BILDEXTRA: Efter jordbävningen i Japan

Bilder från The New York Times:

Aftermath of the Earthquake and Tsunami in Japan

A devastating tsunami hit the coast of northeast Japan on Friday in the aftermath of an 8.9 magnitude earthquake about 80 miles offshore.

>>> Länk: http://nyti.ms/eOCVRk

JAPAN: Kan vara värsta jordbävningen i Japan

Över tusen uppges döda i jordbävningen - har sett siffran 8,9 på Richterskalan - och tsunamin som rapporteras ha dundrat in med tio meter höga vågor. Kolla den här videon: http://www.youtube.com/watch?v=4coi8rgULZ4

>>> Fler videor från katastrofen (Google News): http://news.google.com/news/story?pz=1&cf=all&ned=us&hl=en&ncl=dRpx_CsWGDJHwAMsUwr_dppHL9c5M&rfilter=4

FLYG: I väntan på nästa plan

JOHANNESBURGS INTERNATIONELLA FLYGPLATS. Har sex timmars väntan på flight 56 till London, och jag börjar bli rätt så uttråkad: det är tredje gången jag ser den här flygplatsen på tre veckor. Så rolig är den inte. Så uttråkad är jag att jag köpt en timmes surftid och sitter och läser nyheterna på ipaden. Skakande bilder kommer från katastrofen i Japan, med jordbävning och tsunamivåg norr om Tokyo. Hundratals döda och omfattande materiell förstörelse när fartyg, vägar, byggnader och fordon sveptes med. Ta en titt på den här videon till exempel: http://www.youtube.com/watch?v=4coi8rgULZ4

En japansk kille jag åkte på safari med häromdagen skulle också flyga hem idag, och han var mycket orolig, har släktingar i det drabbade området sa han.

BBC NEWS: Tsunami hits north-eastern Japan after massive quake

En tsunamivåg har svept in över norra Japan efter en kraftig jordbävning, rapporterar internationella medier.

>>> Länk: http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-pacific-12709598

BANGLADESH: Regeringen vill göra upp med gamla syndare

Regeringen i Bangladesh drar igång en tribunal för att ställa gärningsmän från landets befrielsekamp för 40 år sedan, som kan ha kostat en miljon människor livet, inför rätta. Det rapporterar The New York Times:

Bangladesh Faces Atrocities of Its Independence Era

The government wants to prosecute people 40 years after a struggle whose death toll may have exceeded 1 million.

>>> Länk: http://nyti.ms/i8Xbys

ZAMBIA: Så ska hotade lejon räddas

Här är dagens aktivitet: träffa lejon. Det är utan tvekan en speciell upplevelse att umgås så här nära med djur man egentligen vet är livsfarliga. Nu var de här två cirka 15 månader, tror jag det var, och långt ifrån fullvuxna. Men det råder ingen tvekan om att de var kapabla att orsaka fundamental skada, skulle de vara på det humöret. Fyra klor på baktassana, fem fram, av naturen speciellt utformade för att gripa tag i och slita loss köttstycken ur fällda byten. Huggtänderna passar bra att ta strupgrepp med. Eller, som guiden förklarar: Ibland hugger de i ryggen för att krossa ryggraden och förlama offret.

Nu är detta jippo faktiskt för lejonens eget bästa, får man hoppas i alla fall. Stammen minskar kraftigt i Afrika och organisationen som arrangerar det här evenemanget låter i själva verket lejon uppfödda i fångenskap återanpassas med hjälp av turister (och deras pengar: detta är inget lågprisnöje). "Walk with Lions" eller "Lion Encounter" marknadsförs grejen under, där själva promenaden i naturen, djurens naturliga miljö, syftar till att återanpassa dem. I nästa steg får de lära sig jaga antiloper med mera inom hägn, för att till slut placeras ut i det vilda. Samma program har tydligen använts i Zimbabwe hittills, men det är såvitt jag begriper oklart om metoden fungerar.

Det var bara jag och en tjej från Belgien, men som jobbar i Kongo, som var med den här eftmiddagspromenaden. Eller snarare, det var bara vi som var turister. En guide, skötare, en scout med gevär och tre volonärer - bland annat en dansk och en norsk tjej - höll oss och lejonen sällskap i skogen. Och, uppriktigt sagt, var lejonen - två systrar - inte så värst skräckinjagande, de verkade mest vilja sova och busa med varann.

Men vi fick dock förhållningsorder - den viktigaste: spring aldrig. Då är du ett byte.

Tidigare idag skulle jag ut och handla lite grejor, men så gick som sagt strömmen och bankomaten la av. Hinner nog med det jag ska innan planet går imorgon.

Planet ja. Detta var sista dagen på min semester. Behöver jag skriva att jag inte har någon direkt lust att åka hem? Fy vale vad tre veckor gick snabbt.

Men - snart är det dags att börja planer nästa resa, vart nu den ska gå. Och en sak är säker: Afrika har inte sett det sista av mig. Återkommer med fler resebilder med mera. Nu ska jag mysa med en Mosi pilsner och en JB.

VÄDER: Åska stoppar souveniraffär

Man kan ställa klockan efter åskvädren här. Punktligt kl 14 brakade det loss över Livingstone idag också, med påföljande tropiska ösregn. Ena minuten vid poolen, den andra under närmaste regnskydd, plötsligt tio grader kallare i luften. Nyss skulle jag ta ut pengar i bankomaten för att införskaffa lite zambesiska souvenirer, men precis när jag tryckt "ok" så måste blixten ha slagit ner i en kraftledning och strömmen gick. Banlomaten tokdoh såklart, men lyckades i alla all få ur sig kortet. Några pengar blev det dock icke.

BOTSWANA: Till slut fick jag se elefanter

CHOBE NATIONALPARK, BOTSWANA. Kazungula är punkten på kartan, några mil rakt västerut från Livingstone, Zambia, där fyra länder möts, mitt i floden Chobe (biflod till Zambezi): Zambia, Botswana, Namibia och Zimbabwe. Precis där finns ett färjeläge - gränsen är tungt trafikerad av långtradare åt båda håll.

Men detta är Afrika, och "färjorna", två stånkande pråmar som kör växelvis, tar en långtradare var vid varje överfart. En afrikansk långtradare innebär dragbil, plus två trailers. Köerna mäter flera kilometer vid varje strandkant. Den chaufför som ansluter sist i kön får räkna med flera dagars väntetid för att komma över till motsatta stranden. Någon bro finns inte, även om den uppges vara på gång. Om några år. "Kajen" existerar inte, istället lägger pråmarna till direkt vid de sandiga flodbankarna som förvandlats till lervälling av regnen. Resultatet: megakaos. Ändå fungerar det på något vis.

Precis när vi anlänt i motorbåt från zambiska sidan till Bostwanas lika leriga strand, för vidare transport till nationalparken Chobe efter passage genom Botswanas immigrationsmyndighets barrack där vi får passen stämplade, händer det som inte får hända. En dragbil, av en händelse en svensktillverkad Scania, har fått stopp på Botswanasidan. Bilen står i leran, det fullastade släpet står kvar på pråmen. Det ryker från dieselmotorn och ekipaget kommer varken framåt eller bakåt. Hela överfarten är plötsligt låst. Ännu mera kaos.

Kanske pressad av en sedan länge passerad deadline för sin transport, kör en chaufför fram sin dragbil, händelsevis en Volvo, för att agera bärgare. En kedja späns mellan Scanian och Volvon, som börjar backa. Det smäller som pistolskott om kedjelänkarna när chauffören i Volvotrucken, fortfarande med två trailers påkopplade baktill, börjar dra den havererade långtradaren av pråmen, bort från flodbanken. Som genom ett mirakel lyckas han baxa bort alltihop åt sidan i lervällingen så att han själv och hundra och en andra långtradarchaffisar kan komma förbi och ombord. Ett par minuter senare är trafiken igång igen.

Välkommen till Afrika. Denna episod och det leriga färjeläget är ett illustrativt exempel på både kontinentens skriande brist på investeringar, och därmed svårigheterna att få någon vettig fart på ekonomin, och samtidigt den okuvliga uppfinningsrikedomen som hittar vägar runt problemen. Tänk Sverige - hur skulle Volvo fungera om transporterna med komponenter till bilar och lastbilar fick vänta en vecka på att köra över Göta Älv?

I alla fall, efter denna harang skulle jag berätta om en mycket fin dag i nationalparken Chobe i Botswana. Dagen var uppdelad i två delar: först, den delen jag tyckte bäst om, skjutsades vi (jag, en japansk kille och ett holländskt par) utmed floden Chobe för att spana vilda djur längs stranden. Oerhört lyckat: vi spottade bufflar, flodhästar, krokodiler, elefanter plus de antiloper, Impala, som jag redan sett i överflöd i Etosha, Namibia. Därefter lunch, och sedan en safari i en turistversion av en Toyota Landcruiser (the car of choice i terrängen i de här länderna) då vi såg mer av samma sort. Nu har jag fyllt safarikvoten för några år framöver, känner jag.

Tjuvjakten, bland annat på elfenben, i varje fall i Botswana, har sjunkit kraftigt, enligt guiden. Numera patrullerar militär parkerna och hotar jägarna med vapenvåld om de råkar komma på dem. Just här finns elefanter i överflöd, över hundratusen individer enligt guiden, så pass att det mellan raderna verkar som det helst inte ska bli fler.

Imorgon är min sista heldag på den här semestern och jag har inget dirket planerat. Ska undersöka en möjlig aktivitet på eftermiddagen, som jag i så fall rapporterar om sedan, men annars tar jag det eventuellt bara lugnt och läser min bok. Har också bespetsat mig på att införskaffa en ny keps: glömde min Mexikokeps i baksätet på en taxi häromdagen.

ZAMBEZI RIVER: Krokodilspaning med fri bar

ZAMBEZI RIVER. Har tillbringat eftermiddagen och kvällen på Zambezifloden, ombord på en flodbåt uppströms från Victoriafallet. En utomordentligt trevlig aktivitet. Middag och fri bar hörde till evenemanget, plus ett blandat gäng britter, skottar, sydafrikaner och austaliensare som, åtminstone flertalet av dem, var på väg söderut genom Afrika med en variant av Rosa Bussarna, som tagit många svenskar ut i världen genom åren. Ett glatt gäng på det hela taget.

Jag lyckades spana in en krokodil, eller om det var en alligator, lär mig aldrig skillnaden, och det fanns även gott om flodhästar längs flodkanten. Vi hörde en bröla, och kapten slog back på sina två utombordare för att vi skulle se den, men uppriktigt sagt vet jag inte om jag någonsin kunde identifiera någon flodhäst. Men den var där någonstans i lövverket vid flodbanken, så om någon frågar ska jag hävda att jag spanat in flodhästar på Zambezi. (Hur smart är det att skriva detta på en blogg?)

Solnedgången var med alla mått mätt fantastisk.

Med på resan var även ett zambiskt par från Lusaka. De höll sig lite för sig själva, kände sig möjligen inte helt bekväma i de anglo-europeiska dryckestraditionerna som snabbt visade sig på övre däck. Men jag pratade lite med dem. Hon såg inte ut att vara en dag över 30. Han, fyllda 53, hade just pensionerats från zambiska armén där han jobbat med bokföring.
- Oj, det var tidigt, konstaterade jag ihop med ett brittiskt par som liksom svenskar har att se fram emot att jobba till minst 65. Minst.
- Jo, sa ex-arméekonomens fru, sakligt konstaterande, men vi har en genomsnittlig livslängd på strax över 40 i Zambia. Skulle man pensioneras vid 65 skulle många aldrig gå i pension.

Tidgare på dagen gick jag en runda i Livingstone och rev bland annat av Livingstone-museet. Där finns bland annat David Livingstones samlade brevkorrespondens, fram till att han dog i dysenteri och malaria mot slutet av 1800-talet. Enkelt men väldigt konkret och faktabaserat museum, där bland annat en monter handlade om häxkonst: tydligen inte helt ovanligt på landsbygden.

I museibutiken köpte jag en cola och ett par salladsbestick i form av giraffer. Kom i samspråk med en färgglatt klädd medelålders kvinna som satt där och förderv tiden medan hon laddade sin mobiltelefon via muséets eluttag. Jag berättade att jag kom från Sverige där vi har en halvmeter snö.
- Sverige? Hur klarar du hettan här? Det är ganska varmt nu, konstaterade hon och verkade ganska nöjd med att sitta i skuggan för tillfället.
- Bra, sa jag, jag gillar värme. Bättre än vintern hemma.
- Hur är svenskarna, ville hon veta.
- Tja, de flesta är trevliga. Och "open minded", vi reser ganska mycket och ser mycket av världen, försökte jag som förklaring.

Kvinnodagen firas rejält här: ett stort jippo höll på halva dagen i Civic center mitt i Livingstone. Alla kvinnor var fantastiskt uppklädda - i grupper rörde de sig runt stan där varje grupp, kanske representerande varsinn organisation, var dressade i kläder av samma tyg. Feststämning i luften. Bankerna var stängda tillochmed. När ska Sverige nå den nivån?

Imorgon, kl 7, ska jag på en endagssafari med båt och jeep in i Botswana, och klipper därmed fyra länder på den här resan (Namibia, Zambia, Zimbabwe, Botswana. Flygplatsen i Johannesburg, Sydafrika, räknas inte). Mitt splitter nya pass börjar redan få en hel del stämplar.

BANK: Mobil bankapp bra att ha

Använde just Skandia-appen i min Iphone för att kolla saldo. Nu är inte meningen att göra reklam för just Skandiabanken här, även om den appen är grym (fixar överföringar mellan konton, saldo, karta med närmaste bankomat med mera direkt i mobilen), utan snarare att uppmana till att kontrollera vilka mobila tjänster din bank har. Om du reser mycket är det guld värt att kunna fixa enklare grejor i mobilen. Själv skulle jag till och med överväga byte av bank om den jag hade inte var vass på mobila tjänster. En fullservice-app är förbaskemig det minsta man kan förvänta sig i det 21:e århundradet. Så det så.

VICTORIA FALLS: Underverk i två länder

VICTORIAFALLEN, ZAMBIA/ZIMBABWE. Detta är, officiellt, ett av världens sju underverk, Victoriafallen på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe. Här, längs Zambesiflodens snirklande väg söderut vid ett två kilometer brett delta befolkat av flodhästar, öppnar sig marken i en lika bred spricka, hundra meter djup, i vilken vattnet kastar sig ner med ett dovt dån. Fallet är knappt två kilometer brett och utan tvekan ett fantastiskt skådespel. Floden försvinner ner i marken den zambiska sidan. På motsatta kanten av den dramatiska förkastningen, i Zimbabwe, finns en park, 30 US-dollar i inträde, varifrån fallet kan beskådas i hela sin bredd.

Just nu råder regnperiod och därmed högvatten. Vattenmängden i fallet är nära sin högstanivå nu (jag läste på en informationsskylt att den peakar i april) och luften ovanför sprickan är fylld av vattendroppar. Längs den två kilometer långa promenadvägen där jag gick i dag faller därmed ett konstant duggregn - för att inte säga skyfall stundtals - och allt man bär med sig och har på sig blir totalt genomblött (regnrockar finns att hyra för 3 dollar). Det för också med sig att man faktiskt inte ser så mycket av själva fallet, det är dolt av ett gigantiskt säkert 100 meter högt moln av vattenånga. Dessutom är aktiviteter nedströms, som forsränning, inställda vid den här tiden på året.

Jag bor som sagt i Zambia, i staden Livingstone ca nio kilometer från fallet, men det går också att bo på den zimbabwiska sidan i en stad, med egen flygplats, som heter Victoria Falls. Stad är kanske för mycket sagt förresten - det handlar om en samling snabbmatskedjor, banker, souvernirbutiker och hotell enbart byggda för turismens skull, medan Livingstone är en äldre och "riktig" gränsstad för att ombesörja handeln mellan länderna.

Att passera gränsen är intressant. Från den zambiska sidan tar du en taxi för 10 dollar som släpper av dig vid en tullstation. Därifrån går du ett par kilometer till en smal järnvägs- och lastbilsbro som passerar över Zambesifloden nedströms och varifrån du har en fin utsikt över fallets västra del. Halvvägs över bron går du in i Zimbabwe.

Bron fyller fler funktioner: den är tungt trafikerad av lastbilar, där bara en kan passera åt ett håll åt gången. Bredvid det enda körfältet går tågspåret, med turister hoppande kors och tvärs för att ta bilder. Dessutom, mitt på bron, finns en ställning uppriggad från vilken folk hoppar bungeyjump ner mot flodens virvlande vatten hundratalet met nedanför. Alltihop övervakat av militärliknande vakter med automatvapen.

Jag tillbringade cirka tre timmar i Zimbabwe - uppriktigt sagt känns inte staden Victoria Falls värd så mycket mera tid. Mängder av försäljare av träsnidade elefanter som, när du inte vill köpa någon, försöker byta till sig dina skor mot en souvernir. Zimbabwe har övergett sin egen valuta, för att komma undan hyperinflationen som Mugabe har orsakat med sin tokiga politik, och gått över till US-dollar, som finns i bankomaterna. Därmed har zimbabwesiska miljard- och biljon-sedlar, för vlka du inte kan köpa någonting, också blivit souvernirer.

Gränsområden, för övrigt, är alltid intressanta om än ibland lite oroliga, och den här passagen var spännande att uppleva, nästan i klass med själva fallet självt.

Imorgon är planen att kolla in själva Livingstone. På kvälken ska jag åka på en kryssning på Zambesifloden för att spana elefanter och flodhästar. Det ser jag mycket fram emot.

Idag i övrigt har jag stekt i solen med en pilsner och badat i poolen (inte mycket bad på denna semestern annars faktiskt). Middagen blev förlagd till en italiensk mycket bra restaurang här intill som drivs av en italiensk NGO (Non-governmental organisation) som stödjer zambiska underutbildade ungdomar genom gratis undervisning och bland annat anti-HIV-information (HIV och aids är gigantiska problem i södra Afrika).

ZAMBIA: Victora Falls, I presume?

LIVINGSTONE, ZAMBIA. Sitter och läppjar en Mosi, ett lokalt zambesiskt öl (ganska blaskig om du frågar mig) i receptionen på backpackerstället Fawlty Towers i Livingstone. Det var inte här som journalisten Stanley till slut hittade upptäcktsresanden Livingstone, och fällde den berömda frasen "Dr Livingstone, I presume?". Däremot var britten Livingstone förste europé att nån gång runt 1850 se de mäktiga Victoriafallen, som ligger en mil härifrån på gränsen till dagens Zimbabwe.

I alla fall. Dagen började rätt tidigt, vid kl 5, i Windhoek då en bil kom och hämtade mig för transport ut till flygplatsen. Det visade sig vara onödigt tidigt - jag hade lätt kunnat sova 45 minuter till. Flygningen gick sedan via Johannesburg igen, med uppehåll en timme, och därefter till Livingstone, Zambia. Visum krävs för Zambia, vilket man köper vid gränskontrollen (50 US-dollar för single entry, 80 för double entry. Jag har köpt double eftersom jag vill över gränsen in i Zimbabwe).

Stället jag först bokat var inte så bra och framför allt låg det rätt off, så jag flaggade raskt ner en taxi med tre zambesier i som fick köra mig till stan och stället Fawlty Towers, där de också kan boka turer och aktiviteter.

Victoriafallen såg jag redan från flyget: en stor pelare av vattenånga stiger upp mot skyn strax söder om stan - redan på det avståndet en mäktig syn. Ska kolla in själva fallet imorgon.

Planen här är inte att hyra någon bil, utan att istället lägga en del pengar på organiseade utflykter och aktiviteter. Min kompis F, som varit här, försöker marknadsföra forsränning, andra grejer de har är helikopterflygning över fallen, båttur på Zambesifloden, diverse safaris, camping, vildmarksliv och hans moster. Det fnns gott om grejor, dock är det inte högsäsong ännu (den startar om två-tre veckor) och min erfarenhet är att vissa aktiviteter tvingas ställas in då pga brist på anmälda. Det lär visa sig.

Jag har fem nätter i Zambia, fast jag har bara bokat tre här, innan jag åker hem. Eventuellt får det bli en tur till huvudstaden Lusaka, omutifall jag tröttnar på Livingstone.

Ska bli skönt att ta det totalt lugnt i vilket fall. Ska nu tillbringa resten av dagen med att gå en promenad, troligen i kombination med matintag, lämna in en påse tvätt och sitta och läsa bredvid en pilsner. Åskvädret som brakade loss nyss har dragit vidare, det är sol, kvavt och kanske ca 28-30 grader i solen.

NAMIBIA: Tips efter två veckor: stanna längre

Igårkväll, fredag, när jag planerade dagens körning åter till Windhoek, insåg jag att jag i vanlig ordning inte vill åka hem - det finns oerhört mycket kvar att se här. Tre exempel:

* nordvästra Namibia, nära gränsen till Angola, är landets minst utvecklade del och också hem för Himbafolket, som går lättklädda och insmorda i gulaktig lera. Naturen är bergig med mäktiga pass att forcera och övergående i slättland och slutligen sanddyner längst ut mot kusten i den norra, svåråtkomliga delen av Skeleton Coast. Detta har jag läst mig till, men det vore e mycket spännande resa.

* södra Namibia (och i förlängningen Sydafrika) har jag inte sett något av. Hade jag haft en dag till, eller, för att uttryck det annorlunda, inte slöat två nätter i Swakopmund på slutet, så hade jag tagit landsvägen C28, om jag minns rätt, som går genom ett mäktigt bergsområde mellan Windhoek och Swako, istället för att köra de asfalteade B1 och B2. Även detta område är nationalpark och på de mindre vägarna behövs fyrhjulsdriven bil.

* diamantbrytningen längst söderut, det avspärrade område som kallas Sperrgebeit, låter sjukt spännande. Enligt Lonely Planet krävs en rad hårt reglerade tillstånd för att ta sig in där, men tjejen på hyrbilsfirman sa att mndigheterna, i kombination med sydafrikanska diamantkonglomeratet De Beers, nyligen släppt på restriktionerna. Lite. De är fortfaranda hårda: besökare tvingas i princip klä av sig innan de får lämna området för att inte kunna smuggla ut diamanter, enligt min hyrbilskontakt.

Så, som sagt, det skulle behövas någon månad för att beta av allt. Men vem vet, det kommer fler resor...

Här är mna tips:

* Skeleton Coast, plus Torra Conseratory - för naturen och ensligheten. Som hämtat ur en sagobok alltihop.

* Etosha - helst när det inte är regnperiod. Bra djurupplevelser, även om det är svårt att förutse vilka napp besöket ger.

* gruvbesök - om du nu är intresserad av det, men landet är trots allt en stor gruvnation.

* småstäderna - ofta oväntat trevliga.

* Bageriet i Outjo - bakverken är omskrivna och tål att beskådas. Jag köpte en packe småkakor som ligger i ryggan, ännu orörda...

* bo i öknen - det finns gott om boende, och även gott om boende på platser där man inte kunde tro att det fanns logi. Bästa tipset är att konsultera guideboken.

* stanna till - och snacka med folk ute på landet. Det är där man träffar på det riktga Namibia. Du blir alltid glatt emottagen.

Ett par andra grejor att tänka på:

* tyskarna - Namibia är trots allt en fd tysk koloni och tyskarna, men även andra turister förstås, finns överallt. Särskilt i städer i anslutning till nationalparker (som Outjo nära Etosha). Det behöver inte vara negativt förstås, men förtar onekligen lite av Afrikakänslan.

* vägarna - om du kör egen bil, var beredd på gles trafik. Kan vara bra, men när man åkt en timme på ensliga grusvägar utan att se ett annat forson börjar man fundera på om man är ensam människa kvar. Tänk också på att landet har vänstertrafik (du sitter på höger sida och kör). Vägarna som börjar på B är bra, oftast asfalt, många grusvägar också bra. Och en hel del är, trots allt, rent katastrofalt dåliga.

Det var det - återkommer.

TEKNIK-TEST Att resa med Ipad

På min resa runt i Namibia har jag haft med Ipaden. Här är några snabba reflektioner på hur det fungerat, bra och dåligt:

+

Smidigheten är onekligen ett plus, i kombination med bra batteritid.

Apparna fungerar bra på en resa, eftersom tjänsterna (tex hos flea rese- och kartappar) är utformade att vara snabba och smidiga. Se till att du laddar ner de du verkligen har användning av och lär dig använda dem.

Sim-kortet gör att du kan surfa vartsomhelst. I princip. I praktiken dock är det inte lika enkelt på vissa ställen. Tex i Namibia, där Tele2 och Telia saknar avtal för dataroaming (för att surfning och mms ska funka). Det enda som fungerar här med ett svenskt Telia- eller Tele2-simkort är tal och sms.

-

Sitter du vid ett vanligt bort med bra ergonomi går det att skriva hyfsat rätt, långt och snabbt med Ipad utan att det blir jobbigt. Övning krävs dock. Men ska du utföra mera avancerade uppgifter känns Ipaden torftig. Jag har med nöd och näppe redigerat en del bilder på min apparat.

Om du tänkt använda din Ipad som säkerhetsbackup för bilder under resan - kolla vilka tillbehör du kan koppla in. Inte allt funkar. Om du köper till en usb-sats med sd-kortläsare funkare det utmärkt att backa upp bilder i paddan. Att koppla en extern kortläsare via usb-adapter funkade dock inte för mig, jag fick beskedet at tillbehöret drar för mycket ström.

Det är ett eländes meck att ladda ner filmer i Ipaden, med de restriktioner för filformat som Applt håller sig med. Vill du ha med en underhållningsmaskin på resan - köp en Macbook Air och ta med den istället.

Att ladda in på din internetbank med Ipaden med hjälp av digitalt ID har jag inte fått att funka. Återigen, för alla mer avancerade göromål krävs en riktig dator.

BRIST PÅ PENGAR - hos banken

Det tycks ha varit ett bankrån i centrala Swakopmund i morse. Fullt med poliser och folk som står i kö utanför bankhuset.

Jag ska för min del köra åter till Windhoek idag och lämna åter hyrbilen efter tio dagar. Kan inte säga att jag kommer att sakna de risiga grusvägarna än på ett tag, men väl en hel del annat.

UPPDATERING: det var inget bankrån, visade ytterligare research, det var presidenten som var på besök.