En dag på Acapulcobeachen

Har gått och satt mig i skuggan med en Corona efter några timmar på stranden. Det fläktar en fin bris så det är inte för varmt. Där jag satt, ett parti med kraftig lutning ner mot vattnet, blev det väldigt höga vågor, från nån storm vid Nya Zeeland eller så. Suget när de drar in och ut är väldigt starkt, jag tippade omkull och skrapade armen i sanden en gång. Som på Kuba, där en våg slog mig i huvet så jag fick näsblod. Allt ska man va med om.

Kvaliteten på beachen är däremot inte den bästa jag varit med om. Sanden är halvgrov på sina ställen och de kunde gärna anstränga sig mer för att hålla rent. Stranden, eller stränderna snarare, kantas av hotell som har sina egna avspärrningar. Det går visserligen att gå mellan hotellet och vattnet, men för att komma åt barer och restauranger måste man ta sig förbi repen och in på hotellområdet. Baren där jag sitter nu är en av få jag sett som inte tillhör ett hotell. Och jag är helt ensam här.

Men uppsidan är att allt är vansinnigt vackert, det är bilder vart man ser. Nu är jag inte här så länge, men det skulle va kul att utforska de övre delarna av Acapulco, där staden sträcker sig uppåt bergssidorna som omgärdar Acapulcoviken åt tre håll och stegvis övergår i en grön skogsmatta.

För övrigt har jag sett förvånansvärt få amerikanska springbreak-ungdomar här. Var håller de hus? Bakis allihop?