AFRIKA: Kör & gör din egen safari

Nytt från Traveling Reporter
Din guide till Namibias
vilda djur – på egna hjul
Funderar du på en safari? Missa inte Traveling Reporters omfattande guide – priser, hyra bil, resplan, karta. Se bilder från Namibia. Kolla här!
• Läs En Resande Reporters blogginlägg från resan

BILDEXTRA: Namibia, Zambia – och en jättelik urangruva

AFRIKARESAN – I BILDER
BILDERNA FRÅN AFRIKA. Här är bilderna från tre veckor med öken, regnskog, exotiska djur – och äventyrlig bilkörning genom fantastisk natur. I tre album, med över 500 resebilder, kan du nu ta del av min senaste reseexpedition i Namibia, Zambia, Zimbabwe och Botswana i februari-mars 2011. En resa som kommer att räcka länge.
• Alla inläggen från resan: Klicka här!

DIREKT TILL BILDERNA:

• Tio dagars biläventyr i Namibia
• Vattenfall och safari i Zambia
• Här är världens största urangruva

Mitt reportage från floden Chobe i SvD den 19 mars 2011. Klicka för större version.

REPORTAGE FRÅN ZAMBIA I SvD. Idag lördag har jag ett reportage i SvD Näringsliv från gränsen mellan Zambia och Botswana där jag var för en dryg vecka sedan. Afrika lider stor brist på investeringar i infrastruktur – vägar, broar, elektricitet, vatten, med mera – men nu söker sig allt fler utländska investerare till den afrikanska kontinenten för att leta affärer.

• Artikeln finns också att läsa på SvD:s systersajt E24 – klicka här.
• MER LÄSNING: Missa inte heller artikeln om Zambias gruvindustri och skyhöga arbetslöshet, publicerad den 1 mars.

STOCKHOLM-ARLANDA: Hemma igen

Landade nästan exakt kl 14 sv tid. Usch, vad gör all den här snön här? Det här är alltid det sämsta med vintersemester, att komma hem till vintern igen.

FLYG: I väntan på nästa plan

JOHANNESBURGS INTERNATIONELLA FLYGPLATS. Har sex timmars väntan på flight 56 till London, och jag börjar bli rätt så uttråkad: det är tredje gången jag ser den här flygplatsen på tre veckor. Så rolig är den inte. Så uttråkad är jag att jag köpt en timmes surftid och sitter och läser nyheterna på ipaden. Skakande bilder kommer från katastrofen i Japan, med jordbävning och tsunamivåg norr om Tokyo. Hundratals döda och omfattande materiell förstörelse när fartyg, vägar, byggnader och fordon sveptes med. Ta en titt på den här videon till exempel: http://www.youtube.com/watch?v=4coi8rgULZ4

En japansk kille jag åkte på safari med häromdagen skulle också flyga hem idag, och han var mycket orolig, har släktingar i det drabbade området sa han.

ZAMBIA: Så ska hotade lejon räddas

Här är dagens aktivitet: träffa lejon. Det är utan tvekan en speciell upplevelse att umgås så här nära med djur man egentligen vet är livsfarliga. Nu var de här två cirka 15 månader, tror jag det var, och långt ifrån fullvuxna. Men det råder ingen tvekan om att de var kapabla att orsaka fundamental skada, skulle de vara på det humöret. Fyra klor på baktassana, fem fram, av naturen speciellt utformade för att gripa tag i och slita loss köttstycken ur fällda byten. Huggtänderna passar bra att ta strupgrepp med. Eller, som guiden förklarar: Ibland hugger de i ryggen för att krossa ryggraden och förlama offret.

Nu är detta jippo faktiskt för lejonens eget bästa, får man hoppas i alla fall. Stammen minskar kraftigt i Afrika och organisationen som arrangerar det här evenemanget låter i själva verket lejon uppfödda i fångenskap återanpassas med hjälp av turister (och deras pengar: detta är inget lågprisnöje). "Walk with Lions" eller "Lion Encounter" marknadsförs grejen under, där själva promenaden i naturen, djurens naturliga miljö, syftar till att återanpassa dem. I nästa steg får de lära sig jaga antiloper med mera inom hägn, för att till slut placeras ut i det vilda. Samma program har tydligen använts i Zimbabwe hittills, men det är såvitt jag begriper oklart om metoden fungerar.

Det var bara jag och en tjej från Belgien, men som jobbar i Kongo, som var med den här eftmiddagspromenaden. Eller snarare, det var bara vi som var turister. En guide, skötare, en scout med gevär och tre volonärer - bland annat en dansk och en norsk tjej - höll oss och lejonen sällskap i skogen. Och, uppriktigt sagt, var lejonen - två systrar - inte så värst skräckinjagande, de verkade mest vilja sova och busa med varann.

Men vi fick dock förhållningsorder - den viktigaste: spring aldrig. Då är du ett byte.

Tidigare idag skulle jag ut och handla lite grejor, men så gick som sagt strömmen och bankomaten la av. Hinner nog med det jag ska innan planet går imorgon.

Planet ja. Detta var sista dagen på min semester. Behöver jag skriva att jag inte har någon direkt lust att åka hem? Fy vale vad tre veckor gick snabbt.

Men - snart är det dags att börja planer nästa resa, vart nu den ska gå. Och en sak är säker: Afrika har inte sett det sista av mig. Återkommer med fler resebilder med mera. Nu ska jag mysa med en Mosi pilsner och en JB.

VÄDER: Åska stoppar souveniraffär

Man kan ställa klockan efter åskvädren här. Punktligt kl 14 brakade det loss över Livingstone idag också, med påföljande tropiska ösregn. Ena minuten vid poolen, den andra under närmaste regnskydd, plötsligt tio grader kallare i luften. Nyss skulle jag ta ut pengar i bankomaten för att införskaffa lite zambesiska souvenirer, men precis när jag tryckt "ok" så måste blixten ha slagit ner i en kraftledning och strömmen gick. Banlomaten tokdoh såklart, men lyckades i alla all få ur sig kortet. Några pengar blev det dock icke.

BOTSWANA: Till slut fick jag se elefanter

CHOBE NATIONALPARK, BOTSWANA. Kazungula är punkten på kartan, några mil rakt västerut från Livingstone, Zambia, där fyra länder möts, mitt i floden Chobe (biflod till Zambezi): Zambia, Botswana, Namibia och Zimbabwe. Precis där finns ett färjeläge - gränsen är tungt trafikerad av långtradare åt båda håll.

Men detta är Afrika, och "färjorna", två stånkande pråmar som kör växelvis, tar en långtradare var vid varje överfart. En afrikansk långtradare innebär dragbil, plus två trailers. Köerna mäter flera kilometer vid varje strandkant. Den chaufför som ansluter sist i kön får räkna med flera dagars väntetid för att komma över till motsatta stranden. Någon bro finns inte, även om den uppges vara på gång. Om några år. "Kajen" existerar inte, istället lägger pråmarna till direkt vid de sandiga flodbankarna som förvandlats till lervälling av regnen. Resultatet: megakaos. Ändå fungerar det på något vis.

Precis när vi anlänt i motorbåt från zambiska sidan till Bostwanas lika leriga strand, för vidare transport till nationalparken Chobe efter passage genom Botswanas immigrationsmyndighets barrack där vi får passen stämplade, händer det som inte får hända. En dragbil, av en händelse en svensktillverkad Scania, har fått stopp på Botswanasidan. Bilen står i leran, det fullastade släpet står kvar på pråmen. Det ryker från dieselmotorn och ekipaget kommer varken framåt eller bakåt. Hela överfarten är plötsligt låst. Ännu mera kaos.

Kanske pressad av en sedan länge passerad deadline för sin transport, kör en chaufför fram sin dragbil, händelsevis en Volvo, för att agera bärgare. En kedja späns mellan Scanian och Volvon, som börjar backa. Det smäller som pistolskott om kedjelänkarna när chauffören i Volvotrucken, fortfarande med två trailers påkopplade baktill, börjar dra den havererade långtradaren av pråmen, bort från flodbanken. Som genom ett mirakel lyckas han baxa bort alltihop åt sidan i lervällingen så att han själv och hundra och en andra långtradarchaffisar kan komma förbi och ombord. Ett par minuter senare är trafiken igång igen.

Välkommen till Afrika. Denna episod och det leriga färjeläget är ett illustrativt exempel på både kontinentens skriande brist på investeringar, och därmed svårigheterna att få någon vettig fart på ekonomin, och samtidigt den okuvliga uppfinningsrikedomen som hittar vägar runt problemen. Tänk Sverige - hur skulle Volvo fungera om transporterna med komponenter till bilar och lastbilar fick vänta en vecka på att köra över Göta Älv?

I alla fall, efter denna harang skulle jag berätta om en mycket fin dag i nationalparken Chobe i Botswana. Dagen var uppdelad i två delar: först, den delen jag tyckte bäst om, skjutsades vi (jag, en japansk kille och ett holländskt par) utmed floden Chobe för att spana vilda djur längs stranden. Oerhört lyckat: vi spottade bufflar, flodhästar, krokodiler, elefanter plus de antiloper, Impala, som jag redan sett i överflöd i Etosha, Namibia. Därefter lunch, och sedan en safari i en turistversion av en Toyota Landcruiser (the car of choice i terrängen i de här länderna) då vi såg mer av samma sort. Nu har jag fyllt safarikvoten för några år framöver, känner jag.

Tjuvjakten, bland annat på elfenben, i varje fall i Botswana, har sjunkit kraftigt, enligt guiden. Numera patrullerar militär parkerna och hotar jägarna med vapenvåld om de råkar komma på dem. Just här finns elefanter i överflöd, över hundratusen individer enligt guiden, så pass att det mellan raderna verkar som det helst inte ska bli fler.

Imorgon är min sista heldag på den här semestern och jag har inget dirket planerat. Ska undersöka en möjlig aktivitet på eftermiddagen, som jag i så fall rapporterar om sedan, men annars tar jag det eventuellt bara lugnt och läser min bok. Har också bespetsat mig på att införskaffa en ny keps: glömde min Mexikokeps i baksätet på en taxi häromdagen.

ZAMBEZI RIVER: Krokodilspaning med fri bar

ZAMBEZI RIVER. Har tillbringat eftermiddagen och kvällen på Zambezifloden, ombord på en flodbåt uppströms från Victoriafallet. En utomordentligt trevlig aktivitet. Middag och fri bar hörde till evenemanget, plus ett blandat gäng britter, skottar, sydafrikaner och austaliensare som, åtminstone flertalet av dem, var på väg söderut genom Afrika med en variant av Rosa Bussarna, som tagit många svenskar ut i världen genom åren. Ett glatt gäng på det hela taget.

Jag lyckades spana in en krokodil, eller om det var en alligator, lär mig aldrig skillnaden, och det fanns även gott om flodhästar längs flodkanten. Vi hörde en bröla, och kapten slog back på sina två utombordare för att vi skulle se den, men uppriktigt sagt vet jag inte om jag någonsin kunde identifiera någon flodhäst. Men den var där någonstans i lövverket vid flodbanken, så om någon frågar ska jag hävda att jag spanat in flodhästar på Zambezi. (Hur smart är det att skriva detta på en blogg?)

Solnedgången var med alla mått mätt fantastisk.

Med på resan var även ett zambiskt par från Lusaka. De höll sig lite för sig själva, kände sig möjligen inte helt bekväma i de anglo-europeiska dryckestraditionerna som snabbt visade sig på övre däck. Men jag pratade lite med dem. Hon såg inte ut att vara en dag över 30. Han, fyllda 53, hade just pensionerats från zambiska armén där han jobbat med bokföring.
- Oj, det var tidigt, konstaterade jag ihop med ett brittiskt par som liksom svenskar har att se fram emot att jobba till minst 65. Minst.
- Jo, sa ex-arméekonomens fru, sakligt konstaterande, men vi har en genomsnittlig livslängd på strax över 40 i Zambia. Skulle man pensioneras vid 65 skulle många aldrig gå i pension.

Tidgare på dagen gick jag en runda i Livingstone och rev bland annat av Livingstone-museet. Där finns bland annat David Livingstones samlade brevkorrespondens, fram till att han dog i dysenteri och malaria mot slutet av 1800-talet. Enkelt men väldigt konkret och faktabaserat museum, där bland annat en monter handlade om häxkonst: tydligen inte helt ovanligt på landsbygden.

I museibutiken köpte jag en cola och ett par salladsbestick i form av giraffer. Kom i samspråk med en färgglatt klädd medelålders kvinna som satt där och förderv tiden medan hon laddade sin mobiltelefon via muséets eluttag. Jag berättade att jag kom från Sverige där vi har en halvmeter snö.
- Sverige? Hur klarar du hettan här? Det är ganska varmt nu, konstaterade hon och verkade ganska nöjd med att sitta i skuggan för tillfället.
- Bra, sa jag, jag gillar värme. Bättre än vintern hemma.
- Hur är svenskarna, ville hon veta.
- Tja, de flesta är trevliga. Och "open minded", vi reser ganska mycket och ser mycket av världen, försökte jag som förklaring.

Kvinnodagen firas rejält här: ett stort jippo höll på halva dagen i Civic center mitt i Livingstone. Alla kvinnor var fantastiskt uppklädda - i grupper rörde de sig runt stan där varje grupp, kanske representerande varsinn organisation, var dressade i kläder av samma tyg. Feststämning i luften. Bankerna var stängda tillochmed. När ska Sverige nå den nivån?

Imorgon, kl 7, ska jag på en endagssafari med båt och jeep in i Botswana, och klipper därmed fyra länder på den här resan (Namibia, Zambia, Zimbabwe, Botswana. Flygplatsen i Johannesburg, Sydafrika, räknas inte). Mitt splitter nya pass börjar redan få en hel del stämplar.

VICTORIA FALLS: Underverk i två länder

VICTORIAFALLEN, ZAMBIA/ZIMBABWE. Detta är, officiellt, ett av världens sju underverk, Victoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Här, längs Zambesiflodens snirklande väg söderut vid ett två kilometer brett delta befolkat av flodhästar, öppnar sig marken i en lika bred spricka, hundra meter djup, i vilken vattnet kastar sig ner med ett dovt dån. Fallet är knappt två kilometer brett och utan tvekan ett fantastiskt skådespel. Floden försvinner ner i marken den zambiska sidan. På motsatta kanten av den dramatiska förkastningen, i Zimbabwe, finns en park, 30 US-dollar i inträde, varifrån fallet kan beskådas i hela sin bredd.

Just nu råder regnperiod och därmed högvatten. Vattenmängden i fallet är nära sin högstanivå nu (jag läste på en informationsskylt att den peakar i april) och luften ovanför sprickan är fylld av vattendroppar. Längs den två kilometer långa promenadvägen där jag gick i dag faller därmed ett konstant duggregn - för att inte säga skyfall stundtals - och allt man bär med sig och har på sig blir totalt genomblött (regnrockar finns att hyra för 3 dollar). Det för också med sig att man faktiskt inte ser så mycket av själva fallet, det är dolt av ett gigantiskt säkert 100 meter högt moln av vattenånga. Dessutom är aktiviteter nedströms, som forsränning, inställda vid den här tiden på året.

Jag bor som sagt i Zambia, i staden Livingstone ca nio kilometer från fallet, men det går också att bo på den zimbabwiska sidan i en stad, med egen flygplats, som heter Victoria Falls. Stad är kanske för mycket sagt förresten - det handlar om en samling snabbmatskedjor, banker, souvernirbutiker och hotell enbart byggda för turismens skull, medan Livingstone är en äldre och "riktig" gränsstad för att ombesörja handeln mellan länderna.

Att passera gränsen är intressant. Från den zambiska sidan tar du en taxi för 10 dollar som släpper av dig vid en tullstation. Därifrån går du ett par kilometer till en smal järnvägs- och lastbilsbro som passerar över Zambesifloden nedströms och varifrån du har en fin utsikt över fallets västra del. Halvvägs över bron går du in i Zimbabwe.

Bron fyller fler funktioner: den är tungt trafikerad av lastbilar, där bara en kan passera åt ett håll åt gången. Bredvid det enda körfältet går tågspåret, med turister hoppande kors och tvärs för att ta bilder. Dessutom, mitt på bron, finns en ställning uppriggad från vilken folk hoppar bungeyjump ner mot flodens virvlande vatten hundratalet met nedanför. Alltihop övervakat av militärliknande vakter med automatvapen.

Jag tillbringade cirka tre timmar i Zimbabwe - uppriktigt sagt känns inte staden Victoria Falls värd så mycket mera tid. Mängder av försäljare av träsnidade elefanter som, när du inte vill köpa någon, försöker byta till sig dina skor mot en souvernir. Zimbabwe har övergett sin egen valuta, för att komma undan hyperinflationen som Mugabe har orsakat med sin tokiga politik, och gått över till US-dollar, som finns i bankomaterna. Därmed har zimbabwesiska miljard- och biljon-sedlar, för vlka du inte kan köpa någonting, också blivit souvernirer.

Gränsområden, för övrigt, är alltid intressanta om än ibland lite oroliga, och den här passagen var spännande att uppleva, nästan i klass med själva fallet självt.

Imorgon är planen att kolla in själva Livingstone. På kvälken ska jag åka på en kryssning på Zambesifloden för att spana elefanter och flodhästar. Det ser jag mycket fram emot.

Idag i övrigt har jag stekt i solen med en pilsner och badat i poolen (inte mycket bad på denna semestern annars faktiskt). Middagen blev förlagd till en italiensk mycket bra restaurang här intill som drivs av en italiensk NGO (Non-governmental organisation) som stödjer zambiska underutbildade ungdomar genom gratis undervisning och bland annat anti-HIV-information (HIV och aids är gigantiska problem i södra Afrika).

ZAMBIA: Victora Falls, I presume?

LIVINGSTONE, ZAMBIA. Sitter och läppjar en Mosi, ett lokalt zambesiskt öl (ganska blaskig om du frågar mig) i receptionen på backpackerstället Fawlty Towers i Livingstone. Det var inte här som journalisten Stanley till slut hittade upptäcktsresanden Livingstone, och fällde den berömda frasen "Dr Livingstone, I presume?". Däremot var britten Livingstone förste europé att nån gång runt 1850 se de mäktiga Victoriafallen, som ligger en mil härifrån på gränsen till dagens Zimbabwe.

I alla fall. Dagen började rätt tidigt, vid kl 5, i Windhoek då en bil kom och hämtade mig för transport ut till flygplatsen. Det visade sig vara onödigt tidigt - jag hade lätt kunnat sova 45 minuter till. Flygningen gick sedan via Johannesburg igen, med uppehåll en timme, och därefter till Livingstone, Zambia. Visum krävs för Zambia, vilket man köper vid gränskontrollen (50 US-dollar för single entry, 80 för double entry. Jag har köpt double eftersom jag vill över gränsen in i Zimbabwe).

Stället jag först bokat var inte så bra och framför allt låg det rätt off, så jag flaggade raskt ner en taxi med tre zambesier i som fick köra mig till stan och stället Fawlty Towers, där de också kan boka turer och aktiviteter.

Victoriafallen såg jag redan från flyget: en stor pelare av vattenånga stiger upp mot skyn strax söder om stan - redan på det avståndet en mäktig syn. Ska kolla in själva fallet imorgon.

Planen här är inte att hyra någon bil, utan att istället lägga en del pengar på organiseade utflykter och aktiviteter. Min kompis F, som varit här, försöker marknadsföra forsränning, andra grejer de har är helikopterflygning över fallen, båttur på Zambesifloden, diverse safaris, camping, vildmarksliv och hans moster. Det fnns gott om grejor, dock är det inte högsäsong ännu (den startar om två-tre veckor) och min erfarenhet är att vissa aktiviteter tvingas ställas in då pga brist på anmälda. Det lär visa sig.

Jag har fem nätter i Zambia, fast jag har bara bokat tre här, innan jag åker hem. Eventuellt får det bli en tur till huvudstaden Lusaka, omutifall jag tröttnar på Livingstone.

Ska bli skönt att ta det totalt lugnt i vilket fall. Ska nu tillbringa resten av dagen med att gå en promenad, troligen i kombination med matintag, lämna in en påse tvätt och sitta och läsa bredvid en pilsner. Åskvädret som brakade loss nyss har dragit vidare, det är sol, kvavt och kanske ca 28-30 grader i solen.

NAMIBIA: Tips efter två veckor: stanna längre

Igårkväll, fredag, när jag planerade dagens körning åter till Windhoek, insåg jag att jag i vanlig ordning inte vill åka hem - det finns oerhört mycket kvar att se här. Tre exempel:

* nordvästra Namibia, nära gränsen till Angola, är landets minst utvecklade del och också hem för Himbafolket, som går lättklädda och insmorda i gulaktig lera. Naturen är bergig med mäktiga pass att forcera och övergående i slättland och slutligen sanddyner längst ut mot kusten i den norra, svåråtkomliga delen av Skeleton Coast. Detta har jag läst mig till, men det vore e mycket spännande resa.

* södra Namibia (och i förlängningen Sydafrika) har jag inte sett något av. Hade jag haft en dag till, eller, för att uttryck det annorlunda, inte slöat två nätter i Swakopmund på slutet, så hade jag tagit landsvägen C28, om jag minns rätt, som går genom ett mäktigt bergsområde mellan Windhoek och Swako, istället för att köra de asfalteade B1 och B2. Även detta område är nationalpark och på de mindre vägarna behövs fyrhjulsdriven bil.

* diamantbrytningen längst söderut, det avspärrade område som kallas Sperrgebeit, låter sjukt spännande. Enligt Lonely Planet krävs en rad hårt reglerade tillstånd för att ta sig in där, men tjejen på hyrbilsfirman sa att mndigheterna, i kombination med sydafrikanska diamantkonglomeratet De Beers, nyligen släppt på restriktionerna. Lite. De är fortfaranda hårda: besökare tvingas i princip klä av sig innan de får lämna området för att inte kunna smuggla ut diamanter, enligt min hyrbilskontakt.

Så, som sagt, det skulle behövas någon månad för att beta av allt. Men vem vet, det kommer fler resor...

Här är mna tips:

* Skeleton Coast, plus Torra Conseratory - för naturen och ensligheten. Som hämtat ur en sagobok alltihop.

* Etosha - helst när det inte är regnperiod. Bra djurupplevelser, även om det är svårt att förutse vilka napp besöket ger.

* gruvbesök - om du nu är intresserad av det, men landet är trots allt en stor gruvnation.

* småstäderna - ofta oväntat trevliga.

* Bageriet i Outjo - bakverken är omskrivna och tål att beskådas. Jag köpte en packe småkakor som ligger i ryggan, ännu orörda...

* bo i öknen - det finns gott om boende, och även gott om boende på platser där man inte kunde tro att det fanns logi. Bästa tipset är att konsultera guideboken.

* stanna till - och snacka med folk ute på landet. Det är där man träffar på det riktga Namibia. Du blir alltid glatt emottagen.

Ett par andra grejor att tänka på:

* tyskarna - Namibia är trots allt en fd tysk koloni och tyskarna, men även andra turister förstås, finns överallt. Särskilt i städer i anslutning till nationalparker (som Outjo nära Etosha). Det behöver inte vara negativt förstås, men förtar onekligen lite av Afrikakänslan.

* vägarna - om du kör egen bil, var beredd på gles trafik. Kan vara bra, men när man åkt en timme på ensliga grusvägar utan att se ett annat forson börjar man fundera på om man är ensam människa kvar. Tänk också på att landet har vänstertrafik (du sitter på höger sida och kör). Vägarna som börjar på B är bra, oftast asfalt, många grusvägar också bra. Och en hel del är, trots allt, rent katastrofalt dåliga.

Det var det - återkommer.

RÖSSING: En av världens största urangruvor

Ibland ska man ha lite tur. Här kommer dagens story:

Har tillbringat ett par timmar vid en av världens sörsta urangruvor, Rössinggruvan, som ligger fem mil in i öknen från Swakopmund i Namibia. Det är en så kallad "open pit"-gruva, alltså ett stort hål i marken (bland kunderna finns svenska statliga Vattenfall som köper uran härifrån). 

Dimensionerna är gigantiska: "hålet" är tre kilometer långt och över hundra meter djupt. Malmkroppen man bryter ur sträcker sig 600 meter ner i marken, så potentiellt sett kan hålet bli betydligt djupare än det är nu. Ur varje ton malm som bryts går det att extrahera ett antal hundratal gram uran. Med tanke på att gruvan producerar, om jag minns rätt, runt 5000 ton uran årligen så kan man lätt räkna ut att det går åt åtskilliga hundratals miljoner ton malm i den processen. 

(En annan siffra värd att begrunda: mega-lastbilarna som kör upp malmen ur gruvan längs slingriga vägar utmed gropens sidor kan lasta 180 ton. Lastbilarna syns som små prickar i övre högra hörnet av gruvbilden.)

Det om själva gruvan, som är en mäktig upplevelse att beskåda. Men med i gruppen turister var också, av en ren händelse, en tjej som heter Victoria. Hennes ena farförälder Peter Louw var den som på 1920-talet upptäckte uranfyndigheten här i Namibia, den som idag 90 år senare är Rössinggruvan (Peter Louw är omnämnd i Lonely Planet i kapitlet om Swakopmund). En smått otrolig berättelse i sig: han var en berg- och mineralintressead äventyrare som var övertygad om att det fanns uran under öknen. Detta var före kärnkraftens tidsålder och ingen trodde honom då. Men han stod på sig, skickade malmprover till laboratorier och fick till slut rätt. När Victoria var barn på 70-talet bodde hon med familjen i Swakopmund, då brytningen började komma igång. 
- Vi kunde höra sprängningarna ifrån kusten fem mil bort, berättar hon. 

Hennes släkting tjänade inte mycket på sin upptäckt. De aktier han hade gav han bort till sin sjuksköterska på ålderns höst.

Victoria har inte varit åter i gruvan förrän nu. Informationschefen från gruvbolaget Rio Tinto, Rössings ägare, som var med vid guidningen var mäkta imponerad av att ha fått fatt i en sådan gruvcelebritet. När jag frågar om jag får ta en bild av Victoria vid sin farförälders gruva hänger informatioschefen raskt på: "Ja det måste jag också göra", säger han och sliter upp sin mobiltelefon.

Victoria själv är för övrigt en story i sig. Hon och hennes man är världsomseglare, båten (en katamaran på drygt 30 fot) ligger för tillfället i Malaysia och själva har de nu tillbringat ett år i Namibia för att jobba ihop finansieringen inför nästa etapp. I sju år har de levt så. Öriket Fiji i Stilla Havet, där jag var en vecka förra året, gillade de så mycket att de stannade i ett år. Snart kastar de loss igen för att utforska Sydostasien vidare.
- Men så länge till lever vi nog inte så här, säger Victoria.

Men hur kommer det att kännas när ni går iland för gott då, och sitter i en lägenhet någonstans?
- Man vänjer sig ganska snabbt. Först när vi kom hit (tillbaka till Namibia) för ett år sedan var det jobbigt i en månad, men nu trivs vi. Vi har en Land Rover och åker ut i öknen och kampar, säger Victoria som för tillfället jobbar som lärare här.

Otroligt vilka berättelser och människoöden det finns överallt.

ETOSHA: Några tips för dig som planerar besök

Etosha - tips för den som planerar ett besök

Nationalparken Etosha har tre "läger", de platser där man kan bo inne i parken. Boende måste bokas före ankomst annars släpps man inte in. Jag bodde på det mellersta lägret, Halali, som inte ligger i anslutning till någon av parkens entréer utan mitt i. Halali i sig är det inget fel på, däremot är omgivningarna inte så bra. Jag bedömer att det är bättre att antingen på vid det sydvästra lägret, nära Andersons Gate genom vilken jag misstänker att de flesta turister kommer, eller vid det nordöstra. (En bra startpunkt om du kommer söderifrån är den småtrevliga staden Outjo som ligger tio mil söder om Andersons Gate, där det finns mängder av boende, möjligheter att bunkra mat med mera.)

Naturen kring Halali består av låga lövträd vilket omöjliggör särskilt mycket sikt från vägarna du åker på (man får bara köra på grusvägarna, inte ute i naturen). Det fanns bland annat en hel del giraffer där vid mitt besök, men bristen på sikt gör att du bara ser djuren närmast vägen. 

För att göra någon vettig animal-spotting måste du ta dig antingen nordost eller sydväst i parken, i närheten av de två andra lägren. Jag såg flera lejon, från långt håll visserligen, och fem-sex andra arter inklusive mängder av zebror, giraffer och antiloper (tror jag de kallas, ska kolla upp saken).

Parken är dock så stor så du kan i praktiken köra runt i en timme, om du har egen bil, utan att se några djur alls. Det gäller att ha lite tur särskilt om det som vid mitt besök är regnperiod, då djuren sprider ut sig och inte är beroende av de olika vattenhål som finns utmärkta på parkkartorna. 

Ett annat tips: spana efter turistbussar eller andra bilar som stannat och där personer sitter och glor i sina kikare (glöm inte ta med egen kikare) - det de ser vill troligen du se. Det var så jag hittade mina lejon, vid två olika tillfällen.

BILDEXTRA: Diverse smått och gott från kameran

Är åter i Swakopmund, sitter med ipaden på ett nätcafé och kollar mejl. Svängde in på infarten till världens största urangruva, Rössing, som ligger 5 mil bort på vägen hit och kom i samspråk med en chaufför där som sa att det går guidade turer i gruvan imorgon. Jag ska vara på plats vid museet i Swakopmund före kl 10, sa han. Så jag ska vara det och se vad som händer.

I alla fall, här är lite olika bilder. De visar bland annat mig i Namiböknen på en så kallad "quad bike" - något av det roligaste jag gjort. De går sjukt fort, känns det som i alla fall.

JOURNALISTIK: Uranboomen gynnar Namibia

Skrev en artikel i SvD nyss om Namibias blomstrande gruvindustri, som
ger pengar men inte direkt nya jobb.

>>> Till artikeln: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/gruvdrift-starker-namibia_5975663.svd

NAMIBIA: On my way back to Windhoek

Har stannat till i en liten stad, by kanske, som heter Uis for att
kolla mejlen. Det tar de N$1 per minut for, sa det blir inget
jattelangt inlagg. Man i alla fall, jag haller pa att i sakta mak ta
mig ater soderut mot Windhoek, troligen via Swakopmund, genom den del
av Namibia som kallas Damaraland. Har ar det grusvagar som regerar,
vissa bra, andra... inte bra. Jag har fatt rejal ovning i att kora
grusvag. Natten som gick tillbringade jag pa ett stalle mitt i oknen
som heter White Lady Lodge, tror jag, en oas bredvid Ugab-floden med
utsikt mot en bergskedja som tyskarna kallade Brandberg. Den rodaktiga
graniten ser ut som den brinner vid solnedgangen i vaster, darav
namnet.

Korde faktiska rakt over Ugab-floden igar - utan bro. Det ar inte sa
dramatiskt som det later, det finns inget vatten i den. Istallet ar
hela flodbotten full av sand. Det ar bara att koppla i fyrhjulsdriften
och gasa pa ratt over. Men det ar anda en flod, vattnet rinner under
marken genom stenlagren nere i marken, enligt agaren till stallet jag
bodde pa.
- Tre dagar i borjan av februari, flodade vattnet aven ovan jorden, sager han.

Hade jag haft mer tid sa hade jag gjort en tur till nordvastra
Namibia, dar bland annat Himba-folket haller till. Det ar landets mest
otillgangliga och glesbefolkade del, alldeles mot gransen till Angola.
Men det hade kravt en del forberedelser i form av att bunkra mat och
diesel, plus en dagsetapp pa kanske 60 mil, sa jag orkade inte med
det, alltfor tajt om tid.

Men nar den har delen av resan nu drar sig mot sitt slut sa kan jag
konstatera att Namibia overtraffat mina forvantningar pa en rad satt.
Vanligt, vackert, vilt kan det sammanfattas med. Naturen ar malet med
det har landet, och resan, inte destinationen, blir sjalva malet. Till
nackdelarna hor att det ar sa glest befolkat, bara 2 miljoner i detta
jatteland, sa man traffar sallan pa sarskilt manga namibier. Har trots
allt hunnit mota en del, bland annat en fattig familj igar, dar en av
grabbarna tjanar pengar genom att salja roliga stenar som han hittat i
bergen till de (inte sa manga) turister som stannar vid hans rangliga
stuga. Jag kopte nagra av honom for 50 namibiadollar (ca 45 kr). En
aldre kvinna och tva sma barn pa 1 och 2 ar kom fram och halsade.
Nar jag skulle ga sa han, fragande:
- Some food for the kids?
Jag gick till bilen och rotade fram ett paket salta kex som jag haft
som nodproviant och gav dem. De sag tacksamma ut. Det kanns som om de
behover de kexen betydligt battre an jag.

Klockan ar halv elva har nu, det blir troligen ca 40 grader idag i
oknen. Betydligt svalare under natten dock.

Nu ska jag vidare soderut nagra mil till berget Spitzkoppe, en ensam
granitklippa som reser sig ur oknen och som ar landets andra hogsta
topp, tror jag (den hogsta ligger har intill, som en del i
Brandbergen, ca 2500 meter). Jag ska inte ens forsoka att klattra upp
dock, det far jag spara till en senare resa.

NAMIBIA: Bilresa genom fantastisk natur

OUTJO. Har hamnat i en ovantat trevlig hala (engelskt tangentbord...)
med namnet Outjo, ganska rakt soder om nationalparket
Etosha, dit jag ska imorgon. Ska bo pa ett litet somnigt
backpackerjoint med utomhusdusch. Har just fatt en burgare och en
pilsner, sa nu ar jag glad om an lite trott efter en hel dags
bilkorning pa smala, vindlande, skumpiga och dammiga afrikanska
landsvagar.

De 2 senaste dagarna kan sammanfattas sahar:

Igar korde jag sa langt norrut som det gar i nationalparken Skeleton
Coast. Stallet man hamnar vid heter Terrace Bay. Ett par kilometer
norr darom star det en skylt om att det ar forbjudet att fortsatta.
vill man langre norrut, dar naturen blir riktigt vild och dar oknen
moter havet pa allvar sa far man flyga in. Det ligger bortom min
budget.

Men det var en oerhort vacker och maktig korning. Man tror att det
kunde vara enformigt att kora genom oken, men icke. Landskapet andras
standigt - ena minuten stapp, sedan sanddyner, darefter svartkolnad
vulkanisk stenbelaggning sa langt ogat nar. Forsta delen, ca 15-20
mil, ar vagen gjord av salt, packad salt, vilket man begriper nar man
inser att man ar omgiven av oandliga saltfalt at bada hall. Sedan blir
det grus, inte alltid sa enkelt att kora pa.

Motte en amerikan, Niclas, som just tjanstgjort sex manader i
Afghanistan. Han hade kort upp fran Swakopmund i en hyrd VW Polo hela
vagen far att leta skeppsvrak. Val uppe i Terrace Bay insag han att
han inte skulle hinna ater samma dag, sa det foll sig att vi satt
igarkvall nere vid Atlantkusten och drack rodvin och snackade politik.

I morse lamnade jag Terrace Bay vid 10-tiden och tog mig sedan ut
genom Skeleton Coast-parkens ostra port. Aven dar passerar man helt
otroligt vackra scenerier - ska kasta upp lite fler bilder har sedan.
Kontrasterna later sig knappt beskrivas: ena minuten ett
Mordor-liknande bergslandskap som vore det hamtat ur Sagan om ringen,
runt nasta krok ett sorts Edens lustgard med boljande grona angar. Jag
har sett vilda antiloper och zebror. Valdigt skygga, nar man far syn
pa dem maste man tvarnita och sedan smyga fram pa ettans vaxel, annars
sticker de.

Jo forresten, sen har jag kort sk quad-bike i namiboknen strax soder
om Swako ocksa. Bland det roligaste jag gjort. Bra ovning pa att kora
ett fordon i sand, lite knepigt. Det galler att ha kraftig gas i
uppforsbacken och sedan glida ned med motorbroms sakta i den branta
utforsbacken pa sanddynen.

Imorgon ska jag in i etosha och stanna dar tva natter.

Internet ar valdigt segt har sa det blir inte sa manga bilder just nu.

ROADS LESS TRAVELED: Ny körning imorgon

Tog bilen ut i Namiböknen, sanddynerna strax söder om Swakopmund, tidigt i morse för att fotografera i morgondiset. Mycket fint, även om solen dolde sig bakom dis. Bilderna gick inte att ladda in i ipaden så dem får ni se sen.

Annars har jag tagit det lugnt på förmiddagen, men nu ska jag packa ihop och åka till en firma som heter Desert Explorers som jag fått tips om. Diset gör att jag nog ställer in beachaktiviteterna idag, men man vet aldrig - kanske kan få till ett snabbdopp ändå.

Imorgon tar jag nästa pass i rundresan, in i parken Skeleton Coast. Se kartan (om den nu kommer med här): jag har ett rum bokat i Terrace Bay, som är så långt norrut man kan köra i parken. Det är den här kuststräckan som är ökänd för sina farliga rev utanför, vilka orsakat många skeppshaverier genom seklen.

De flesta turister, enligt Lonely Planet i alla fall, kör bara ungefär halvvägs så långt som den allmänna delen av parken sträcker sig. Men då missar man tydligen en mäktig sträcka av kusten, med havet på ena sidan vägen och den öde öknen på den andra.

Jag kan bara gissa att det är si och så med internet där, så räkna inte med uppdateringar på ett tag (kan inte skicka blogginlägg från mobilen i Namibia, bara sms, förutsatt att det finns täckning förstås).

Over 'n out.

LIBYEN: Gaddafi tappar kontrollen

MOTIGT FÖR GADDAFI. Upproret i Libyen, inspirerat av Tunisien och Egypten där diktatorerna tvingats bort, blir allt våldsammare. Jag kollar på Sky News just nu och både den kanalen och bland andra Al-Jazeera rapporterar att Gaddafi tappat kontrollen över flera städer under senaste dygnet. Samtidigt räknas antalet döda i flera hundratal, kanske tusen eller fler.

De utländska medborgare som befinner sig i Libyen försöker desperat ta sig därifrån. Men enligt Sky News har myndighesapparaten i landet brakat samman så pass att byråkratin kring att lämna landet inte heller fungerar.

Både i östra och västra Libyen tycks demonstranterna ha tagit kontroll över vissa områden och städer, enligt Al-Jazeera som rapporterar från östra Libyen, nära den egyptiska gränsen där inga av Gaddafis säkerhetsstyrkor syns till längre.

>>> Story: http://english.aljazeera.net/news/africa/2011/02/2011223125256699145.html
>>> Medierna i Mellan Östern: Gaddafi är rökt (BBC)
>>> Politiska oron i Libyen pressar upp oljepriset (WSJ)

ON THE ROAD: Delsträcka 1 med min Toyotatruck

Dag 3 Till Swakopmund

Jag har korsat Kalahariöknen i centrala Namibia från Windhoek ner till kusten och Swakopmund. Här ska jag försöka komma iväg och åka fyrhjuling i sanddynerna imorgon. Hoppas också få tid at hoppa i Atlanten, eller i varje fall ligga på beachen en timme eller två. det är egentligen det enda jag planerat för Swako, som de kallar stället ibland. Mängder av europeer här - och terrängfordon.

Kalahari har viss växtlighet, där finns inte de riktiga sanddynerna som dyker upp närmast kusten. En svensk motsvarighet, rent utseendemässigt alltså (inga jämförelser i övrigt) skulle kunna vara allvaret på Öland. Ju närmare kusten man kommer, desto mindre växtlighet. Och, som sagt, precis vid Atlanten dyker de mäktiga sanddynerna upp i fjärran, en aning söderut.

En kommentar om transporter: jag har inte sett ej enda långfärdsbuss. Inga tåg heller för den delen, vare sig i i Windhoek eller idag när jag körde bredvid järnvägen i säkert 15-20 mil, från och till. Här gäller egen bil, eller åka med en organiserad tur.

De vägar jag åkt idag är först B1, norrut från Windhoek, och sen B2 västerut mot kusten. Det är mycket bra vägar, asfalt hela vägen, om än lite smala. Väggrenar kan man glömma. Försökte åka en mindre grusväg och det hade säkert gått (mötte bland annat stor Scania djurtransport i full karriär) men det hade tagit väldigt lång tid. Jag får troligen smaka på grus norrut ändå, när jag ska till Etosha.

Nu ska jag in till Swakos lilla centrum och äta en bit och ta en pilsner.