Här kör bussen i floden
På heldagstur idag, via Nintey Mile Beach, Cape Reinga som är den nordligaste punkten av Nya Zeeland där Stilla havet och Tasmanska havet möts, samt till ett gäng stora sanddyner där man utövar sporten (om det kan kallas så) sand-boarding. Bland annat.
Vi åkte alltså en bit längs denna Ninety Mile Beach som jag redan skrivit om. Chaffisen menar att man inte bör bada där eftersom starka strömmar kan hiva ut dig där du inte vill vara. Det var heller ingen som badade där, inte idag iaf. Däremot används beachen flitigt som bil- och bussgata vid lågvatten. Mycket avkopplande faktiskt att susa fram i bussen med havet alldeles nedanför.
Sandboarding går till så att man tar en "body-board" (används för att ligg-surfa med på havet normalt), klättrar upp på en stor sandhög, eller en gigantisk dyn som den här, lägger sig på brädan och tar fart nedför. Ett är garanterat: man får sand ÖVERALLT.
Vi tog oss dit genom att chaffisen körde bussen i – inte längs, bredvid eller nåt annat utan i – en flodbädd med vatten. Ett fasligt skumpande och stänkande men, som han glatt förklarade, man får inte stanna utan måste hålla på gasen annars fastnar bussen. Så då får man ta lite skump för att i gengäld komma fram. "Håll huvudena borta från fönstren" varnade han hjälpsamt strax innan vi plumsade in. Det var tydligen nån specialbyggd terrängbuss.
Nya Zeelands nordligaste punkt heter Cape Reinga, en gudomlig plats för maorierna (man får bland annat inte äta mat där). Där längst ut står en fyr som man nödvändigtvis ska se. Det fanns liksom inget alternativ till att knata nedför en stenlagd kurvig gångväg någon kilometer till fyren, så bussens alla invånare gav sig av.
Det var bara det att en tung dimma drog in från havet, det regnade småspik och blåste halv storm. Eller kändes så i alla fall. Och jag hade t-shirt, shorts och flipflop. Men, tänkte jag, kraft i arm, mod i barm och what doesn't kill you makes you stronger, så snart nog har jag fyren i sikte. Där och då lägger kameran av: sandboardingen hade fyllt mina fickor med ett halv ton sand och där har jag stuckit ner min lilla kamera. Det gillade den inte, så när jag skulle plåta fyrhelvetet efter alla vedermödor blev det bara sudd av alltihop, bilden ovan är typ den enda jag kunde ta. Men sen när den kom in i bussvärmen fungerade den lite, och nu är den nästan åter till det normala. Jag som hoppades få köpa en ny, har redan sett ut en modell.
På hemvägen skulle vi nödvändigtvis handla fish & ships på ett ställe längs vägen som var speciellt eftersom de tydligen använder färsk fisk. Så vansinnigt unikt kan det väl knappast vara. Men man får hålla god min liksom. "Jaså FÄRSK fisk?!?". Så här såg det ut när jag försökte intaga den flottiga måltiden i en skakande buss.
Hamnade i bussen bredvid en tjej som jobbar på bank från Montreal, Kanada. Att hon jobbar på bank spelar ingen roll egentligen men så är det i alla fall. Hon flög från Montreal för ett bar dagar sedan och jag kunde därmed inhämta en relativt färsk kanadensisk vinterrapport: slask. Dessutom: frost i Florida. Inget är som det ska. Det verkar som norra Europa + Florida fått all vinter i år.
För övrigt är det här ställets internet bisarrt långsamt, det här inlägget har tagit typ en dryg timme. Läs med andakt.
Imorgon: morgonbussen ner till ett ställe som heter Hamilton (via Auckland), där man tydligen ska kolla på grottor och vulkanisk aktivitet. Efter det funderar jag på att hyra bil, lite busstrött som sagt.
