den äventyrare han är. Bra läsning.

Peltons troligen mest kända alster är annars The World's Most Dangerous Places (bilden) samt reseguiden Come Back Alive. Dessa har jag inte läst ännu men de står på listan.

Han driver även äventyrarsajten comebackalive.com som konstigt nog är riktigt dålig. Där finns till exempel ett register över världens farligaste platser, men databasen är nästan tom på information. Inte ens om Irak står det något farligt när jag kollade nyss. Märkligt med ett så hett & brett ämne.

Tips för alla med Iphone eller Ipod Touch: Jag läser boken på min Iphone – har laddat ned Iphone-versionen av e-bokläsaren Kindle från Amazon.com vilket rekommenderas. Supersmidigt och kanon när man är på resa och inte vill släpa med sig en trave pocketböcker. Fast de fick gärna addera fler titlar till systemet.

JOURNALISTIK: Kulturrapport Nya Zeeland

Jag - en kulturreporter
FILM: SvD har just publicerat mitt jobb om Nya Zeelands filmindustri, som lyfter tack vare James Camerons box office-hit Avatar. Read all about it on the webb eller i tisdagens papperstidning, Kulturdelen (bilden ovan).

LITTERATUR: Lästa böcker på resan

Hittills har jag läst följande:

• Midvinterblot, av Mons Kallentoft (den överlät jag till Eleonore i Sydney)

• The Fourth Estate, av Jeffrey Archer (köpt i 2:nd hand-affär i Cairns, lämnad i hostel i Auckland)

• Hemsöborna, Strindberg (ligger kvar i väskan)

• The Runaway Jury (har filmatiserats), John Grisham (hittat på hostelet här i Paihia, håller på med den nu).

Bäst hittills: The Fourth Estate. Men alla är bra, inte läst nåt dåligt än. Däremot hittade jag en svensk översättning av Floden Blev Mitt Liv, den gamla australiensiska långköraren från tv. Men den var inte mycket att ha, gav upp efter tre-fyra kapitel.

Imorgon: Norrut till Ninety Mile Beach. Här blir jag till övermorgon då jag tar morgonbussen söderut igen mot Wellington. Dit kommer jag inte förrän dagen efter dock.

HISTORIA: Så här såg Titanic ut inuti

White Star Line's Titanic.

Var på Sjöhistoriskas Titanicutställning idag ute på Djurgårn. Intressant med många berättelser, föremål från Titanic och dess systerskepp Oceanic och Britannic samt en del bilder jag inte sett tidigare.

Man hade önskat sig mera uppbyggd inredning från Titanic, men där finns i alla fall en kuliss av en hyttkorridor, radiohytten, en förstaklasshytt och delar av en andraklasshytt.

Så här såg en förstaklasshytt i Titanic ut.

Telegrafisthytten. Härifrån sändes nödropet.

En modell av en av hyttkorridorerna i Titanic.

KONST: Syftet var diskussionen - men vilken?

Anna Odell håller presskonferens. Foto: SVT

Är ledig idag och några dagar till. Idag försov jag mig rejält, händer nästan aldrig annars, och kom försent till en lunch med två kompisar. Därefter åkte jag och en av dem ut till Konstfack vid Telefonplan, Ericssons gamla huvudkontor, för att kolla skolans vårutställning.  

Som hos de flesta andra besökare där drar Anna Odells omdebatterade verk där hon spelar psyksjuk på Liljeholmsbron med påföljande smygfilmade omhändertagande av ordningsmakten och inläggning på S:t Görans psykakut mest intresse.

Jag vågar mig nu på en liten konstanalys. För dem som inte sett det själva: Anna Odells verk presenteras i tre separata ganska små svartmålade rum, som man når via en korridor i Konstfacks inre. I alla tre finns en videoskärm och högtalare. 

I det första rummet får man under en dryg timme se och höra Odell när hon sitter och ringer runt till olika psykvårdinrättningar runt hela landet och intervjuar mentalskötare, läkare och sköterskor. Gör research helt enkelt. Hon berättar att hon själv varit sjuk och nu planerar att iscensätta en fejkad version av sin egen incident på samma bro för över tio år sedan. Samtalen spelas in. Hon undrar hur de hon pratar med skulle reagera när de får reda på att alltihop är påhitt. Svaren hon får varierar: Vissa blir förbannade redan där, andra avråder henne bestämt från något sådant eftersom det finns risker och hon kanske inte blir trodd när hon efter ett dygns skådespeleri ska förklara att hon är frisk. Ytterligare några, särskilt en mentalskötare i Östergötland, är mera resonerande och medger att själva granskningen av vården i sig är intressant. Hon intervjuar även en jurist som förklarar att hon troligen inte kan begå något brott, men däremot kan bli skadeståndsskyldig för polisutryckning med mera. (Hon är numera åtalad för bland annat falskt larm.) 

Anna Odell tas om hand på Liljeholmsbron.

I det andra rummet ser man Liljeholmsbron på avstånd den där kvällen i början av året. Mörkt, kallt, hårt och fuktigt. Trafiken dånar. Odell går fram och tillbaka och spelar förvirrad, tunnklädd i kylan, och kastar persedlar över broräcket. Flera gångtrafikanter och cyklister passerar utan att bry sig om henne, men till slut stannar några personer till, en försöker lägga en jacka om henne. Snart kommer en, sedan två civila polisbilar. Odell stretar emot, ramlar på den våta asfalten, får handbojor på sig och en polis trycker ner henne medan kollegor kommer dit och sedan släpar in henne i ett baksäte.

Del av Anna Odells journal från S:t Görans sjukhus.

På skärmen i det tredje rummet visas en sådan bältessäng som hon spändes fast i, till ljudet av det samtal hon och hennes bror har med en läkare på S:t Görans spykmottagning dagen efter när hon ska förklara att alltihop är påhitt. Ljudinspelningen är ganska kort och slutar snart med att den kvinnliga läkaren blir förbannad och ber dem lämna sjukhuset omedelbart. 

I ett av rummen sitter även kopior på hennes journalanteckningar uppsatta (se bild ovanför), både de nya från fejken och originalen från hennes egen sjukdomstid.

Sveriges Television: Anna Odell om projektet

För mig handlar hela grejen om två separata diskussioner. Den som fått mycket utrymme de senaste månaderna är förstås den om det är rätt att ta upp vårdresurser och polistid för att göra ett konstverk. Det kan man tycka vad man vill om. Reaktionen från vårdapparaten är inte så konstig – dels har hon ju tagit upp tid, pengar och en sängplats, dels har hon förstås lurat och provocerat alla de som tog hand om henne.

En provokation behöver inte vara fel i sig, den kan vara bra och behövas. En journalistisk granskning av någonting kan förstås vara provocerande, titta bara på Janne Josefsson. Men problemet är att Anna Odells jobb är undermåligt ur ett rent journalistiskt perspektiv. Metoden, att dölja uppsåtet och använda dold kamera, är inget nytt i sig, möjligen är den ovan inom konstkretsar, det vet jag inte. Men här når den inte ända fram – om hon ville visa på missförhållanden inom vården så går de i alla fall mig helt förbi. Vad som händer inne på själva psykmottagningen får man inte se. Att polisen behandlar henne aningen bryskt på bron kan jag hålla med om, men vad skulle de göra? Det är egentligen grundfrågan: Om den behandling hon fick var fel, vad skulle polis och vårdmyndighet gjort istället? 

Gör tankeexperimentet att Uppdrag Granskning på Sveriges Television gjort exakt samma sak: en reporter hade gått ut på bron och spelat smågalen och alltihop hade filmats. Om det resulterat i materialet som Anna Odell visar upp så hade inslaget inte gått att sända. En ansvarig att hänga ut saknas och det är oklart vilka fel som begåtts, möjligen bortsett från en aningen brysk insats av polisen. Sveriges Radios recensent skrev till exempel så här (länk):

Hade hon varit journalist skulle hennes redaktör sagt åt henne att jobba vidare, intervjua andra drabbade, upprepa wallraffandet och för guds skull få med sig kameran in på sjukhuset den här gången! 

Som journalistisk produkt är verket alltså inte värt någonting.

Men även ett annat motiv skymtar fram i det första videorummets intervjuer. Anna Odell förklarar att hon som psyksjuk blir "rättslös" när hon tas omhand och, på något vis, att det inte går att vinna mot den sjukvård som rutinmässigt väljer att sjukförklara alla som inte vill medverka till att bli vårdad. Ungefär: Håller du inte med mig så är du sjuk. Lite av Moment 22. En sköterska säger i en av intervjuerna också ungefär det, Anna är förmodligen inte är riktigt frisk ännu eftersom hon vill utsätta sig för det här. Anna själv säger också flera gånger i intervjuerna att hon vill "öppna upp" den slutna psykvården, visa upp vad det innebär att bli hanterad som ett objekt snarare än en person.

Här kan jag tycka att hon kommer åtminstone en bit på väg. Känslan att bli mer eller mindre omyndigförklarad av en myndighet eller annan institution känner många till. Anna Odell menar att hon vill vända på förhållandet – det är vård-Sverige som ska inta "offerrollen" och hon själv som ska få tolkningsföreträde om vad som är sanning. Men hon går inte i mål riktigt, vilket jag tror hänger på att vårdapparaten nästan helt är anonym i hennes verk. Det som visas är henne själv, ingen motpart att så att säga byta plats med eller argumentera emot.

Och som underlag till diskussion om akutpsykvårdens eventuella fel och brister håller det inte alls. Det skulle krävas att hon bevisat att hon blivit felbehandlad och det kan i varje fall inte en amatör på området som jag avgöra från det här. Hon injicerades med Stensolid på sjukhuset men var det fel eller inte? 

Hennes förmåga att få uppmärksamhet går det förstås inte att klaga på. Dagarna innan utställningen öppnade hade både SvD och DN stora intervjuer med henne, där hennes egen sjukdomsbakgrund avslöjades. I TV har hon synts överallt. Och alltihop är hursomhelst intressant att se, naturligtvis inte minst mot bakgrund av allt ståhej. Filmen från bron är otäck. Men det syfte hon själv menar att hennes verk har, den förvisso goda idén att granska den slutna psykvården, hade hon uppnått bättre om hon valt att plugga journalistik istället för konst.

- - -

Själv fastnade jag även för en modell av ett slipverktyg och ett konstverk som föreställer en stor, illröd V8-motor, se nedan.

En megastad i ruiner

Här stod ett imperium
under niohundra år
TEOTIHUACÁN. Fem mil norr om Mexico City med buss, genom slitna industrikvarter och dammiga kåkstäder som klättrar uppåt sidorna av höga kullar, ligger Teotihuacán, en gigantisk 2300 år gammal stad som de grävt fram. Den domineras helt av två pyramider, Sol- och Månpyramiden, varav den största har ungefär en lika stor bas som Cheops i Egypten, om än inte lika hög. Man har en grym utsikt däruppifrån och fick ett fett motionspass samtidigt.

Jag är inte den som frossar i gamla tempel och ruiner i onödan, men det här är faktiskt sevärt. Otroliga dimensioner på allting. Huvudgatan, "De dödas aveny", sträcker 4 kilometer. Forskarna har tydligen inte lyckats ta reda på särskilt mycket av vad det var för folk som dök upp runt 300 fKr, byggde denna gigantiska stadsstat som fick inflytande långt ner i Centralamerika - och sedan övergav alltihop helt plötsligt 900 år senare, ca 600 eKr. Tydligen uppstod en kraftig brand då.

För ett par år sedan var jag i tempelstaden Angkor i Kambodja. Huvudtemplet Angkor Wat är förstås maffigt eftersom det är helt bevarat och utan tvekan värt ett besök, men Teotihuacán smäller faktiskt nästan lika högt.

Jag slås särskilt av en sak: som alltid när det gäller stora byggen, oavsett en pyramid eller Öresundsbron, så måste någon ha lagt den första stenen och tagit det första spadtaget. Någon gång, för 2300 år sedan, så stod ett gäng byggarbetare, blängde misstroget på det brunbrända gräset och konstaterade att, helvete vilket slit det kommer att bli att få upp den här pyramiden. Vems idé var det? Jaja, bara att köra igång, vi börjar exakt här. I min guidebok står det att stan kan ha huserat upp till 250 000 människor när det begav sig. Fatta vilken enorm latrin de måste ha behövt.

• Wikipedia: Läs mer om Teotihuacán här
• Så ser stället ut från satellit
  

Hur som helst, Teotihuacán dräller av nasare numera som försöker kränga på en lergökar och hemgjorda smycken. Utbudet överstiger vida efterfrågan och när man sagt "no gracias" 50 gånger och den 51:a säljaren approcherar så blir det lite jobbigt. Guider finns också men dem struntade jag i.

Man kan säkert köpa en busstur dit från Mexico City, men man kan också ta t-banan till Norra bussterminalen, Autobus del Norte, och åka därifrån vilket jag gjorde. Norte är avgjort den största bussterminal jag sett, med säkert 40 bussbolag i olika bås.

Imorgon blir det sol och bad hoppas jag.

Och just precis nu brakar åskan loss över Mexico City samtidigt som mörkret faller.

Aztekruiner och långpromenad

Visa större karta

MEXICO CITY, dag 1. Har gått, gått och gått idag. Kände mig rätt pigg i morse trots allt och förkylningen är på väg bort. Men jag tror att jag känner av att Mexico City ligger på ganska hög höjd, luften är tunnare. Och den som finns innehåller en hel del avgaser.

Men jag måste säga att jag är positivt överraskad av stan så här långt. Den är inte så tätt befolkad som man skulle kunna tro med en metropol med 20 miljoner, den har en och annan skyskrapa, fin arkitektur, slitna gränder, breda avenyer och små caféer man kan sitta vid och kontemplera. Den har lite av Paris, lite av New York, en del av Stockholm och en del, särskilt vad gäller storleken, med exempelvis Manilla. Jag hade väntat mig mer Manillakänsla över Mexico City men så är det inte. Framför allt är det väldigt rent här. Och klimatet är bra, svalt på förmiddagen, sen stiger tempen uppåt 30 grader framåt kl 14.


En vakt på häst passerar i skuggan i parken Alameda.

Jag började med att traska rätt över den stora avenyn som korsar Mexico City, Paseo de la Reforma, och in i Zona Rosa som är lite som Södermalm. Där käkade jag en ceasarsallad till frukost. Genom att gena genom Rosa så går det att komma ut på den pampiga la Reforma längre österut, följer man sedan den kommer man såsmåningom till en park, Alameda, omgiven av en del museer och annat. Hela området kallas Centro Historico, vilket antyder lite vad det handlar om. Jag är ju inte mycket för museer generellt men jag gick in på ett av konstmuseerna (delvis för att låna muggen) där de har en del stora sk muralmålningar som täcker hela väggar. Det var en måleristil som praktiserades av framförallt tre stora mexikanska konstnärer i början av 1900-talet och som skulle beskriva Mexikos själ och politiska och tekniska utveckling. Stilen påminner en hel del om nationalistik kommunistisk propagandakonst från ungefär samma tid, om ni sett sådan. Rätt intressant.

Lilla bilden vänster: två studenter, de var tydligen kusiner, kom fram och ville göra en liten intervju på engelska med mig. De hade tre frågor: varifrån jag kom, om jag kände till Valentine's Day och vad jag tyckte om mexikaner.


Strax öster om Alameda ligger ett gigantiskt torg, Zócalo, måste vara ett av de största i världen, vars ena sida flankeras helt av Nationalpalatset, en gigantisk byggnad. som också är museum om jag fattade rätt. Orkade inte gå in där. Längs en annan sida ligger den stora katedralen som de skryter med. Som vanligt är den inte mycket att ha jämfört med domkyrkan i Linköping.


Palacio Nacional vid torget Zócalo, Mexico City.

Strax bortom katedralen och palatset ligger Templo Mayor, ruinerna av ett utgävt aztektempel som var en del av aztekernas mäktiga stad som låg här före spanjorerna och Hernan Cortes ankomst 1519. Aztekerna byggde ett nytt Templo Mayor vart 52a år, genom att helt enkelt bygga ett nytt ovanpå det gamla (se lilla bilden höger). Man kan spåra sju tempel i olika etapper. Det var intressant, men det är trots allt mest ruiner som återstår och i den värmen som var då så hade jag lite svårt att gå igång på det faktiskt. Men jag har fyllt kulturkvoten för idag i alla fall.


Jag utforskar Templo Mayor i värmen och solen.

Den lilla spanska jag kan har jag använt med förvånansvärt gott resultat. Beställt mat, frågat om pris på Ray Bans (1000 peso, 600-700 kr) och annat. Det verkar som att om man anstränger sig med spanskan så uppskattar de det. Inte så konstigt, det är väl likadant hemma.

Till middagen, pasta blev det, drack jag Bohemia Clasica, oväntad god och inte blaskig. Nu sitter jag på hotellet med en Indio, heller inte dum.

Jag känner att jag vill ha mer tid i Mexico City. Det blir troligen ett par dagar på slutet också, men det finns mycket att se. Alldeles här bredvid ligger en stor park i olika sektioner man rekommenderas att kolla in, flera områden söderut ska också vara trevliga och fem mil norrut finns en annan ruinstad, mycket större än Templo Mayor, som heter Teotihuacan och rymmr flera stora pyramider s0m nästan kan mäta sig med Cheops i Egypten. Får se, men möjligen blir det en fjärde natt här även om det är lite dyrt.

Nu ska jag slappa i en timme till eller två, sen får det bli nån sorts middag.

O jädrar, vilket långt inlägg det blev.