FLYG: Kom ditt bagage fram? Grattis

BAGAGE. Europeiska flygbolag bröt två år av förbättringar förra året när det gäller att forsla passagerarnas bagage till rätt plats. Amerikanska bolag, däremot, förbättrade sig en aning 2010, rapporterar AP.

Total i världen tappades 29,4 miljoner väskor bort, eller transporterades i varje fall inte på samma flyg som dess ägare. Det motsvarar strax över 12 borttappade väskor per tusen invånare, eller 1,2 procent, vilket var en ökning på 6 procent jämfört med under 2009, enligt flygkommunikationsleverantören Sita. 1,2 procent är också den europeiska nivån på mängden förlorat bagage, medan amerikanska bolag slarvade bort 0,36 procent.

De borttappade bagaget kostade flygbranschen 2,95 miljarder dollar förra året.

2007, dock, var situationen värre, enligt AP: 42,4 miljoner väskor, 1,89 procent, tappades bort.

Orsakerna till att bagageshabblet ökade igen 2010 på vissa håll, menar Sita, är dels att vi helt enkelt flyger mer, men dels också ovanligt många störningar i form av extret vinterväder och det isländska askmolnet som förra året ställde i princip allt nordeuropeiskt flyg på marken i över en vecka i april. 300 000 flyg ställdes in under 2009.

JOURNALISTIK: Bilkörning i Namibias vilda öken

BILSEMESTER: Har skrivit ett sorts resereportage i kortform till SvD Bil&Motor som kommer ut på fredag. Ämnet: tio dagars bilsemester i Namibia - tipsen, sevärdheterna, kostnaden och riskerna. Eventuell lite rolig läsning. Artikeln finns även på nätet, med en del extrabilder (och ännu fler bilder hittar du förstås i inlägget före detta med bildlänkarna till mina tre Afrikaalbum).

>>> Länk till storyn: http://www.svd.se/naringsliv/motor/med-fyrhjulsdrift-genom-oknen_6036043.svd

BILDEXTRA: Namibia, Zambia – och en jättelik urangruva

AFRIKARESAN – I BILDER
BILDERNA FRÅN AFRIKA. Här är bilderna från tre veckor med öken, regnskog, exotiska djur – och äventyrlig bilkörning genom fantastisk natur. I tre album, med över 500 resebilder, kan du nu ta del av min senaste reseexpedition i Namibia, Zambia, Zimbabwe och Botswana i februari-mars 2011. En resa som kommer att räcka länge.
• Alla inläggen från resan: Klicka här!

DIREKT TILL BILDERNA:

• Tio dagars biläventyr i Namibia
• Vattenfall och safari i Zambia
• Här är världens största urangruva

Mitt reportage från floden Chobe i SvD den 19 mars 2011. Klicka för större version.

REPORTAGE FRÅN ZAMBIA I SvD. Idag lördag har jag ett reportage i SvD Näringsliv från gränsen mellan Zambia och Botswana där jag var för en dryg vecka sedan. Afrika lider stor brist på investeringar i infrastruktur – vägar, broar, elektricitet, vatten, med mera – men nu söker sig allt fler utländska investerare till den afrikanska kontinenten för att leta affärer.

• Artikeln finns också att läsa på SvD:s systersajt E24 – klicka här.
• MER LÄSNING: Missa inte heller artikeln om Zambias gruvindustri och skyhöga arbetslöshet, publicerad den 1 mars.

JAPAN - FILMSPECIAL: Skräckvideon visar vågens framfart

Här är ännu en i raden av dramatiska bilder som visar tsunamivågens grymma framfart i fredags i norra Japan. Bilar kastas över ända som leksaker, båtar välts över ända, hela städer förintas.

>>> Länk: http://www.youtube.com/watch?v=5-zfCBCq-8I&feature=youtube_gdata_player

JAPAN: UD avråder från resor

Utrikesdepartementet avråder nu från resor till de delar i norra Japan som drabbats svårt av jordbävningen och tsunamin. I en enda stad som i princip raderats ut av flodvågen saknas 10 000 människor.

>>> Länk till UD: http://www.regeringen.se/sb/d/3436/a/162942

JAPAN: Jordbävningen ändrar jordens lutning

Jordbävningen utanför Japans kust var så kraftig att jordens lutning har ändrats ca 10 cm, enligt seismologisk expertis, uppger Japan Times.

>>> Länk: http://search.japantimes.co.jp/cgi-bin/nn20110312x8.html

Vissa tecken tyder på att jordbävningen orsakat en härdsmälta i ett av de japanska kärnkraftverken i det drabbade området. Se tidigare länkar, plus den här av säkerhetsanalysföretaget Stratfor.

>>> Länk: http://www.stratfor.com/analysis/20110312-red-alert-nuclear-meltdown-quake-damaged-japanese-plant?utm_source=redalert&utm_medium=email&utm_campaign=110312%284%29&utm_content=readmore&elq=a4cf9596198c4240990098284fc04f6d

STOCKHOLM-ARLANDA: Hemma igen

Landade nästan exakt kl 14 sv tid. Usch, vad gör all den här snön här? Det här är alltid det sämsta med vintersemester, att komma hem till vintern igen.

JAPAN: Kärnkraftsolycka efter jordbävningen

LONDON HEATHROW. Effekterna efter jordbävningen i Japan förvärras. Alldeles nyss, cirka 09.25 svensk tid, kom en flash från CNBC om att en reaktorbyggnad i Japan tycks ha exploderat. Fyra personer ska ha förts till sjukhus. Även CNN rapporterar samma information. 

Jordbävningen har enligt vissa rapporter nu på lördagsmorgonen krävt 1200 dödsoffer och kan vara den värsta någonsin i Japan. Tsnuamin tycks på sina håll ha varit 10 meter hög och har svept in cirka tio kilometer över land från kusten, enligt ett telegram.

Själv har jag mellanlandat på London Heathrow i väntan (ca tre timmar) på planet till Stockholm. Fyra ankommande flyg från Tokyo idag av åtta planerade till Heathrow har just nu på morgonen, kl 08.47 London-tid, status "Contact airline". Tre flyg rapporteras vara på ingång ikväll men kraftigt försenade:

 

Sched. Time	Flight number	Coming From	Status	Terminal
Sat 12 March 2011
10:00	BA008	TOKYO HANEDA	CONTACT AIRLINE	Terminal five
14:25	BA006	TOKYO	CONTACT AIRLINE	Terminal five
15:15	JJ8341	TOKYO	EXPECTED 18:45	Terminal three
15:15	NH201	TOKYO	EXPECTED 18:45	Terminal three
15:15	VS7801	TOKYO	EXPECTED 18:45	Terminal three
15:25	JL401	TOKYO	SCHEDULED	Terminal three
15:30	NH6351	TOKYO	CONTACT AIRLINE	Terminal three
15:30	VS901	TOKYO	CONTACT AIRLINE	Terminal three

>>> Länkar: Japan kämpar med havererad reaktor: http://www.guardian.co.uk/world/2011/mar/12/japan-tsunami-nuclear-meltdown

http://www.cnbc.com/id/42043590

BILDEXTRA: Efter jordbävningen i Japan

Bilder från The New York Times:

Aftermath of the Earthquake and Tsunami in Japan

A devastating tsunami hit the coast of northeast Japan on Friday in the aftermath of an 8.9 magnitude earthquake about 80 miles offshore.

>>> Länk: http://nyti.ms/eOCVRk

JAPAN: Kan vara värsta jordbävningen i Japan

Över tusen uppges döda i jordbävningen - har sett siffran 8,9 på Richterskalan - och tsunamin som rapporteras ha dundrat in med tio meter höga vågor. Kolla den här videon: http://www.youtube.com/watch?v=4coi8rgULZ4

>>> Fler videor från katastrofen (Google News): http://news.google.com/news/story?pz=1&cf=all&ned=us&hl=en&ncl=dRpx_CsWGDJHwAMsUwr_dppHL9c5M&rfilter=4

FLYG: I väntan på nästa plan

JOHANNESBURGS INTERNATIONELLA FLYGPLATS. Har sex timmars väntan på flight 56 till London, och jag börjar bli rätt så uttråkad: det är tredje gången jag ser den här flygplatsen på tre veckor. Så rolig är den inte. Så uttråkad är jag att jag köpt en timmes surftid och sitter och läser nyheterna på ipaden. Skakande bilder kommer från katastrofen i Japan, med jordbävning och tsunamivåg norr om Tokyo. Hundratals döda och omfattande materiell förstörelse när fartyg, vägar, byggnader och fordon sveptes med. Ta en titt på den här videon till exempel: http://www.youtube.com/watch?v=4coi8rgULZ4

En japansk kille jag åkte på safari med häromdagen skulle också flyga hem idag, och han var mycket orolig, har släktingar i det drabbade området sa han.

BBC NEWS: Tsunami hits north-eastern Japan after massive quake

En tsunamivåg har svept in över norra Japan efter en kraftig jordbävning, rapporterar internationella medier.

>>> Länk: http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-pacific-12709598

BANGLADESH: Regeringen vill göra upp med gamla syndare

Regeringen i Bangladesh drar igång en tribunal för att ställa gärningsmän från landets befrielsekamp för 40 år sedan, som kan ha kostat en miljon människor livet, inför rätta. Det rapporterar The New York Times:

Bangladesh Faces Atrocities of Its Independence Era

The government wants to prosecute people 40 years after a struggle whose death toll may have exceeded 1 million.

>>> Länk: http://nyti.ms/i8Xbys

ZAMBIA: Så ska hotade lejon räddas

Här är dagens aktivitet: träffa lejon. Det är utan tvekan en speciell upplevelse att umgås så här nära med djur man egentligen vet är livsfarliga. Nu var de här två cirka 15 månader, tror jag det var, och långt ifrån fullvuxna. Men det råder ingen tvekan om att de var kapabla att orsaka fundamental skada, skulle de vara på det humöret. Fyra klor på baktassana, fem fram, av naturen speciellt utformade för att gripa tag i och slita loss köttstycken ur fällda byten. Huggtänderna passar bra att ta strupgrepp med. Eller, som guiden förklarar: Ibland hugger de i ryggen för att krossa ryggraden och förlama offret.

Nu är detta jippo faktiskt för lejonens eget bästa, får man hoppas i alla fall. Stammen minskar kraftigt i Afrika och organisationen som arrangerar det här evenemanget låter i själva verket lejon uppfödda i fångenskap återanpassas med hjälp av turister (och deras pengar: detta är inget lågprisnöje). "Walk with Lions" eller "Lion Encounter" marknadsförs grejen under, där själva promenaden i naturen, djurens naturliga miljö, syftar till att återanpassa dem. I nästa steg får de lära sig jaga antiloper med mera inom hägn, för att till slut placeras ut i det vilda. Samma program har tydligen använts i Zimbabwe hittills, men det är såvitt jag begriper oklart om metoden fungerar.

Det var bara jag och en tjej från Belgien, men som jobbar i Kongo, som var med den här eftmiddagspromenaden. Eller snarare, det var bara vi som var turister. En guide, skötare, en scout med gevär och tre volonärer - bland annat en dansk och en norsk tjej - höll oss och lejonen sällskap i skogen. Och, uppriktigt sagt, var lejonen - två systrar - inte så värst skräckinjagande, de verkade mest vilja sova och busa med varann.

Men vi fick dock förhållningsorder - den viktigaste: spring aldrig. Då är du ett byte.

Tidigare idag skulle jag ut och handla lite grejor, men så gick som sagt strömmen och bankomaten la av. Hinner nog med det jag ska innan planet går imorgon.

Planet ja. Detta var sista dagen på min semester. Behöver jag skriva att jag inte har någon direkt lust att åka hem? Fy vale vad tre veckor gick snabbt.

Men - snart är det dags att börja planer nästa resa, vart nu den ska gå. Och en sak är säker: Afrika har inte sett det sista av mig. Återkommer med fler resebilder med mera. Nu ska jag mysa med en Mosi pilsner och en JB.

VÄDER: Åska stoppar souveniraffär

Man kan ställa klockan efter åskvädren här. Punktligt kl 14 brakade det loss över Livingstone idag också, med påföljande tropiska ösregn. Ena minuten vid poolen, den andra under närmaste regnskydd, plötsligt tio grader kallare i luften. Nyss skulle jag ta ut pengar i bankomaten för att införskaffa lite zambesiska souvenirer, men precis när jag tryckt "ok" så måste blixten ha slagit ner i en kraftledning och strömmen gick. Banlomaten tokdoh såklart, men lyckades i alla all få ur sig kortet. Några pengar blev det dock icke.

BOTSWANA: Till slut fick jag se elefanter

CHOBE NATIONALPARK, BOTSWANA. Kazungula är punkten på kartan, några mil rakt västerut från Livingstone, Zambia, där fyra länder möts, mitt i floden Chobe (biflod till Zambezi): Zambia, Botswana, Namibia och Zimbabwe. Precis där finns ett färjeläge - gränsen är tungt trafikerad av långtradare åt båda håll.

Men detta är Afrika, och "färjorna", två stånkande pråmar som kör växelvis, tar en långtradare var vid varje överfart. En afrikansk långtradare innebär dragbil, plus två trailers. Köerna mäter flera kilometer vid varje strandkant. Den chaufför som ansluter sist i kön får räkna med flera dagars väntetid för att komma över till motsatta stranden. Någon bro finns inte, även om den uppges vara på gång. Om några år. "Kajen" existerar inte, istället lägger pråmarna till direkt vid de sandiga flodbankarna som förvandlats till lervälling av regnen. Resultatet: megakaos. Ändå fungerar det på något vis.

Precis när vi anlänt i motorbåt från zambiska sidan till Bostwanas lika leriga strand, för vidare transport till nationalparken Chobe efter passage genom Botswanas immigrationsmyndighets barrack där vi får passen stämplade, händer det som inte får hända. En dragbil, av en händelse en svensktillverkad Scania, har fått stopp på Botswanasidan. Bilen står i leran, det fullastade släpet står kvar på pråmen. Det ryker från dieselmotorn och ekipaget kommer varken framåt eller bakåt. Hela överfarten är plötsligt låst. Ännu mera kaos.

Kanske pressad av en sedan länge passerad deadline för sin transport, kör en chaufför fram sin dragbil, händelsevis en Volvo, för att agera bärgare. En kedja späns mellan Scanian och Volvon, som börjar backa. Det smäller som pistolskott om kedjelänkarna när chauffören i Volvotrucken, fortfarande med två trailers påkopplade baktill, börjar dra den havererade långtradaren av pråmen, bort från flodbanken. Som genom ett mirakel lyckas han baxa bort alltihop åt sidan i lervällingen så att han själv och hundra och en andra långtradarchaffisar kan komma förbi och ombord. Ett par minuter senare är trafiken igång igen.

Välkommen till Afrika. Denna episod och det leriga färjeläget är ett illustrativt exempel på både kontinentens skriande brist på investeringar, och därmed svårigheterna att få någon vettig fart på ekonomin, och samtidigt den okuvliga uppfinningsrikedomen som hittar vägar runt problemen. Tänk Sverige - hur skulle Volvo fungera om transporterna med komponenter till bilar och lastbilar fick vänta en vecka på att köra över Göta Älv?

I alla fall, efter denna harang skulle jag berätta om en mycket fin dag i nationalparken Chobe i Botswana. Dagen var uppdelad i två delar: först, den delen jag tyckte bäst om, skjutsades vi (jag, en japansk kille och ett holländskt par) utmed floden Chobe för att spana vilda djur längs stranden. Oerhört lyckat: vi spottade bufflar, flodhästar, krokodiler, elefanter plus de antiloper, Impala, som jag redan sett i överflöd i Etosha, Namibia. Därefter lunch, och sedan en safari i en turistversion av en Toyota Landcruiser (the car of choice i terrängen i de här länderna) då vi såg mer av samma sort. Nu har jag fyllt safarikvoten för några år framöver, känner jag.

Tjuvjakten, bland annat på elfenben, i varje fall i Botswana, har sjunkit kraftigt, enligt guiden. Numera patrullerar militär parkerna och hotar jägarna med vapenvåld om de råkar komma på dem. Just här finns elefanter i överflöd, över hundratusen individer enligt guiden, så pass att det mellan raderna verkar som det helst inte ska bli fler.

Imorgon är min sista heldag på den här semestern och jag har inget dirket planerat. Ska undersöka en möjlig aktivitet på eftermiddagen, som jag i så fall rapporterar om sedan, men annars tar jag det eventuellt bara lugnt och läser min bok. Har också bespetsat mig på att införskaffa en ny keps: glömde min Mexikokeps i baksätet på en taxi häromdagen.

ZAMBEZI RIVER: Krokodilspaning med fri bar

ZAMBEZI RIVER. Har tillbringat eftermiddagen och kvällen på Zambezifloden, ombord på en flodbåt uppströms från Victoriafallet. En utomordentligt trevlig aktivitet. Middag och fri bar hörde till evenemanget, plus ett blandat gäng britter, skottar, sydafrikaner och austaliensare som, åtminstone flertalet av dem, var på väg söderut genom Afrika med en variant av Rosa Bussarna, som tagit många svenskar ut i världen genom åren. Ett glatt gäng på det hela taget.

Jag lyckades spana in en krokodil, eller om det var en alligator, lär mig aldrig skillnaden, och det fanns även gott om flodhästar längs flodkanten. Vi hörde en bröla, och kapten slog back på sina två utombordare för att vi skulle se den, men uppriktigt sagt vet jag inte om jag någonsin kunde identifiera någon flodhäst. Men den var där någonstans i lövverket vid flodbanken, så om någon frågar ska jag hävda att jag spanat in flodhästar på Zambezi. (Hur smart är det att skriva detta på en blogg?)

Solnedgången var med alla mått mätt fantastisk.

Med på resan var även ett zambiskt par från Lusaka. De höll sig lite för sig själva, kände sig möjligen inte helt bekväma i de anglo-europeiska dryckestraditionerna som snabbt visade sig på övre däck. Men jag pratade lite med dem. Hon såg inte ut att vara en dag över 30. Han, fyllda 53, hade just pensionerats från zambiska armén där han jobbat med bokföring.
- Oj, det var tidigt, konstaterade jag ihop med ett brittiskt par som liksom svenskar har att se fram emot att jobba till minst 65. Minst.
- Jo, sa ex-arméekonomens fru, sakligt konstaterande, men vi har en genomsnittlig livslängd på strax över 40 i Zambia. Skulle man pensioneras vid 65 skulle många aldrig gå i pension.

Tidgare på dagen gick jag en runda i Livingstone och rev bland annat av Livingstone-museet. Där finns bland annat David Livingstones samlade brevkorrespondens, fram till att han dog i dysenteri och malaria mot slutet av 1800-talet. Enkelt men väldigt konkret och faktabaserat museum, där bland annat en monter handlade om häxkonst: tydligen inte helt ovanligt på landsbygden.

I museibutiken köpte jag en cola och ett par salladsbestick i form av giraffer. Kom i samspråk med en färgglatt klädd medelålders kvinna som satt där och förderv tiden medan hon laddade sin mobiltelefon via muséets eluttag. Jag berättade att jag kom från Sverige där vi har en halvmeter snö.
- Sverige? Hur klarar du hettan här? Det är ganska varmt nu, konstaterade hon och verkade ganska nöjd med att sitta i skuggan för tillfället.
- Bra, sa jag, jag gillar värme. Bättre än vintern hemma.
- Hur är svenskarna, ville hon veta.
- Tja, de flesta är trevliga. Och "open minded", vi reser ganska mycket och ser mycket av världen, försökte jag som förklaring.

Kvinnodagen firas rejält här: ett stort jippo höll på halva dagen i Civic center mitt i Livingstone. Alla kvinnor var fantastiskt uppklädda - i grupper rörde de sig runt stan där varje grupp, kanske representerande varsinn organisation, var dressade i kläder av samma tyg. Feststämning i luften. Bankerna var stängda tillochmed. När ska Sverige nå den nivån?

Imorgon, kl 7, ska jag på en endagssafari med båt och jeep in i Botswana, och klipper därmed fyra länder på den här resan (Namibia, Zambia, Zimbabwe, Botswana. Flygplatsen i Johannesburg, Sydafrika, räknas inte). Mitt splitter nya pass börjar redan få en hel del stämplar.

BANK: Mobil bankapp bra att ha

Använde just Skandia-appen i min Iphone för att kolla saldo. Nu är inte meningen att göra reklam för just Skandiabanken här, även om den appen är grym (fixar överföringar mellan konton, saldo, karta med närmaste bankomat med mera direkt i mobilen), utan snarare att uppmana till att kontrollera vilka mobila tjänster din bank har. Om du reser mycket är det guld värt att kunna fixa enklare grejor i mobilen. Själv skulle jag till och med överväga byte av bank om den jag hade inte var vass på mobila tjänster. En fullservice-app är förbaskemig det minsta man kan förvänta sig i det 21:e århundradet. Så det så.

VICTORIA FALLS: Underverk i två länder

VICTORIAFALLEN, ZAMBIA/ZIMBABWE. Detta är, officiellt, ett av världens sju underverk, Victoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Här, längs Zambesiflodens snirklande väg söderut vid ett två kilometer brett delta befolkat av flodhästar, öppnar sig marken i en lika bred spricka, hundra meter djup, i vilken vattnet kastar sig ner med ett dovt dån. Fallet är knappt två kilometer brett och utan tvekan ett fantastiskt skådespel. Floden försvinner ner i marken den zambiska sidan. På motsatta kanten av den dramatiska förkastningen, i Zimbabwe, finns en park, 30 US-dollar i inträde, varifrån fallet kan beskådas i hela sin bredd.

Just nu råder regnperiod och därmed högvatten. Vattenmängden i fallet är nära sin högstanivå nu (jag läste på en informationsskylt att den peakar i april) och luften ovanför sprickan är fylld av vattendroppar. Längs den två kilometer långa promenadvägen där jag gick i dag faller därmed ett konstant duggregn - för att inte säga skyfall stundtals - och allt man bär med sig och har på sig blir totalt genomblött (regnrockar finns att hyra för 3 dollar). Det för också med sig att man faktiskt inte ser så mycket av själva fallet, det är dolt av ett gigantiskt säkert 100 meter högt moln av vattenånga. Dessutom är aktiviteter nedströms, som forsränning, inställda vid den här tiden på året.

Jag bor som sagt i Zambia, i staden Livingstone ca nio kilometer från fallet, men det går också att bo på den zimbabwiska sidan i en stad, med egen flygplats, som heter Victoria Falls. Stad är kanske för mycket sagt förresten - det handlar om en samling snabbmatskedjor, banker, souvernirbutiker och hotell enbart byggda för turismens skull, medan Livingstone är en äldre och "riktig" gränsstad för att ombesörja handeln mellan länderna.

Att passera gränsen är intressant. Från den zambiska sidan tar du en taxi för 10 dollar som släpper av dig vid en tullstation. Därifrån går du ett par kilometer till en smal järnvägs- och lastbilsbro som passerar över Zambesifloden nedströms och varifrån du har en fin utsikt över fallets västra del. Halvvägs över bron går du in i Zimbabwe.

Bron fyller fler funktioner: den är tungt trafikerad av lastbilar, där bara en kan passera åt ett håll åt gången. Bredvid det enda körfältet går tågspåret, med turister hoppande kors och tvärs för att ta bilder. Dessutom, mitt på bron, finns en ställning uppriggad från vilken folk hoppar bungeyjump ner mot flodens virvlande vatten hundratalet met nedanför. Alltihop övervakat av militärliknande vakter med automatvapen.

Jag tillbringade cirka tre timmar i Zimbabwe - uppriktigt sagt känns inte staden Victoria Falls värd så mycket mera tid. Mängder av försäljare av träsnidade elefanter som, när du inte vill köpa någon, försöker byta till sig dina skor mot en souvernir. Zimbabwe har övergett sin egen valuta, för att komma undan hyperinflationen som Mugabe har orsakat med sin tokiga politik, och gått över till US-dollar, som finns i bankomaterna. Därmed har zimbabwesiska miljard- och biljon-sedlar, för vlka du inte kan köpa någonting, också blivit souvernirer.

Gränsområden, för övrigt, är alltid intressanta om än ibland lite oroliga, och den här passagen var spännande att uppleva, nästan i klass med själva fallet självt.

Imorgon är planen att kolla in själva Livingstone. På kvälken ska jag åka på en kryssning på Zambesifloden för att spana elefanter och flodhästar. Det ser jag mycket fram emot.

Idag i övrigt har jag stekt i solen med en pilsner och badat i poolen (inte mycket bad på denna semestern annars faktiskt). Middagen blev förlagd till en italiensk mycket bra restaurang här intill som drivs av en italiensk NGO (Non-governmental organisation) som stödjer zambiska underutbildade ungdomar genom gratis undervisning och bland annat anti-HIV-information (HIV och aids är gigantiska problem i södra Afrika).

ZAMBIA: Victora Falls, I presume?

LIVINGSTONE, ZAMBIA. Sitter och läppjar en Mosi, ett lokalt zambesiskt öl (ganska blaskig om du frågar mig) i receptionen på backpackerstället Fawlty Towers i Livingstone. Det var inte här som journalisten Stanley till slut hittade upptäcktsresanden Livingstone, och fällde den berömda frasen "Dr Livingstone, I presume?". Däremot var britten Livingstone förste europé att nån gång runt 1850 se de mäktiga Victoriafallen, som ligger en mil härifrån på gränsen till dagens Zimbabwe.

I alla fall. Dagen började rätt tidigt, vid kl 5, i Windhoek då en bil kom och hämtade mig för transport ut till flygplatsen. Det visade sig vara onödigt tidigt - jag hade lätt kunnat sova 45 minuter till. Flygningen gick sedan via Johannesburg igen, med uppehåll en timme, och därefter till Livingstone, Zambia. Visum krävs för Zambia, vilket man köper vid gränskontrollen (50 US-dollar för single entry, 80 för double entry. Jag har köpt double eftersom jag vill över gränsen in i Zimbabwe).

Stället jag först bokat var inte så bra och framför allt låg det rätt off, så jag flaggade raskt ner en taxi med tre zambesier i som fick köra mig till stan och stället Fawlty Towers, där de också kan boka turer och aktiviteter.

Victoriafallen såg jag redan från flyget: en stor pelare av vattenånga stiger upp mot skyn strax söder om stan - redan på det avståndet en mäktig syn. Ska kolla in själva fallet imorgon.

Planen här är inte att hyra någon bil, utan att istället lägga en del pengar på organiseade utflykter och aktiviteter. Min kompis F, som varit här, försöker marknadsföra forsränning, andra grejer de har är helikopterflygning över fallen, båttur på Zambesifloden, diverse safaris, camping, vildmarksliv och hans moster. Det fnns gott om grejor, dock är det inte högsäsong ännu (den startar om två-tre veckor) och min erfarenhet är att vissa aktiviteter tvingas ställas in då pga brist på anmälda. Det lär visa sig.

Jag har fem nätter i Zambia, fast jag har bara bokat tre här, innan jag åker hem. Eventuellt får det bli en tur till huvudstaden Lusaka, omutifall jag tröttnar på Livingstone.

Ska bli skönt att ta det totalt lugnt i vilket fall. Ska nu tillbringa resten av dagen med att gå en promenad, troligen i kombination med matintag, lämna in en påse tvätt och sitta och läsa bredvid en pilsner. Åskvädret som brakade loss nyss har dragit vidare, det är sol, kvavt och kanske ca 28-30 grader i solen.

NAMIBIA: Tips efter två veckor: stanna längre

Igårkväll, fredag, när jag planerade dagens körning åter till Windhoek, insåg jag att jag i vanlig ordning inte vill åka hem - det finns oerhört mycket kvar att se här. Tre exempel:

* nordvästra Namibia, nära gränsen till Angola, är landets minst utvecklade del och också hem för Himbafolket, som går lättklädda och insmorda i gulaktig lera. Naturen är bergig med mäktiga pass att forcera och övergående i slättland och slutligen sanddyner längst ut mot kusten i den norra, svåråtkomliga delen av Skeleton Coast. Detta har jag läst mig till, men det vore e mycket spännande resa.

* södra Namibia (och i förlängningen Sydafrika) har jag inte sett något av. Hade jag haft en dag till, eller, för att uttryck det annorlunda, inte slöat två nätter i Swakopmund på slutet, så hade jag tagit landsvägen C28, om jag minns rätt, som går genom ett mäktigt bergsområde mellan Windhoek och Swako, istället för att köra de asfalteade B1 och B2. Även detta område är nationalpark och på de mindre vägarna behövs fyrhjulsdriven bil.

* diamantbrytningen längst söderut, det avspärrade område som kallas Sperrgebeit, låter sjukt spännande. Enligt Lonely Planet krävs en rad hårt reglerade tillstånd för att ta sig in där, men tjejen på hyrbilsfirman sa att mndigheterna, i kombination med sydafrikanska diamantkonglomeratet De Beers, nyligen släppt på restriktionerna. Lite. De är fortfaranda hårda: besökare tvingas i princip klä av sig innan de får lämna området för att inte kunna smuggla ut diamanter, enligt min hyrbilskontakt.

Så, som sagt, det skulle behövas någon månad för att beta av allt. Men vem vet, det kommer fler resor...

Här är mna tips:

* Skeleton Coast, plus Torra Conseratory - för naturen och ensligheten. Som hämtat ur en sagobok alltihop.

* Etosha - helst när det inte är regnperiod. Bra djurupplevelser, även om det är svårt att förutse vilka napp besöket ger.

* gruvbesök - om du nu är intresserad av det, men landet är trots allt en stor gruvnation.

* småstäderna - ofta oväntat trevliga.

* Bageriet i Outjo - bakverken är omskrivna och tål att beskådas. Jag köpte en packe småkakor som ligger i ryggan, ännu orörda...

* bo i öknen - det finns gott om boende, och även gott om boende på platser där man inte kunde tro att det fanns logi. Bästa tipset är att konsultera guideboken.

* stanna till - och snacka med folk ute på landet. Det är där man träffar på det riktga Namibia. Du blir alltid glatt emottagen.

Ett par andra grejor att tänka på:

* tyskarna - Namibia är trots allt en fd tysk koloni och tyskarna, men även andra turister förstås, finns överallt. Särskilt i städer i anslutning till nationalparker (som Outjo nära Etosha). Det behöver inte vara negativt förstås, men förtar onekligen lite av Afrikakänslan.

* vägarna - om du kör egen bil, var beredd på gles trafik. Kan vara bra, men när man åkt en timme på ensliga grusvägar utan att se ett annat forson börjar man fundera på om man är ensam människa kvar. Tänk också på att landet har vänstertrafik (du sitter på höger sida och kör). Vägarna som börjar på B är bra, oftast asfalt, många grusvägar också bra. Och en hel del är, trots allt, rent katastrofalt dåliga.

Det var det - återkommer.

TEKNIK-TEST Att resa med Ipad

På min resa runt i Namibia har jag haft med Ipaden. Här är några snabba reflektioner på hur det fungerat, bra och dåligt:

+

Smidigheten är onekligen ett plus, i kombination med bra batteritid.

Apparna fungerar bra på en resa, eftersom tjänsterna (tex hos flea rese- och kartappar) är utformade att vara snabba och smidiga. Se till att du laddar ner de du verkligen har användning av och lär dig använda dem.

Sim-kortet gör att du kan surfa vartsomhelst. I princip. I praktiken dock är det inte lika enkelt på vissa ställen. Tex i Namibia, där Tele2 och Telia saknar avtal för dataroaming (för att surfning och mms ska funka). Det enda som fungerar här med ett svenskt Telia- eller Tele2-simkort är tal och sms.

-

Sitter du vid ett vanligt bort med bra ergonomi går det att skriva hyfsat rätt, långt och snabbt med Ipad utan att det blir jobbigt. Övning krävs dock. Men ska du utföra mera avancerade uppgifter känns Ipaden torftig. Jag har med nöd och näppe redigerat en del bilder på min apparat.

Om du tänkt använda din Ipad som säkerhetsbackup för bilder under resan - kolla vilka tillbehör du kan koppla in. Inte allt funkar. Om du köper till en usb-sats med sd-kortläsare funkare det utmärkt att backa upp bilder i paddan. Att koppla en extern kortläsare via usb-adapter funkade dock inte för mig, jag fick beskedet at tillbehöret drar för mycket ström.

Det är ett eländes meck att ladda ner filmer i Ipaden, med de restriktioner för filformat som Applt håller sig med. Vill du ha med en underhållningsmaskin på resan - köp en Macbook Air och ta med den istället.

Att ladda in på din internetbank med Ipaden med hjälp av digitalt ID har jag inte fått att funka. Återigen, för alla mer avancerade göromål krävs en riktig dator.

BRIST PÅ PENGAR - hos banken

Det tycks ha varit ett bankrån i centrala Swakopmund i morse. Fullt med poliser och folk som står i kö utanför bankhuset.

Jag ska för min del köra åter till Windhoek idag och lämna åter hyrbilen efter tio dagar. Kan inte säga att jag kommer att sakna de risiga grusvägarna än på ett tag, men väl en hel del annat.

UPPDATERING: det var inget bankrån, visade ytterligare research, det var presidenten som var på besök.

RÖSSING: En av världens största urangruvor

Ibland ska man ha lite tur. Här kommer dagens story:

Har tillbringat ett par timmar vid en av världens sörsta urangruvor, Rössinggruvan, som ligger fem mil in i öknen från Swakopmund i Namibia. Det är en så kallad "open pit"-gruva, alltså ett stort hål i marken (bland kunderna finns svenska statliga Vattenfall som köper uran härifrån). 

Dimensionerna är gigantiska: "hålet" är tre kilometer långt och över hundra meter djupt. Malmkroppen man bryter ur sträcker sig 600 meter ner i marken, så potentiellt sett kan hålet bli betydligt djupare än det är nu. Ur varje ton malm som bryts går det att extrahera ett antal hundratal gram uran. Med tanke på att gruvan producerar, om jag minns rätt, runt 5000 ton uran årligen så kan man lätt räkna ut att det går åt åtskilliga hundratals miljoner ton malm i den processen. 

(En annan siffra värd att begrunda: mega-lastbilarna som kör upp malmen ur gruvan längs slingriga vägar utmed gropens sidor kan lasta 180 ton. Lastbilarna syns som små prickar i övre högra hörnet av gruvbilden.)

Det om själva gruvan, som är en mäktig upplevelse att beskåda. Men med i gruppen turister var också, av en ren händelse, en tjej som heter Victoria. Hennes ena farförälder Peter Louw var den som på 1920-talet upptäckte uranfyndigheten här i Namibia, den som idag 90 år senare är Rössinggruvan (Peter Louw är omnämnd i Lonely Planet i kapitlet om Swakopmund). En smått otrolig berättelse i sig: han var en berg- och mineralintressead äventyrare som var övertygad om att det fanns uran under öknen. Detta var före kärnkraftens tidsålder och ingen trodde honom då. Men han stod på sig, skickade malmprover till laboratorier och fick till slut rätt. När Victoria var barn på 70-talet bodde hon med familjen i Swakopmund, då brytningen började komma igång. 
- Vi kunde höra sprängningarna ifrån kusten fem mil bort, berättar hon. 

Hennes släkting tjänade inte mycket på sin upptäckt. De aktier han hade gav han bort till sin sjuksköterska på ålderns höst.

Victoria har inte varit åter i gruvan förrän nu. Informationschefen från gruvbolaget Rio Tinto, Rössings ägare, som var med vid guidningen var mäkta imponerad av att ha fått fatt i en sådan gruvcelebritet. När jag frågar om jag får ta en bild av Victoria vid sin farförälders gruva hänger informatioschefen raskt på: "Ja det måste jag också göra", säger han och sliter upp sin mobiltelefon.

Victoria själv är för övrigt en story i sig. Hon och hennes man är världsomseglare, båten (en katamaran på drygt 30 fot) ligger för tillfället i Malaysia och själva har de nu tillbringat ett år i Namibia för att jobba ihop finansieringen inför nästa etapp. I sju år har de levt så. Öriket Fiji i Stilla Havet, där jag var en vecka förra året, gillade de så mycket att de stannade i ett år. Snart kastar de loss igen för att utforska Sydostasien vidare.
- Men så länge till lever vi nog inte så här, säger Victoria.

Men hur kommer det att kännas när ni går iland för gott då, och sitter i en lägenhet någonstans?
- Man vänjer sig ganska snabbt. Först när vi kom hit (tillbaka till Namibia) för ett år sedan var det jobbigt i en månad, men nu trivs vi. Vi har en Land Rover och åker ut i öknen och kampar, säger Victoria som för tillfället jobbar som lärare här.

Otroligt vilka berättelser och människoöden det finns överallt.

ETOSHA: Några tips för dig som planerar besök

Etosha - tips för den som planerar ett besök

Nationalparken Etosha har tre "läger", de platser där man kan bo inne i parken. Boende måste bokas före ankomst annars släpps man inte in. Jag bodde på det mellersta lägret, Halali, som inte ligger i anslutning till någon av parkens entréer utan mitt i. Halali i sig är det inget fel på, däremot är omgivningarna inte så bra. Jag bedömer att det är bättre att antingen på vid det sydvästra lägret, nära Andersons Gate genom vilken jag misstänker att de flesta turister kommer, eller vid det nordöstra. (En bra startpunkt om du kommer söderifrån är den småtrevliga staden Outjo som ligger tio mil söder om Andersons Gate, där det finns mängder av boende, möjligheter att bunkra mat med mera.)

Naturen kring Halali består av låga lövträd vilket omöjliggör särskilt mycket sikt från vägarna du åker på (man får bara köra på grusvägarna, inte ute i naturen). Det fanns bland annat en hel del giraffer där vid mitt besök, men bristen på sikt gör att du bara ser djuren närmast vägen. 

För att göra någon vettig animal-spotting måste du ta dig antingen nordost eller sydväst i parken, i närheten av de två andra lägren. Jag såg flera lejon, från långt håll visserligen, och fem-sex andra arter inklusive mängder av zebror, giraffer och antiloper (tror jag de kallas, ska kolla upp saken).

Parken är dock så stor så du kan i praktiken köra runt i en timme, om du har egen bil, utan att se några djur alls. Det gäller att ha lite tur särskilt om det som vid mitt besök är regnperiod, då djuren sprider ut sig och inte är beroende av de olika vattenhål som finns utmärkta på parkkartorna. 

Ett annat tips: spana efter turistbussar eller andra bilar som stannat och där personer sitter och glor i sina kikare (glöm inte ta med egen kikare) - det de ser vill troligen du se. Det var så jag hittade mina lejon, vid två olika tillfällen.

BILDEXTRA: Diverse smått och gott från kameran

Är åter i Swakopmund, sitter med ipaden på ett nätcafé och kollar mejl. Svängde in på infarten till världens största urangruva, Rössing, som ligger 5 mil bort på vägen hit och kom i samspråk med en chaufför där som sa att det går guidade turer i gruvan imorgon. Jag ska vara på plats vid museet i Swakopmund före kl 10, sa han. Så jag ska vara det och se vad som händer.

I alla fall, här är lite olika bilder. De visar bland annat mig i Namiböknen på en så kallad "quad bike" - något av det roligaste jag gjort. De går sjukt fort, känns det som i alla fall.

JOURNALISTIK: Uranboomen gynnar Namibia

Skrev en artikel i SvD nyss om Namibias blomstrande gruvindustri, som
ger pengar men inte direkt nya jobb.

>>> Till artikeln: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/gruvdrift-starker-namibia_5975663.svd

NAMIBIA: On my way back to Windhoek

Har stannat till i en liten stad, by kanske, som heter Uis for att
kolla mejlen. Det tar de N$1 per minut for, sa det blir inget
jattelangt inlagg. Man i alla fall, jag haller pa att i sakta mak ta
mig ater soderut mot Windhoek, troligen via Swakopmund, genom den del
av Namibia som kallas Damaraland. Har ar det grusvagar som regerar,
vissa bra, andra... inte bra. Jag har fatt rejal ovning i att kora
grusvag. Natten som gick tillbringade jag pa ett stalle mitt i oknen
som heter White Lady Lodge, tror jag, en oas bredvid Ugab-floden med
utsikt mot en bergskedja som tyskarna kallade Brandberg. Den rodaktiga
graniten ser ut som den brinner vid solnedgangen i vaster, darav
namnet.

Korde faktiska rakt over Ugab-floden igar - utan bro. Det ar inte sa
dramatiskt som det later, det finns inget vatten i den. Istallet ar
hela flodbotten full av sand. Det ar bara att koppla i fyrhjulsdriften
och gasa pa ratt over. Men det ar anda en flod, vattnet rinner under
marken genom stenlagren nere i marken, enligt agaren till stallet jag
bodde pa.
- Tre dagar i borjan av februari, flodade vattnet aven ovan jorden, sager han.

Hade jag haft mer tid sa hade jag gjort en tur till nordvastra
Namibia, dar bland annat Himba-folket haller till. Det ar landets mest
otillgangliga och glesbefolkade del, alldeles mot gransen till Angola.
Men det hade kravt en del forberedelser i form av att bunkra mat och
diesel, plus en dagsetapp pa kanske 60 mil, sa jag orkade inte med
det, alltfor tajt om tid.

Men nar den har delen av resan nu drar sig mot sitt slut sa kan jag
konstatera att Namibia overtraffat mina forvantningar pa en rad satt.
Vanligt, vackert, vilt kan det sammanfattas med. Naturen ar malet med
det har landet, och resan, inte destinationen, blir sjalva malet. Till
nackdelarna hor att det ar sa glest befolkat, bara 2 miljoner i detta
jatteland, sa man traffar sallan pa sarskilt manga namibier. Har trots
allt hunnit mota en del, bland annat en fattig familj igar, dar en av
grabbarna tjanar pengar genom att salja roliga stenar som han hittat i
bergen till de (inte sa manga) turister som stannar vid hans rangliga
stuga. Jag kopte nagra av honom for 50 namibiadollar (ca 45 kr). En
aldre kvinna och tva sma barn pa 1 och 2 ar kom fram och halsade.
Nar jag skulle ga sa han, fragande:
- Some food for the kids?
Jag gick till bilen och rotade fram ett paket salta kex som jag haft
som nodproviant och gav dem. De sag tacksamma ut. Det kanns som om de
behover de kexen betydligt battre an jag.

Klockan ar halv elva har nu, det blir troligen ca 40 grader idag i
oknen. Betydligt svalare under natten dock.

Nu ska jag vidare soderut nagra mil till berget Spitzkoppe, en ensam
granitklippa som reser sig ur oknen och som ar landets andra hogsta
topp, tror jag (den hogsta ligger har intill, som en del i
Brandbergen, ca 2500 meter). Jag ska inte ens forsoka att klattra upp
dock, det far jag spara till en senare resa.