Med kunglig utsikt vid havet
GARRUCHA. Det blir bara bättre och bättre: nu har jag hamnat i kustbyn Garrucha med balkong ut mot beachen för mindre pengar än gårdagens rum, då jag bara såg stranden från sidan.
KARTA: Garrucha - här är jag just nu
Sedan morgonens dopp har jag förflyttat mig 20-talet mil söderut, fast först efter att ha snurrat runt och kollat in en hel del småstäder och byar, en helt övergiven by som låsts igen av myndigheterna (se bild nedan), och en del tjusiga kuststräckor. Norrifrån, de sista sex-sju milen fram till en stad som heter Vera körde jag en betalmotorväg som hade lett mig ner till Alméria om jag fortsatt. Jag svängde dock av vid Vera eftersom jag ville kolla in ställena längs kusten. Ett av dem, Garrucha, är där jag nu är och stannar för natten. Imorgon fortsätter jag några mil västerut längs kusten innan jag svänger norr ut till Clintans västernstad strax norr om Alméria, och därefter tar en nordligare rutt norr om Sierra Nevada-bergen riktning mot Granada. Hittills har rutten hållit väldigt bra, jag är nöjd med planeringen.
En notering: Det förvånar mig en aning att de här små kustställena är så pass välmående och ordnade. Spanska rivieran hör förstås till de mer exploaterade kuststräckorna, men även de platser som inte är profilerade som skandinaviska och brittiska tillflyktsorter utan mer spanska till karaktären är väldigt pietetsfullt uppstyrda – fina hamnar, noggrant lagda stenplattor på torgen, stort utbud av barer, boutiquer med mera. Man undrar lite vad folk lever av. Men det klart – avstånden här är inte stora, på en timme eller mindre är du i Alméria eller någon annan relativ storstad.
Här i Gucherra har de just byggt ut hamnen till exempel, det som återstår är att få ordning på vågbrytaren utanför. Det går tydligen si och så med den finansieringen, enligt föreståndaren för mitt hostal: "De väntar väl på pengar, det är nog därför den inte är klar", säger han.
Nu: ett dopp och en timmes läsning på beachen innan det är dags för middag och kanske, kanske en Cruzcampo eller två.
Torget vid en osannolik liten by nära La Uníon, strax söder om lagunen där jag bodde förra natten, precis bredvid en motorväg. Känslan var en övergiven gammal gruvarbetarstad, vilket det mycket väl kan vara, fast den inte alls är övergiven. Nästan inget folk på gatorna, men husen är bebodda.
En övergiven by: klocktornet till vänster har inte förkunnat någon gudstjänst på decennier. Byn har låsts av myndigheterna, muren runt byn är igenmurad och har en stängd port.
Icke färdigbyggt sommarboende: kilometer efter kilometer av sådana ghär bostadslängor ser man längs spanska sydkusten. Ofta är de bebodda, men en hel del är nybyggda eller inte färdiga ännu och står där som spökstäder. Vid den här "sommarstaden" såg jag tre personer under 15 minuter, en mamma, pappa och deras lilla barnvagnsunge. Kan inte vara för festligt, såvida de inte bara var på genomresa.
