BILDEXTRA: Namibia, Zambia – och en jättelik urangruva

AFRIKARESAN – I BILDER
BILDERNA FRÅN AFRIKA. Här är bilderna från tre veckor med öken, regnskog, exotiska djur – och äventyrlig bilkörning genom fantastisk natur. I tre album, med över 500 resebilder, kan du nu ta del av min senaste reseexpedition i Namibia, Zambia, Zimbabwe och Botswana i februari-mars 2011. En resa som kommer att räcka länge.
• Alla inläggen från resan: Klicka här!

DIREKT TILL BILDERNA:

• Tio dagars biläventyr i Namibia
• Vattenfall och safari i Zambia
• Här är världens största urangruva

Mitt reportage från floden Chobe i SvD den 19 mars 2011. Klicka för större version.

REPORTAGE FRÅN ZAMBIA I SvD. Idag lördag har jag ett reportage i SvD Näringsliv från gränsen mellan Zambia och Botswana där jag var för en dryg vecka sedan. Afrika lider stor brist på investeringar i infrastruktur – vägar, broar, elektricitet, vatten, med mera – men nu söker sig allt fler utländska investerare till den afrikanska kontinenten för att leta affärer.

• Artikeln finns också att läsa på SvD:s systersajt E24 – klicka här.
• MER LÄSNING: Missa inte heller artikeln om Zambias gruvindustri och skyhöga arbetslöshet, publicerad den 1 mars.

VICTORIA FALLS: Underverk i två länder

VICTORIAFALLEN, ZAMBIA/ZIMBABWE. Detta är, officiellt, ett av världens sju underverk, Victoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Här, längs Zambesiflodens snirklande väg söderut vid ett två kilometer brett delta befolkat av flodhästar, öppnar sig marken i en lika bred spricka, hundra meter djup, i vilken vattnet kastar sig ner med ett dovt dån. Fallet är knappt två kilometer brett och utan tvekan ett fantastiskt skådespel. Floden försvinner ner i marken den zambiska sidan. På motsatta kanten av den dramatiska förkastningen, i Zimbabwe, finns en park, 30 US-dollar i inträde, varifrån fallet kan beskådas i hela sin bredd.

Just nu råder regnperiod och därmed högvatten. Vattenmängden i fallet är nära sin högstanivå nu (jag läste på en informationsskylt att den peakar i april) och luften ovanför sprickan är fylld av vattendroppar. Längs den två kilometer långa promenadvägen där jag gick i dag faller därmed ett konstant duggregn - för att inte säga skyfall stundtals - och allt man bär med sig och har på sig blir totalt genomblött (regnrockar finns att hyra för 3 dollar). Det för också med sig att man faktiskt inte ser så mycket av själva fallet, det är dolt av ett gigantiskt säkert 100 meter högt moln av vattenånga. Dessutom är aktiviteter nedströms, som forsränning, inställda vid den här tiden på året.

Jag bor som sagt i Zambia, i staden Livingstone ca nio kilometer från fallet, men det går också att bo på den zimbabwiska sidan i en stad, med egen flygplats, som heter Victoria Falls. Stad är kanske för mycket sagt förresten - det handlar om en samling snabbmatskedjor, banker, souvernirbutiker och hotell enbart byggda för turismens skull, medan Livingstone är en äldre och "riktig" gränsstad för att ombesörja handeln mellan länderna.

Att passera gränsen är intressant. Från den zambiska sidan tar du en taxi för 10 dollar som släpper av dig vid en tullstation. Därifrån går du ett par kilometer till en smal järnvägs- och lastbilsbro som passerar över Zambesifloden nedströms och varifrån du har en fin utsikt över fallets västra del. Halvvägs över bron går du in i Zimbabwe.

Bron fyller fler funktioner: den är tungt trafikerad av lastbilar, där bara en kan passera åt ett håll åt gången. Bredvid det enda körfältet går tågspåret, med turister hoppande kors och tvärs för att ta bilder. Dessutom, mitt på bron, finns en ställning uppriggad från vilken folk hoppar bungeyjump ner mot flodens virvlande vatten hundratalet met nedanför. Alltihop övervakat av militärliknande vakter med automatvapen.

Jag tillbringade cirka tre timmar i Zimbabwe - uppriktigt sagt känns inte staden Victoria Falls värd så mycket mera tid. Mängder av försäljare av träsnidade elefanter som, när du inte vill köpa någon, försöker byta till sig dina skor mot en souvernir. Zimbabwe har övergett sin egen valuta, för att komma undan hyperinflationen som Mugabe har orsakat med sin tokiga politik, och gått över till US-dollar, som finns i bankomaterna. Därmed har zimbabwesiska miljard- och biljon-sedlar, för vlka du inte kan köpa någonting, också blivit souvernirer.

Gränsområden, för övrigt, är alltid intressanta om än ibland lite oroliga, och den här passagen var spännande att uppleva, nästan i klass med själva fallet självt.

Imorgon är planen att kolla in själva Livingstone. På kvälken ska jag åka på en kryssning på Zambesifloden för att spana elefanter och flodhästar. Det ser jag mycket fram emot.

Idag i övrigt har jag stekt i solen med en pilsner och badat i poolen (inte mycket bad på denna semestern annars faktiskt). Middagen blev förlagd till en italiensk mycket bra restaurang här intill som drivs av en italiensk NGO (Non-governmental organisation) som stödjer zambiska underutbildade ungdomar genom gratis undervisning och bland annat anti-HIV-information (HIV och aids är gigantiska problem i södra Afrika).

VIINTERSEMESTER: Dags för Afrika

Ny resa på gång: Namibia
Säsongens vintersemester är bokad: Namibia, med en liten utflykt till Victoriafallet på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Det blir min premiärresa till Afrika, dessutom första ökenområdet jag besökt, så det blir mycket spännande.

De som kan sin Afrikahistoria vet att Namibia, strax norr om Sydafrika till vilket landet även hört, är en gammal tysk kolloni, ett av de få tyska försöken att utveckla sig till en kollonialmakt. Det gick inte så bra, men har i alla fall fört det med sig att man kan få göra bruk av sin skoltyska i Namibia och kanske avnjuta en bayersk pilsner och bese tysk arkitektur i huvudstaden Windhoek (Windhoek, det låter nästan lite nederländskt).

Den planerade rutten, lite grovt sett, startar i Windhoek och går nedåt kusten och kuststaden Swakopmund, Namibias främsta beachresort, strax norr om hamnstaden Walvis Bay. Norrut, mot gränsen till Angola, sträcker sig kuststräckan som blivit känd som Skeleton Coast, framför allt eftersom så många fartyg gått på grund där. Även den kusten är nationalpark, så jag tar mig troligen dit med hjälp av någon sorts busstransport. (Såvida man inte ska ut fullständigt i terrängen så rekommenderas man faktiskt annars att hyra bil i Namibia, eftersom vägarna är bra.) En safari måste förstås klämmas in någonstans. Safarimöjligheterna ska vara många, även om de kanske inte är i klass med Krugerparken. Jag är nöjd om jag ser ett lejon.

Därifrån går resan åter mot Windhoek, möjligen via en annan park norrut, Etosha National Park. Jag har inte helt spikat den delen av rutten, måste läsa på lite mer. Ifrån Windhoek flyger jag till Victoriafallet (bilden ovan) på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe (visum till samtliga länder, i den mån det behövs, skaffar man vid gränsen enligt vad jag läst). Även där finns en nationalpark där det går att göra turer. Fallen är de bredaste i världen, enligt vad någon skrivit på Wikipedia, och kategoriseras tydligen som ett av världens sju underverk. Har inte helt koll på vilka de andra sex är, men det borde i alla fall vara värt ett besök.

Om bokning av flygbiljetter:

Från Zambia/Zimbabwe (det ligger två flygplatser bara kilometer från varandra på var sin sida om gränsen) flyger jag via Johannesburg och London åter till Stockholm. Att få till flygrutten så som jag ville ha den, och till vettigt pris dessutom, var inte det lättaste. Det fanns grovt sett tre alternativ:

• Boka via lokala bolag. Air Namibia är ett bra flygbolag som kör från Arlanda via tex Frankfurt till Namibia, samt trafikerar en lång rad större flygplatser i regionen. Att boka alltihop med Air Namibia hade varit det överlägset mest tidseffektiva, eftersom det bara blev ett stopp på dit- och hemresan (Frankfurt, om jag minns rätt). Priset för att flyga från Windhoek och Victoriafallet med samma bolag var överkomligt – däremot så blev totalpriset oförsvarbart högt.

• Boka delsträckor via olika bolag. Detta alternativ satt jag länge med och det var nära att gå i lås. Tex kan man flyga med Air Namibia regionalt och med British Airways, BA, in och ut från Afrika. BA har bra priser. Men det var krångel med att få flygtiderna att funka.

• Boka en multidestinations-/rundresebiljett. Det var det jag gjorde till slut. Man kan boka multi- och rundresebiljetter via en lång rad olika resesöksajter (en liknande tjänst kallas ofta "res hem från annan ort") vilket är mycket praktiskt om man inte vill behöva ta sig åter till punkten där man flög in i landet. Exempelvis mrjet.se, flygstolen.se och resfeber.se har dessa funktioner. Du kan förstås också gå till en resebyrå. Viktigt är oavsett vad man gör att jämföra många olika, eftersom det faktiskt skiljer en hel del åt både på pris och rutt, med mera.

TIPS: För att få en uppfattning om prisläget generellt – komplettera gärna upp din research med att gör ett par sökningar via exempelvis resesökmotorn Momondo.se eller Skyscanner.se, som i sin tur söker igenom både olika nätresebyråer och direkt hos flygbolagen.

Den lösning jag valde har ett bra pris på under 13 000 SEK för alltihop (tre delsträckor med totalt ett tiotal flighter), men däremot tvingas jag vänta några timmar på ned- och hemresan i Johannesburg och London. Det känns ändå så pass bra att jag kan leva med det.

Återkommer med fler detaljer.

KARTA: Här är min Namibia-rutt

View Diverse Destinationer in a larger map