NÄSTA ETAPP: 2/3 av resan bakom mig

Bombay-utsikt från Trident Hotel.

Bye, bye incredible India

Min sista heldag i Bombay och Indien. Fantastiskt väder, kommer nog att bli 30-32 grader idag tror jag. Sol. Använder hotellets dator för att dubbelkolla biljettbokningar och mitt boende i Tokyo. Nu ska jag vandra nedåt strandpromenaden till ett fik som jag vet ligger där och sätta mig och läsa på om Japan och Tokyo.

Jag har planerat att ge Tokyo ganska mycket tid, dels för att jag träffar en gammal kursare där som jag hoppas kan visa mig runt – kanske kan jag även bo hos henne och hennes familj – dels för att jag tänkt försöka jobba en del. Vi får se hur det går, men intressant ska det bli. Det enda jag inte ser fram emot är vädret – betydligt kallare i Japan enligt den meteorologiska vetenskapen.

33% AV RESAN KVAR: Den här resan går nu in på sin sista månad. Känns konstigt – tiden har gått sjukt fort. Man blir lite sentimental rent av. Den första delen bestod av ett block, kan man säga, med Australien, Fiji och Nya Zeeland. Australien och Fiji är jag mycket nöjd med, i NZ blev det en del jobb gjort vilket var bra men jag hann inte se allt. Men trots en viss tidsbrist där så rankar jag Australien högre på popularitetsskalan. Skulle iofs vara kul att åka skidor i NZ på vintern. Vädret då för tre-fyra veckor sedan lämnade däremot en del i övrigt att önska.

Del två har alltså varit Bangladesh och Indien. Båda otroliga ställen som jag verkligen rekommenderar, även om Bangladesh absolut inte är något turistland (ännu). Det kräver en ganska erfaren och självständig resenär skulle jag tro. En kort sammanfattning av Indien måste bli: Fantastiskt! Har redan en plan att göra en separat, rejäl Indienresa vid tillfälle och då åka in via Bombay (Mumbai) för att lättare nå de södra delarna. Där har vi inte varit alls. Calcutta och förstås Varanasi kan också rekommenderas, fast av olika skäl. Delhi, denna gigantiska metropol med sina kraftiga kontraster – rikedom, politiskt center och samtidigt kåkstäder och 150 000 gatubarn – är inte fel som inreseport om man ska hålla sig i norr, men tiden vi spenderade där räcker bra.

OM INDIEN OCH TERRORN: Det är ingen nyhet för alla som läst en tidning senaste veckan, men terrorn präglar Indien just nu. Varenda tidning och tv-kanal rapporterar om utredningen av bombdådet i Pune, med tio döda det senaste jag läste, och de planerade säkerhetssamtalen med Pakistan den 25 feb. Säkerhetsapparaten man måste acceptera vid hotell, offentliga byggnader, metro och andra ställen kan vara lite omständlig. Det krånglet är förstås lätt att köpa – bättre att säkerheten är hög än att den inte finns (vilket det också finns exempel på). Jag tror inte att UD avråder från resor till Indien, men med det här Pune-dådet i färskt minne är det ändå värt att betänka att terrordåd är ett reellt hot i Indien, nu som tidigare. Jag skulle inte avråda någon från att åka hit av det skälet, men man bör vara lite vaksam på vart man går och vad som händer runt omkring.

Viktigt om resa till Nepal
RESTIPS INDIEN-NEPAL: Enligt en säker uppgift som jag inte hunnit kolla upp och bekräfta har Indien nyligen infört en spärr som gör att personer som passerar gränsen mot Nepal inte kan återvända in i Indien förrän efter en ganska lång tidsperiod, ett antal dagar. Detta oavsett om du har "double entry"-visum. Det gör att du riskerar bli stående på fel sida gränsen om du tänkt göra en kort avstickare in i Nepal. Jag har inga andra detaljer för tillfället, som antal dagar, orsak eller om "gränsspärren" bara gäller Nepal eller hela Indien (vilket verkar otroligt).

BOMBAY: Stad att tycka om

Utanfor lyxhotellet Taj Mahal igar. Vakter kollar under bilar med speglar, som pa film, efter jakt pa bomber vid hotellet, sarskilt efter senaste bomben i Pune. Taj Mahal drabbades av terror for ett par ar sedan.

Bombay i terroristjakt

BOMBAY. Två timmars flygning från New Delhi tar oss till Bombay (Mumbai), för nyhetsjunkies känd för inte minst det dramatiska terrordådet för ett par år sedan på lyxhotellen Taj Mahal och Oberio, samt vid ett judiskt center och en järnvägsstation. Terroristerna kom med båt och intog platserna ovan, tände eld i hotellen, sprängde granater och sköt ihjäl gäster. Och det var bara ett av flera dåd som skakat staden med jämna mellanrum sedan 1990-talet. Dessutom den senaste nu i Pune, som inte ligger särskilt långt bort, med nio omkomna.

Bombay är ännu en megastad med 16 miljoner invånare, en jättehamn som står för hälften av Indiens export och import, som är centrum för den indiska filmindustrin – den största i världen. Bombay genererar en tredjedel av Indiens skatteintäkter. Allt enligt The Rough Guide.

Ändå tvekar inte En Resande Reporters Äventyr att ge den nytillverkade utmärkelsen "Städer vi gillar 2010" till Bombay. Efter en eftermiddag längs strandpromenaden, stilla spatserande genom parken i Bombays södra del där kidsen spelar cricket och hänfört beundrande av de pampiga kyrko-, universitets- och domstolsbyggnaderna som känns mer brittiskt europeiska än indiska – vilket inte är så konstigt eftersom britterna lämnade 1941 – samt en pizzamiddag med utsikt över viken, står det klart att Bombay är fasligt trevlig. Min plan är att, när jag återvänder till Indien, flyga in via Bombay istället för den betydligt mera återhållsamma Delhi.

En drink på en av Taj Mahals overkligt lyxiga barinteriörer är också ett måste, även om en simpel människa och lumpemn backpacker som mig inte riktigt hör hemma där. Men det låtsades den väluppfostrade butlern inte om.

Men det här är samtidigt bara ena sidan av en stad som lider av kraftig överbefolkning, även om den inte märks i centrum där det är lagom med människor. Hälften, 7-8 miljoner, beräknas leva i slum och fattigdom. Tågen i stan är de mest frekventerade i världen, enligt samma guidebok. Som på många andra platser i Indien hinner inte infrastrukturen med den kraftigt ökande befolkningen från landsbygden. Samma fenomen som i princip alla världens megastäder i tredje världen lider av (Manilla, Shanghai, Jakarta med flera).

Apropå guideböcker så har jag köpt en sådan för Japan nu, Lonely Planet tyvärr för jag har inte hittat favoriten Rough Guides Japanbok varken i Delhi, Bombay eller någon annanstans i Indien. Tror jag letade i Calcutta också. Ur denna ska jag nu extrahera ett lämpligt hostel eller billigt hotell att boka upp. Om två dagar flyger jag till Tokyo.

– Kl 22.09, 16 feb 2010.

Inne i Taj Mahal.

Bombay-taxi.

Cricket-match i parken.

Fint gammalt hus i Bombay.

Strandpromenaden.

TOKROLIG EPISOD: Indien

Små tokiga eposider tenderar att gå förlorade när man kommit hem från en resa och ska återberätta vad man varit med om. Därför försöker jag skriva ner ett par då och då så de bevaras för eftervärlden.

---

I Calcutta åt jag något tokigt, troligen en sallad, så magen kom lite ur fas och blev ganska så, ja, lös helt enkelt. Detta var jobbigt inte minst i Varanasi där antalet offentliga toaletter är lätta att räkna. För att inte tala om muggar som har toasits och/eller papper.
Vid flygplatsen i Delhi finns ett apotek och eftersom det i Sverige inköpta och av Läkemedelsverket vederbörligen granskade Imodium inte hjälpte mot den här typen av exotiska åkommor så klev jag in och frågade apotekaren på flygplatsen om han möjligen hade något mot "stomach disorder".
– Lös?, frågade han.
– Ja just det.
Han gick bort till högra vägen som var belamrad av plastlådor av typen man fryser in matrester i. Han drog ut en låda som var fylld med olika kartor med piller, letade lite och kom tillbaka med en stor karta som visade sig innehålla blå-vita ampuller och en lite mindre karta med tegelröda tabletter.
– Ät de här, sa han.
Det fanns ingen kartong eller bruksanvisning.
– Ta den här, sa han och pekade på den stora kartan, före maten och den andra efter maten.
– Jaha, vad kostar de?
– 140 rupees (ca 20 SEK).
På flygplanet, där man fick en trekantsmacka med kycklinggegga och Pepsi, testade jag. En blå-vit ampull före mackan och en tegeltablett efter colan.
Efter att ha kört samma dos vid eftermiddagens pizzachock inklusive en Kingfisher pilsner känns magen nu mer eller mindre normal igen.
Vad det var jag åt har jag fortfarande ingen aning om. Men det verkar som indierna kan det här med magsjuka. Och hur man blir av med den.

TOKROLIG EPISOD: Taxi i Indien

Förmiddag i Delhi. Tiden är aningen knapp, för klockan tio ska en grupp intresserade turister gå en stadsvandring kring stans järnvägsområde för att se hur den 150 000 gatubarn som finns i New Delhi har det. Det är den typen av turistattraktioner, för en sådan är det trots allt, som man inte vill vara sen till. Guiden, 21 år, bodde själv på gatan från åtta års ålder.

Mötesplats: bokningskontoret vid New Delhis järnvägsstation, eller i varje fall en av dem. Inga problem: stationen finns på kartan, dessutom nära Karol Bagh där vi bor. En tiominuters resa med trehjulig tvåtakts moppetaxi.

Vad kan gå fel?

Snart nog infinner sig en lämplig taxichaffis (moppeförare) som pratar nog med engelska för att begripa vart vi ska och som tar vettigt betalt. 50 rupees är nära på gratis.
– Welcome to my rickshaw, säger chaffisen och hälsar som en hindu.
Snart är vi på väg genom ett ännu inte uppvaknat Delhi. Men resan för ett kvickt avbrott när chaffisen stannar vid en korsning, tar fram en karta – en Delhi-chaffis som kan läsa karta! – och ber att få destinationen utpekad.
– Där, säger jag och pekar, tågstationen.
– Jaha, men där kah ni inte köpa biljetter.
– Men det är dit vi ska. Vi behöver inga biljetter.
– Ska man köpa tågbiljetter ska man åka hit, säger chaffisen och pekar själv fast åt ett hel annat håll, till centrum där det finns ett kontor med tillstånd från staten.
– Men vi ska inte köpa biljetter, vi ska träffa en person. Vid tågstationen.
Känslan börjar nu bli att hela resan är i farozonen.
– Men det är inte bra att köpa biljetter där.
– Kör oss till tågstationen, framhärdar vi.
Resan fortsätter. Ingen tågstation i sikte. Men snart stannar taxin – utanför ett bokningskontor.
Inget känns rätt: inga tåg i sikte, en skum bakgata, samt de alltför vanliga sälj-pitcharna "tickets" sittandes på skylten ovanför butiksdörren.
– Vad är det här? Var är tågstationen?
– Den är nära, där borta, svarar chaffisen och pekar svävande mot horisonten fem meter bort vid längan biljetterkontor.
Här bör vi förstås reklamera hela resan, men den var ju billig och snubben vid dörren, en tvålfager indier, tar ju i hand och hälsar välkommen till hans påstått regeringstillståndsbeviljade affärsinrättning.
– Vill ni köpa tågbiljetter, undrar han.
Samtidigt som moppetaxin drar iväg i ett moln av oljerök står det klart för både oss och biljettförsäljaren att vi inte har med varann att göra alls. Tågstationen visar sig ligga femton minuter bort, endast tillgänglig via en promenad längs en tungs trafikerad genomfartsled.
Slutsats: Är du i Indien, blir du alltid erbjuden hjälp – ibland mer än du vill ha.

150 000 gatubarn i Delhi

Har gått stadsvandring idag ledd av ett föredetta gatubarn, numera 21
år och guide, i centrala Delhi. Lärorikt. Stan har 150 000 barn som
lever på gatan enligt hans uppskattning. Organisationen han jobbar
för, Salaam Baalak Trust, hjälper dem till skolgång och en framtid.

Även shoppat lite: tokbilliga klockor och (ännu) en skjorta.

Sista heldagen i Delhi. Flyger vidare till Tokyo om några dagar från Bombay.

Over n' out.

Mätt och glad

Har tillbringat kvällen på en utmärkt middag i södra Delhi med Tiger-pilsner, brandy, god mat och trevligt sällskap. Efter moppetaxi genom halva stan är det läggdax. Imorgon: sightseeing. Gonatt.

INDIEN: Nu i Delhi

Erik i Varanasi, Indien.
En av världens äldsta städer
DELHI. Indiens huvudstad framstår av det lilla vi sett som ett under av ordning och reda jfrt med Varanassi (bortsett från längs Ganges där det var lugnt och skönt) och Calcutta, som påminner en hel del om Dhaka. Ska vara här några dagar och ev hälsa på en SvD-kollega som bor här.

Har inte mkt mer att skriva om Delhi just nu eftersom jag bara varit här i några timmar – men kan passa på att rekommendera flygbolaget Kingfisher som måste vara ett av Asiens om inte världens bästa flygbolag, börsnoterat dessutom så det är bara att köpa in sig – så jag randar istället ett par snabba rader om Varanasi som vi just kom ifrån:

Varanasi är en av, påstås det, världens äldsta städer där den ligger utmed den heliga hinduiska floden Ganges. Det är en väldigt speciell känsla att vandra utmed floden längs stans alla ghats, trappor och avsatser ut med floden, som indierna använder från allt från klädtvätt, turer med roddbåt på Ganges, bedjan, bad och bränning av döda släktingar. Vid två platser längs Ganges brinner likbålen nonstop, dag som natt, och askan läggs i floden. Det finns en rad regler kring vem som får brännas: gifta bränns, barn och ogifta däremot inte. Ej heller kvinnor som dött av kobrabett (!). Den delen av Ganges som flyter genom Varanasi används inte av handelssjöfarten, så floden är alldeles stilla och lugn, bortsett från en och annan eka och antik motorbåt.

Just nu är det lågvatten – under monsunen stiger floden uppskattningsvis tio meter, blir säker tre gånger så bred och det blir omöjligt att vandra längs med alla ghat utmed flodbanken.

I övrigt är det fullt med heliga kor på gatorna i Varanasi. Att de är heliga och får vandra som de vill hade man ju hört, men det är ändå svårt att vänja sig på nåt vis.

Framför allt – fattigdomen och misären är sällan så tydlig som i Varanasi, av de platser jag besökt i alla fall. Det är smärtsamt att se.

Här är några bilder från området kring Ganges och trapporna.

Varanasi utmed Ganges.

En ko tittar fram vid en (ett?) av Varanasis ghats.

En man tvättar sig i heligt (och förorenat) Gangesvatten. Kläder på tork i bakgrunden.

Ganges vid lågvatten. Vid högvatten stiger floden minst tio meter och hela landtungan som syns till vänster försvinner.

Vilda apor – överallt i Varanasi.

GANGES: Helig hinduisk flod

VARANASI. Har vandrat utmed en rejal stracka av Ganges igar, dar
troende indier gor allt fran att bada i den fororenade Ganges,
tvattar, handlar pa marknader, utfor ritualer, och branner sina
avlidna slaktingar pa bal, for att sedan sprida askan i floden. Natt
som dag brinner eldarna. Varanasi ar nog detn mest annorlunda stad jag
besokt hittills.

Inte sa gatt om internet i stan. Imorgon flyger vi till Delhi.

To be continued.

CALCUTTA: Kommunisterna firar söndag

Vi blev vittne till en bisarr tillställning som präglade hela Calcutta idag: en stor kommunismhyllning. Det kändes som ett kommunistiskt första maj. De höll ett stort rally på förmiddagen mitt emot monumentet/museet Victoria Memorial och följde upp med en fet manifestation genom stan – inga plakat, utom ett, men lätt ett par hundra tusen människor som gick i en lagom oordnad procession och ställde till oreda i trafiken.

Annars har vi nu, efter två dagar, täckt in det mesta av Calcuttas förvånansvärt kompakta centrum. Det är en stor park – väldigt stor rent av, där det finns en galoppbana och en kyrka bland annat – gamla stan inklusive New Market, centrala delarna med regeringsbyggnad för delstatsregeringen, centralbank och gamla Ostindiska Companiets röda tegelbyggnad. Ett par oinspirerande varuhus där man inte fick lust att köpa något hann vi få in också.

Tanken är att ta tåget till Varanassi vid Ganges, en helig stad för hinduiska pilgrimer. Det gick dock inte att boka biljetterna idag – även den statliga bokningssajten är stängd söndagar – men det finns dock flyg också. Kanske slutar med flyg ena vägen, tåg den andra. Eller buss, de påstås ha "Volvo-kvalitet" på bussturerna (är väl Tata-bussar som alla andra men med Volvo-logga kanske).

Vädret perfekt. lagom varmt, men promenerandet blev ändå lite segt idag eftersom jag har en veckas fotvandring i Bangladesh bakom mig. Man skulle behöva vila upp sig lite...

Nu ska jag dricka upp min Kingfisher pilsner och sova.

Den pampiga kontorsbyggnaden, kallad Writer's Building, i centrala Calcutta där British East India Company, Ostindiska Companiet, huserade under sin glans dagar (under 174 år fram till 1874). Numera en regeringsbyggnad, vaktad av polis och just nu med byggnadsställningar i bambu runtomkring.

Köttavdelningen inne i en stor marknad i vad som paradoxalt kallas New Market i gamla Calcutta.

Middagshöna.

Victoria Memorial, ett hyllningspalats till Indien inklusive ett museum. Toklång kö för varenda indier skulle in idag, förutom dem som hyllade kommunismen, så vi sket i det.

Här hyllar de kommunismen på ett stort fält mitt i Calcutta.

Kommunism-flagga på buss.

Calcuttas armada av Austin-taxibilar ser ut som från 50-talet men är nog faktiskt tillverkade relativt nyligen. Tutar gör de allihop iaf.

BBD, mitt i det centrala Calcuttas administrativa del. Man kunde gissat att de skulle kosta på sig en något piffigare damm, men icke.

Indira Gandhi står staty i Calcutta.

Kommunistpartiet.

INDIEN: Nu i världens största demokrati

CALCUTTA. Landade i Calcutta, eller Kolkata som man säger här, för ett par timmar sen. Taxin, en Austin av förkrigsmodell fast ändå ganska nytillverkad tror jag, tog en timme på sig att jobba sig igenom trafiken in till centrum. Eller uppriktigt sagt vet jag inte om det är centrum precis men inne i stan i alla fall. Calcutta är ännu en megastad, men av det jag sett hittills verkar den ändå vara en promenad i parken jämfört med kaoset i Dhaka.

Stort pådrag på alla rikskanalerna nu: en parlamentsledamot vars namn jag inte lyckats uppfatta tog lokaltåget i Bombay (Mumbai) istället för att skjutsas av sina säkerhetsstyrkor. En politisk markering som ska visa att Bombayborna ska ta staden åter från terror och osäkerhet (minns terrordådet på bland annat ett välkänt hotell i stan för något drygt år sedan).

Lokala valutan: 1000 rupees = 160 SEK.

Nu är jag hungrig så jag ska ut och leta reda på nåt käk. Ska träffa en kollega på semester här i Indien, det ska bli kul. Skönt att prata svenska också och bli förstådd ordentligt för en gångs skull, det är man inte van vid efter en veckla i Bangladesh.

SHIP-BREAKING: Bangladeshs storindustri

Här dör världens fartyg
CHITTAGONG SHIP-BREAKING BEACH. Det här är utan tvekan det märkligaste, coolaste, mest absurda och troligen miljövidrigaste ställe jag varit på. Från en plats längs den milslånga stranden – sedan länge förstörd av oljeutsläpp, asbest, tungmetaller och järnskrot – räknar jag till 20-talet fartyg som ligger uppdragna på den leriga havsbotten. De är alla i olika stadier av nedmontering.

Jag och min kontaktperson besöker tre "ship breaking yards", de metallföretag som ligger på en lång rad mellan stranden och huvudgatan några hundra meter upp i nordvästra Chittagong. Han har jobbat här tidigare, men bytt bransch. Han frågar på ytterligare två-tre ställen, men där släpps vi inte in. Jag får vänta i moppetaxin medan han pratar med personalen vid grindarna, när han vinkar kommer jag fram.
"Behåll kameran i väskan", säger min kontakt med låg röst. Vi går in genom en öppning i en mur och jag se med en gång ett cirka 200 meter långt tankfartyg snett till höger. Hela styrbordssidan är bortsliten. Plötsligt är hela horisonten full av fartyg och delar – motorer, gigantiska stycken av bordläggningen i stål som måste väga hundratals ton. Lång ut mellan fartygsskoven ser jag arbetare som drar vajrar och skär i stälet med skärbrännare.
Det är en sjukt surrealistisk syn, en som få västerlänningar, än mindre västerländska journalister, någonsin får se.
"Nu kan du fotografera", säger kontakten och börjar själv ta foton och filma med sin Nokia-mobil.

• Tidigare inlägg om skeppskyrkogården i Chittagong

Har i övrigt gått en rejäl promenad uppåt i Chittagongs centrum och, faktiskt, nedlåtit mig att äta på Kentucky Fried Chicken, KFC, den kanske uslaste snabbmatkedjan av alla. Men samtidigt den enda amerikanska fast food förutom Pizza Hut jag sett i Bangladesh. Tog en rickshaw åter till hotellet. Har tagit ca 300 bilder från skeppskyrkogården som jag ska gå igenom nu.

CHITTAGONG: Fartygsskrotarnas moder

CHITTAGONG. Det ar oerhort skont att kliva av taget i hamnstaden Chittagang efter sju timmar: sa mycket farre manniskor, sa mycket renare luft. Visst ar det kaos har med, med samma skrotiga bussar som tutar ideligen och rickshaws till forbannelse, men trycket ar valdigt mycket mindre - i den lilla del jag sett hittills - an i Dhaka som tycks vara nara sammanbrott. Fast Chittagong ar alls ingen idyll for det. Nar man gar ut fran tagstationen, passerar en liten parkering i grus och kliver upp pa huvudgatan Station Road mots man av ett stort antal uteliggare som kamperar langs trottoaren. Det stinker mansklig avforing och ar en rakt igenom sorglig syn.

Det forsta som hander annars ar att en kille pa hotellet borjar prata om "ship-breaking", regionens stora industri dar megafartyg kors rakt upp pa stranden nagon mil norrut harifran och huggs ner med mankraft under farliga arbetsforhallanden. Det var en av anledningarna att jag bestamde mig for att aka hit, men sedan har jag last att det ar mer eller mindre omojligt att komma dit - inte minst for en utlanning och dessutom utrustad med stor kamera. Nu menar den har snubben att han kan fixa nagon sorts tillgang sa man kan ta bilder, far se hur det blir med det.

Har kopt annu en skjorta. Kostnad: 20 SEK. Maste snart skicka hem en lada grejor. Har ocksa kopt en kvallsburgare av nagra grabbar i en kiosk vid trottoaren. Fint vader.

JOURNALISTIK: Kulturrapport Nya Zeeland

Jag - en kulturreporter
FILM: SvD har just publicerat mitt jobb om Nya Zeelands filmindustri, som lyfter tack vare James Camerons box office-hit Avatar. Read all about it on the webb eller i tisdagens papperstidning, Kulturdelen (bilden ovan).

JOURNALISTIK: Nya Zeelands "war hero"

Korrespondent-Erik har slagit till igen. Skrev en story om celebrity-krigaren Willie Apiata som det blev debatt om i Nya Zeeland nar jag var dar - finns att lasa pa internet samt i SvD Utrikes i sondags, sid 23.

(Skrivet med engelskt tangentbord.)

Dhaka ett shoppingmecka

Har shoppat idag: ett par skor, en skjorta och en bok. Total kostnad: 115 skr, alltihop inhandlat pa en trottoar i Dhaka city. Anda kunde jag prutat med pa skorna. Boken ar James Clavells "Tai-Pan", en del av hans romanserie om Hongkong genom arhundradena. Har last en senare, fristaende, del tidigare som heter "Noble House" - kan starkt rekommenderas om man vill ha en bild av hur britterna drev Hongkong som kolloni. Han ar en mkt bra storyteller.

Nu: dags for lite jobb. Ska ivag pa intervju, om man nu kan ta sig nanstans med taxi i det har kaoset.