Ibland ska man ha lite tur. Här kommer dagens story:
Har tillbringat ett par timmar vid en av världens sörsta urangruvor, Rössinggruvan, som ligger fem mil in i öknen från Swakopmund i Namibia. Det är en så kallad "open pit"-gruva, alltså ett stort hål i marken (bland kunderna finns svenska statliga Vattenfall som köper uran härifrån).
Dimensionerna är gigantiska: "hålet" är tre kilometer långt och över hundra meter djupt. Malmkroppen man bryter ur sträcker sig 600 meter ner i marken, så potentiellt sett kan hålet bli betydligt djupare än det är nu. Ur varje ton malm som bryts går det att extrahera ett antal hundratal gram uran. Med tanke på att gruvan producerar, om jag minns rätt, runt 5000 ton uran årligen så kan man lätt räkna ut att det går åt åtskilliga hundratals miljoner ton malm i den processen.
(En annan siffra värd att begrunda: mega-lastbilarna som kör upp malmen ur gruvan längs slingriga vägar utmed gropens sidor kan lasta 180 ton. Lastbilarna syns som små prickar i övre högra hörnet av gruvbilden.)
Det om själva gruvan, som är en mäktig upplevelse att beskåda. Men med i gruppen turister var också, av en ren händelse, en tjej som heter Victoria. Hennes ena farförälder Peter Louw var den som på 1920-talet upptäckte uranfyndigheten här i Namibia, den som idag 90 år senare är Rössinggruvan (Peter Louw är omnämnd i Lonely Planet i kapitlet om Swakopmund). En smått otrolig berättelse i sig: han var en berg- och mineralintressead äventyrare som var övertygad om att det fanns uran under öknen. Detta var före kärnkraftens tidsålder och ingen trodde honom då. Men han stod på sig, skickade malmprover till laboratorier och fick till slut rätt. När Victoria var barn på 70-talet bodde hon med familjen i Swakopmund, då brytningen började komma igång.
- Vi kunde höra sprängningarna ifrån kusten fem mil bort, berättar hon.
Hennes släkting tjänade inte mycket på sin upptäckt. De aktier han hade gav han bort till sin sjuksköterska på ålderns höst.
Victoria har inte varit åter i gruvan förrän nu. Informationschefen från gruvbolaget Rio Tinto, Rössings ägare, som var med vid guidningen var mäkta imponerad av att ha fått fatt i en sådan gruvcelebritet. När jag frågar om jag får ta en bild av Victoria vid sin farförälders gruva hänger informatioschefen raskt på: "Ja det måste jag också göra", säger han och sliter upp sin mobiltelefon.
Victoria själv är för övrigt en story i sig. Hon och hennes man är världsomseglare, båten (en katamaran på drygt 30 fot) ligger för tillfället i Malaysia och själva har de nu tillbringat ett år i Namibia för att jobba ihop finansieringen inför nästa etapp. I sju år har de levt så. Öriket Fiji i Stilla Havet, där jag var en vecka förra året, gillade de så mycket att de stannade i ett år. Snart kastar de loss igen för att utforska Sydostasien vidare.
- Men så länge till lever vi nog inte så här, säger Victoria.
Men hur kommer det att kännas när ni går iland för gott då, och sitter i en lägenhet någonstans?
- Man vänjer sig ganska snabbt. Först när vi kom hit (tillbaka till Namibia) för ett år sedan var det jobbigt i en månad, men nu trivs vi. Vi har en Land Rover och åker ut i öknen och kampar, säger Victoria som för tillfället jobbar som lärare här.
Otroligt vilka berättelser och människoöden det finns överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar