Förmiddag i Delhi. Tiden är aningen knapp, för klockan tio ska en grupp intresserade turister gå en stadsvandring kring stans järnvägsområde för att se hur den 150 000 gatubarn som finns i New Delhi har det. Det är den typen av turistattraktioner, för en sådan är det trots allt, som man inte vill vara sen till. Guiden, 21 år, bodde själv på gatan från åtta års ålder.
Mötesplats: bokningskontoret vid New Delhis järnvägsstation, eller i varje fall en av dem. Inga problem: stationen finns på kartan, dessutom nära Karol Bagh där vi bor. En tiominuters resa med trehjulig tvåtakts moppetaxi.
Vad kan gå fel?
Snart nog infinner sig en lämplig taxichaffis (moppeförare) som pratar nog med engelska för att begripa vart vi ska och som tar vettigt betalt. 50 rupees är nära på gratis.
– Welcome to my rickshaw, säger chaffisen och hälsar som en hindu.
Snart är vi på väg genom ett ännu inte uppvaknat Delhi. Men resan för ett kvickt avbrott när chaffisen stannar vid en korsning, tar fram en karta – en Delhi-chaffis som kan läsa karta! – och ber att få destinationen utpekad.
– Där, säger jag och pekar, tågstationen.
– Jaha, men där kah ni inte köpa biljetter.
– Men det är dit vi ska. Vi behöver inga biljetter.
– Ska man köpa tågbiljetter ska man åka hit, säger chaffisen och pekar själv fast åt ett hel annat håll, till centrum där det finns ett kontor med tillstånd från staten.
– Men vi ska inte köpa biljetter, vi ska träffa en person. Vid tågstationen.
Känslan börjar nu bli att hela resan är i farozonen.
– Men det är inte bra att köpa biljetter där.
– Kör oss till tågstationen, framhärdar vi.
Resan fortsätter. Ingen tågstation i sikte. Men snart stannar taxin – utanför ett bokningskontor.
Inget känns rätt: inga tåg i sikte, en skum bakgata, samt de alltför vanliga sälj-pitcharna "tickets" sittandes på skylten ovanför butiksdörren.
– Vad är det här? Var är tågstationen?
– Den är nära, där borta, svarar chaffisen och pekar svävande mot horisonten fem meter bort vid längan biljetterkontor.
Här bör vi förstås reklamera hela resan, men den var ju billig och snubben vid dörren, en tvålfager indier, tar ju i hand och hälsar välkommen till hans påstått regeringstillståndsbeviljade affärsinrättning.
– Vill ni köpa tågbiljetter, undrar han.
Samtidigt som moppetaxin drar iväg i ett moln av oljerök står det klart för både oss och biljettförsäljaren att vi inte har med varann att göra alls. Tågstationen visar sig ligga femton minuter bort, endast tillgänglig via en promenad längs en tungs trafikerad genomfartsled.
Slutsats: Är du i Indien, blir du alltid erbjuden hjälp – ibland mer än du vill ha.
