STOCKHOLM MARATON: Lite vid sidan om

En dam i 65-70-årsåldern sitter på en låg stenmur bredvid Norrmälarstrand och tittar på den strida strömmen av maratonlöpare. En man med ölburk närmar sig, ålder svårbestämd men vilken den än är så har nog ett rikligt intag av öl och annan alkohol adderat en del år. Han slår sig ner bredvid damen. Muttrar, i ett försök att få igång en konversation:
- Här är det ingen idé att försöka komma över.
Damen svarar instämmande en aning avogt och säger att hon är på väg bort till gångbron vid Rålis för att ta sig över gatan.
- Jag förstår inte hur man kan utsätta sig för det här, säger hon sedan.
Ölmannen spanar mot löparna och säger:
- Jag har faktiskt gjort det ett par gånger. Innan jag bröt ryggen. Upploppet på Karlavägen upp mot stadion, då är det tungt.
Damen vänder sig om och granskar ölmannen, överraskad över denna helt oväntade information, och vet inte riktigt vad hon ska säga.
- Jaså, bröt ryggen. Det var resolut.
- Va?
- Det var resolut sa jag, att bryta ryggen, förtydligar damen, möjligen inte helt nöjd med sitt ordval.
Ölmannen tar en klunk och spanar dimmigt mot löparna igen.
- Benen tog första smällen. Men sen landade jag på ändan och kraschade ryggen. Fick sy ihop tre kotor.
- Oj. Men benen och allting fungerar nu då?
- Ja jo, jag kan gå i två timmar ungefär. Sedan måste jag sitta i en timme.
- Gör det ont?
- Hela tiden. Jag kan aldrig sova ordentligt, säger ölmannen med en sorglig ton i rösten som berättar mer än själva orden förtäljer. Det var inte bara förmågan att springa maraton som försvann för alltid vid det där fallet.

- Om jag inte tar en grogg först, då går det, förtydligar han.

Så lyser han upp.
- En gång var vi nära att bli diskade, säger han. Jag sprang med en kompis och vi kom till sista kurvan, då fick han kramp. Vi hade springit ihop hela vägen. Så jag stannade och tog honom på ryggen och fortsatte i mål.
- Oj. Blev ni diskade då?
- Nej, vi klarade oss.
Säger han och tar en klunk ur sin burk igen.