SHIP-BREAKING: Bangladeshs storindustri

Här dör världens fartyg
CHITTAGONG SHIP-BREAKING BEACH. Det här är utan tvekan det märkligaste, coolaste, mest absurda och troligen miljövidrigaste ställe jag varit på. Från en plats längs den milslånga stranden – sedan länge förstörd av oljeutsläpp, asbest, tungmetaller och järnskrot – räknar jag till 20-talet fartyg som ligger uppdragna på den leriga havsbotten. De är alla i olika stadier av nedmontering.

Jag och min kontaktperson besöker tre "ship breaking yards", de metallföretag som ligger på en lång rad mellan stranden och huvudgatan några hundra meter upp i nordvästra Chittagong. Han har jobbat här tidigare, men bytt bransch. Han frågar på ytterligare två-tre ställen, men där släpps vi inte in. Jag får vänta i moppetaxin medan han pratar med personalen vid grindarna, när han vinkar kommer jag fram.
"Behåll kameran i väskan", säger min kontakt med låg röst. Vi går in genom en öppning i en mur och jag se med en gång ett cirka 200 meter långt tankfartyg snett till höger. Hela styrbordssidan är bortsliten. Plötsligt är hela horisonten full av fartyg och delar – motorer, gigantiska stycken av bordläggningen i stål som måste väga hundratals ton. Lång ut mellan fartygsskoven ser jag arbetare som drar vajrar och skär i stälet med skärbrännare.
Det är en sjukt surrealistisk syn, en som få västerlänningar, än mindre västerländska journalister, någonsin får se.
"Nu kan du fotografera", säger kontakten och börjar själv ta foton och filma med sin Nokia-mobil.

• Tidigare inlägg om skeppskyrkogården i Chittagong

Har i övrigt gått en rejäl promenad uppåt i Chittagongs centrum och, faktiskt, nedlåtit mig att äta på Kentucky Fried Chicken, KFC, den kanske uslaste snabbmatkedjan av alla. Men samtidigt den enda amerikanska fast food förutom Pizza Hut jag sett i Bangladesh. Tog en rickshaw åter till hotellet. Har tagit ca 300 bilder från skeppskyrkogården som jag ska gå igenom nu.