Hänger sista kvällen vid stans torg

Sista kvällen i Acapulco. Jag går ut på gatan och flaggar ner en buss. Enkelt system - ska du med väntar du tills bussen kommer, vinkar, chauffören stannar och du kliver på vid den ständigt öppna främre dörren och betalar. Väl inne är det lika enkelt: i vissa bussar täcks nästan hela vindrutan av en spegel, där föraren ser bakåt i bussen. Ser han att någon ställer sig upp och går mot bakre dörren så stannar han. Hållplats eller inte.


Inne i en av Acapulcos stadsbussar.

Bussen tar mig till Zolaco, Acapulcos gamla torg, tio minuter bort västerut (se kartan nedan). Där är det fullt av folk. Stället lever upp på kvällen. Upplyst med gatlyktor kring planteringarna som omgärdas av låga järnsmidesstaket. Musik, ballongförsäljare, småungar. Folk sitter under trädgrenarna och diskuterar, håller handen, grälar, spanar, äter, umgås. I bortre änden spelar några clowner en teaterpjäs. De drar en ansenlig publik, säkert hundrafemtio personer som skrattar åt skämt jag inte begriper.

Några meter bort står en sidodörr öppen till stans lilla katedral och jag går in. Där pågår mässa, och prästens maningar blandar sig med clownernas gyckel utanför. Kyrkan är målad i vitt, blått och guld. Rakt upp i innertaket, en blå kupol med änglar.

Bortom kyrkan pågår kommers på en bakgata. Ett tio-femtontal kvinnor på tottoaren, upplysta av glödlampor på stolpar, ropar ut sina jordbruksprodukter som ligger på bord framför dem. Stapelvaran kokt majskolv på pinne finns överallt.

Tillbaka vid torget några minuter senare slår jag mig ner vid en uteservering med vita plaststolar och bord med formgjuten duk i mörk plast. Vid stället bredvid är en sångerska i full färd med att framföra en Abbacover, Chiquitita, falskt. Jag beställer hamburgare och öl. Min Corona flaska kommer med glas med is och limejuice i, samt en rand grovt salt uppe längs kanten. Av princip är jag emot att späda ut öl, men drinken blir enormt god och syrligt svalkande i den ljumma kvällen.

Det kommer en liten regnskur, några stillsamma droppar. En kvinna i ett gäng medelålders amerikaner ett par bord bort drabbas av panik och skriker "it's raining, it's raining" och en karl börjar dra i ett parasoll för att få skydd. Alla andra sitter kvar vid sina bord. Efter några minuter upphör regnet.

In på serveringen vandrar en mager lätt ihopsjunken man. Han är klädd i en beige skjorta som är vidöppen, skjorts och jympadojor med vita tubsockar. Han spanar sig lite trevande omkring och sätter sig sedan vid ett bord och beställer in en drink, ingen mat. Han är inte mexikan, det ser man, han är helt blek i hyn och har blont, yvigt hår. Han kan vara runt 45-50, kanske äldre, knappast yngre. Jag funderar på var han hör hemma. Av klädseln att döma kan han lika gärna vara en uteliggare som samlat ihop till en drink. Jag behöver inte vänta länge.
- Do you speak english, undrar han efter några minuter.
Det visar sig att han är kanadensare, från Vancouver. Han har semestrat i Acapulco sedan 1975.
- Då var allt väldigt annorlunda. Ta priserna, för motsvarande 5 dollar kunde du få ett bra hotellrum, säger han.

Snart dyker hans mexikanska kompisar upp, en 25-30-årig kille med sin flickvän. Killen har med sig en huvudbonad i skinn, en sorts hjälm, med en dödskalle längst fram.
Jag frågar hur de känner varann, men får svar på en annan fråga.
- Han är dansare, han dansar Aztekdanser alldeles här borta vid kyrkan, säger kanadensaren, som jag har för mig heter Mike.

Efter ett tag betalar jag min del av notan, går och flaggar ner en buss och åker längs viken tillbaka till mitt rum. Chauffören kör rally och övervarvar sin dieselmotor.