Havet som försvann
FN-chefen Ban Ki-moons rundresa i Centralasien under påsken satte mediernas strålkastarljus på en för många, gissar jag, okänd miljökatastrof: uttorkningen av Aralsjön (The Aral Sea).
Ban Ki-moon besöker Muynak i Uzbekistan vars hamn numera saknar vatten.
En gång världens fjärde största sjö med en storlek bara något mindre än Österrike, har Aral sedan 1960-talet krympt i storlek så att bara en tiondel återstår idag. Sjöns tidigare stora, sydöstra del är helt uttorkad. De fiskebyar som fanns längs dess stränder är numera spökstäder och sjöns försvinnande har förändrat klimatet och orsakat svåra hälsoproblem för den del av befolkningen som finns kvar. Den tidigare till stora delar fiskebaserade ekonomin i regionen är slagen i spillror. Vid den före detta hamnstaden Aral står övergivna fartygsskrov och rostar i den saltiga sjöbotten, tydligt identifierbara via Google Maps satellitbilder.
Orsaken är de bevattningsbyggen som dåvarande Sovjet drog igång med så tidigt som 1918, och som fick rejäl fart på 1940-talet, för att skapa möjligheter att odla och exportera bomull och som nuvarande Uzbekistan fortsätter med. Under 1960-talet började Aralsjön att sjunka ihop när de floder som försåg sjön med vatten styrdes om till bevattningen. Från slutet av 1980-talet ökade hastigheten i dräneringen och mesta delen av det kvarvarande vattnet i Aral har sedan 2009 försvunnit. (Se kartan nedanför).
Ban Ki-moon, som flögs över de uttorkade innanhavet i helikopter, kallade Aral för "en av världens värsta miljökatastrofer" när han i helgen kommenterade sjöns dränering och de omkringliggande ländernas insatser för att hantera den.
De bilder man kan googla fram visar på en utomordentlig, om än dyster, sevärdhet.
KARTA: Så har Aralsjön krympt – på 20 år
Orsaken är de bevattningsbyggen som dåvarande Sovjet drog igång med så tidigt som 1918, och som fick rejäl fart på 1940-talet, för att skapa möjligheter att odla och exportera bomull och som nuvarande Uzbekistan fortsätter med. Under 1960-talet började Aralsjön att sjunka ihop när de floder som försåg sjön med vatten styrdes om till bevattningen. Från slutet av 1980-talet ökade hastigheten i dräneringen och mesta delen av det kvarvarande vattnet i Aral har sedan 2009 försvunnit. (Se kartan nedanför).
Ban Ki-moon, som flögs över de uttorkade innanhavet i helikopter, kallade Aral för "en av världens värsta miljökatastrofer" när han i helgen kommenterade sjöns dränering och de omkringliggande ländernas insatser för att hantera den.
De bilder man kan googla fram visar på en utomordentlig, om än dyster, sevärdhet.
Alltihop förvärras av att Sovjet bedrev utveckling av kemiska stridsmedel på en tidigare ö i Aralsjön. Det gamla laboratoriet är sedan länge övergivet och förvandlat till en spökstad (bilden nedan), men vissa kemikalier finns kvar även om expeditioner dit har gjorts med syfte att rensa upp eländet som ligger och läcker.
Insatser görs nu för att rädda den norra delen av Aralsjön där vatten fortfarande finns kvar. En damm har konstruerats för att få vattnet att stanna kvar och enligt det jag läst har fiskbeståndet och delar av den tidligare växtligheten börjat ta sig igen. Den stora, sydöstra delen av sjön räknas däremot som förlorad.
Läs mer:
- Wikipedia: Läs mer om Aralsjön
- Radio Free Europe: Svår vattenbrist i Centralasien
- Ban Ki-moon: En av världens värsta katastrofer (AP)
KARTA: Svarta linjen visar sjöns stränder 1960
TV: Reportage från Aralsjön
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar