Khmererna regerar

Lokalbefolkningen visste om den, men i flera hundra år var Angkor bortglömd av omvärlden, helt övervuxen av djungeln. Till 1850-talet, då en arkeolog högg sig fram hit och den förlorade staden upptäcktes.
Sitter nu mitt i Angkor Wat, det mest kända templet, och mobilbloggar. Det hade de nog inte trott khmererna när de byggde stället.
Det är faktiskt grymt imponerande. Utan att ha sett pyramiderna antar jag att det här är i samma härad. Det är verkligen ett arkitektoniskt mästerverk som jag bara inte fattar hur de fick till för mer än tusen år sedan.
Och då är detta bara ett tempel. Ett par kilometer bort finns en hel jäkla tempelstad som kan ha rymt en miljon människor. Jag har hyrt en hoj som jag ska åka dit med i eftermiddag.
Här är mkt varmt. Har ryggsäcken full av vatten.

Dessa tempel alla pratar om

Framme i Siem Reap nu, kl ca 14. Har hamnat på ett ställe lite över budget, men jag ska gå en sväng nu och hitta ett annat och byta imorgon.
Ska pejla in utelivet lite samtidigt.
Börjar tröttna på dessa tempel som alla tjatar om redan innan jag sett dem. Man förväntas betrakta dem i soluppgång, solnedgång, mitt på dan, inifrån och ut. Dessutom ska man se alla och helst några till. Jag säger: Ge mig ett tempel oavsett belysning så är jag nöjd. (Blir intressant att se vad jag tycker om denna anteckning när jag väl sett dem.)
Mest irriterande är dessa mc-taxinissar som nödvändigtvis ska köra en överallt. Jag kan för bövelen hitta en taxi när jag behöver en, stan vimlar av dem. Är iofs rätt bra på att skaka av dem, ska nog gå här också.

För partiets bästa

Vi åker just förbi en lång rad jordbruk/jäger, där det utanför varje står en blå skylt med Canbodia People's Party. På ett ställe fanns 20-30-talet hängmattor upprätta under ett tak. I två av dem låg två snubbar och studerade bussen när den for förbi. Gissar att det är någon sorts statliga gårdar. Partiskyltar ser man å andra sidan överallt på landsbygden.
Och så mitt i alltihop, ett ruckel med skylten American School of Phnom Penh.
Var buss tutar hela tiden.
Kambodjansk karaoke på tvn. Ingen sjunger.

Vem?

Någon har kläddat ner ett nummer, kanske ett telefonnummer, på förstasidan av min IHT med svart kulspetspenna. 009316525147. Extremt nyfiken på vart det går.

Buss till Siem Reap

Klev just på bussen, en gammal fin långfärdsmaskin med vad som ser ut som röda lädersäten. Köpte en ett dygn gammal International Herald Tribune en en kille på trottoaren för tre dollar. En story om Bush som vänsterkryss. En karl har räknat in passagerarna i bussen tre gånger nu. Behaglig temp eftersom det är 7 på morgonen. Sol.
Minibussen från hostelet körde genom stans bättre kvarter, kul att se. Chauffören försökte gena mot enkelriktat. Fick möte. Försökte vifta åt sidan mötet. Fick backa. En polis såg lojt på.
Nu tutar bussen och någon blåser i visselpipa. Vi rullar iväg långsamt.

Movienight a la Phnom Penh

Nyss hade vi filmkväll här nere i vestibulen på hostelets feta platt-tv. Filmen: The Killing Fields. Ska man se den - igen - någon gång så är det i så fall i Phnom Penh. Det var mest vi bleka krigsromantikeuropéer som tittade, fast några kambodjaner också. Antar att de också sett den tidigare.
Bör vara framme i Siem Reap ca kl 13 lokal tid imorgon om inte bussen pajar. Sen ska det bara hittas ett hostel. Kanadensarna, som flyger dit samtidigt, ska bo på nåt Bou Savy, ska hålla utkik efter det.

Zennström & Jolie regerar

En intressant detalj: de tycks vara stora fans av Skype här. Internet på datorerna härnere i receptionen är toksegt - ändå satt en engelsman där nyss och skypeade med en öronsnäcka kopplad till datorn i örat. Gissningsvis är internet minst lika pålitligt här som telenätet.
Och så är de tydligen heta på Angelina Jolie eftersom hon adopterade en liten kambodjan 2002. Sådant går hem.

The Killing Fields

En skola i centrala Phnom Penh gjordes om till ett av flera tortyrfangelser av roda khmererna pa 1970-talet. Nu ar det ett en stor turistattraktion och det absolut vedervardigaste museum jag sett. I vissa skolsalar byggdes till minimala celler dar folk kedjades fast, andra fylldes med tortyrredskap. Lakare, larare, professorer och alla med nagon sorts utbildning hamnade dar. Familjer splittrades. Langa rader av bilder pa dessa fyller salarna idag.
Om man kan kalla det hojdpunkt under en dag vet jag inte, men man tanker till en del.
En annan sevardhet ar naturligtvis The Killing Fields, ett av flera platser kring och i Phnom Penh dar dodskallarna ligger pa langa rader. Just den attraktionen ar mindre an vad jag vantat mig och det kravs en del fantasi for att inse hur hemskt stallet egentligen ar, eller var. Nu ser sjalva massgravarna mest ut som sma gropar med vatten i botten.
Mycket av turismen har kretsar forstas kring krig och dod. Inte minst dagens forsta jippo - att skjuta skarpt pa en skjutbana. Jag och en kanadensare provade AK47 (Kalashnikov), en annan kanadensare och en amerikan som jag hangde med gick loss med varsitt handeldvapen.
Killarna som hade hand som skjutbanan var uppskattningsvis 16-18 ar.
Vet inte vad jag ska tycka om dessa turistattraktioner som bygger pa sa mycket elande.
3g-natet ligger nere sa jag kan inte posta nagra bilder forresten.
Jag, dessa tva kanadensare samt jankaren delade en kambodjansk taxi, ser ut som en thailandsk tuktuk fast med plats for fyra pers. Killen som korde drog oss ut pa en rundtur kring hela stan. Det ar obeskrivligt fattigt pa vissa hall. Vid ett stopp skulle vi ga in i en stor marknad med en massa krimgskrams, men vi drog ut i kvarteren bredvid istallet, dar folk salde gronsaker liggande pa filtar i lervalling. Nagra stora paradgator korsar stan, annars ar det smagator med ruckel till stor del. Antar utan att ha varit dar att man ser samma scener i fattiga delar av Afrika. Har ju varit pa Kuba innan, men det var inte alls lika illa.
Vi kollade aven in kungliga palatset, som jag inte tyckte var nat vidare. Till slut lyckades vi overtala chaufforen att ta oss ater till hostelet och skita i nationalmuseet fyllt med skulpturer.
Imorgon bitti tar jag bussen till Angkor Wat (ar radd att den gar sa tidigt som 7). Dar trorjag att det blir ett par tre dagar, innan jag tar mig an Vietnam. Ev maste jag ater till Phnom Penh for att hitta en Vietnam-buss, eller sa klipper jag ett flyg. Nagot oklart an.
Det ar varmt. Nu ar jag i stort behov av en dusch. Sedan tanker vi oss ut och ta en - just det - pilsner.

Kväll i Kambodja

Phnom Penh. Man ska ha ett foto till visumansökan när man åker in i Kambodja. Det har såklart inte Erik. När det problemet är löst för en us-dollar extra kommer en snubbe fram och erbjuder sig att köra mig till mitt hostel på sin mc för tre dollar. Färden går genom ett svagt upplyst Phnom Penh som tycks befolkat av skuggor och där vi då och då möter en hoj på vår sida av vägen. Men alla kör lugnt och fint. Min chaufför har hjälmen liggande praktiskt i korgen där framme och berättar att han träffar sin familj, som bor långt bort, varje nyår.
Det är en svårslagen kontrast att flyga från det ultramoderna Singapore till Kambodja, ett av världens fattigaste länder. Man ser det redan vid inflygningen kvällstid - det är nästan helt svart där nere.
Nyss satt jag i lobbyn till där jag ska bo och pratade med nästa gäng svenska tjejer, denna gång från Skövde. De hade redan varit vid Angkor Wat, dit jag ska, och tipsar om bussen (det går dyr båt också). De hade inte så mycket mer att berätta utan försjönk snabbt i en Bridget Jones-film på en platt-tv på väggen.
Mitt rum är sjukt välstädat av en liten glad kambodjan som heter Joy och som även bar in min rygga från moppen. Det fick han en dollar för. Själv har jag fått mig en Angkor-pilsner för en dollar. Vad deras egen valuta heter har jag nästan glömt, än mindre betalat något med. En hund ylar ute och klockan är halv tolv.

Pilsner på flygplatsen

Äntligen hittade jag en bar. Carlsberg dessutom. Flyger till Phnom Penh om två timmar. Aldrig varit i så god tid till ett flyg.
De ställde en massa konstiga frågor när jag skulle checka i väskan: vart ska du sedan, har du returbiljett från Kambodja, hur länge ska du vara där? Jag förklarade min tänkta rutt med tåg, flyg och buss, och påpekade att jag har kinesiskt visum. Om kineserna släpper in mig kan väl knappast kambodjanerna vägra.
Rejält trött. Gått långt idag med. Skål.

Byggen överallt II

Singapores regering har garanterat en rad framtida byggen. En broschyr visar åtta stycken i Marina bay vid vattnet. På taket till de tre skraporna uppe till vänster ska en park anläggas.

Byggen överallt

Det här är Neo Junbin, fastighetsmäklare vid Far East Organization. Han står vid en modell av en lägenhetsskrapa som byggs precis bredvid utställningshallen i Singapores finansdistrikt, och förklarar varför en lgh för 1,8 mkr är en bra investering.
- Singapore håller på att bli en finansiell hub. Det är klart 2009. Många banker flyttar redan hit, bla Royal bank of Scotland. De behöver ha bostäder för personalen. Priserna kommer bara att öka, försäkrar Neo.
Men konkurrensen med Hongkong då?
- Det frågar alla om. De har sitt, vi har vårt. Och vi har en stabilare regering, säger han.

Här bjuds utsikt

Däruppe var jag igårkväll med de här linköpingsbrudarna. Få ställen kunde slå wtc i nyc, inte heller detta, men visst har man fin vy. Tyvärr debiteras överpriser i baren även här.

Kolonialism i kubik

Raffles. För dig som vill känna dig lite kolonial. Igårkväll stod det en fet drottning Elisabeth-Rolls utanför, idag bara en stek-Bentley med rafflesflaggor där fram. Fint ska det va. Men ölen i baren, där man kastar jordnötskalen på golvet, är faktiskt omotiverat dyr, motsv 70 kr. Sånt tänder jag inte på.

Hostelfrukost

Igår var det röd marmelad. Idag gul. Ombyte förnöjer.