JOBB: Mobil redaktion igen

AUCKLAND igen. Först: låt oss utbrista i ett unisont Äntligen! apropå nyheten att Saab Automobile till slut sålts. Hur länge det klarar sig är en annan historia, men som Saab-ägare (svart 9-3 Vector, 06:a med sportpaket) kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt festligt ändå. Dessutom säljs det innan Volvo PV säljs, som ändå är ett betydligt mer lönsamt bolag (Volvo har ju gått med vinst faktismt, bara en sån sak.)

En del av mina reseplaner har ändrats beroende på lite biljettstrul och jobb – har suttit i en av hostellets telefoner och intervjuat folk i Wellingtons filmindustri idag och randat och skickat texten nu ikväll. Storfilmen Avatar av James Cameron gjordes i Wellington, det är temat för storyn. Som bekant spelades ju även Sagan om Ringen (med Gollum i en av huvudrollerna –bilden nedan) in i NZ.

Just inte hunnit med nåt annat än detta, förutom att boka (om) en flygbiljett till Kuala Lumpur runt lunch dit jag åker imorron. Som planerat fast lite senare. Men ska man frilansa, vilket är ett av syftena med den här resan, så får man ta de chanser som kommer och va beredd att ändra en del annat.

Men nu har jag gjort klart dagens värv och ska ta en nypa luft och kanske en onsdagspilsner (fick för mig att det var fredag nyss...) på nån tvärgata till Queen St om nåt ännu är öppet.

Som jag skrev tidigare: oklart när det bloggas nästa gång.

PS Jag har genomfört ett skifte av handbagageväska. Den Eurobag som jag köpte i Stockholm i december har avpolleterats och står nu på ett hostel i Auckland. Den var iofs bra men väskor ställer jag höga krav på och en mindre ryggsäcksvariant visade sig vara överlägsen när jag igår gjorde en liten marknadsundersökning längs Queen Street. Slog till på en rätt platt och mjuk minirygga från Kathmandu (se bild) med rabatt (ca 450 spänn). Den har stadga i sig och många fickor för både ett och annat. Det viktigaste är kanske att datorn ligger bra och att den känns bra att gå omkring med – axelremsväskan kändes tre ggr så tung fast det var precis samma saker i den. Jösses vilket långt inlägg om en så banal sak...

Over'n out.

På väg mot Auckland

Mer idag av vackra kustvägar och, faktiskt, solsken. Fast några "locals" som jag pratade med hade minsann sett regn på prognosen.

Sitter och reseplanerar framåt och kollar en del flygbokningar, hotel/hostel, busstider etc. Eventuellt blir det lite mindre bloggat närmaste dagarna, prioriterar annat när internet finns tillgängligt. Det har dykt upp ett eventuellt jobb, eller i varje fall idé till ett jobb, som jag funderar på att riva av vilket möjligen påverkar den närmaste planeringen. Och idag har jag faktiskt fakturerat! Fast riktig högkonjunktur är det inte riktigt i min firma ännu...

ROAD TRIP: På väg norrut på nordön igen

Äntligen sol över Nya Zeeland
NEW PLYMOUTH. Sitter nu i ett på tok för stort motellrum med fåtöljer, glasbord, en big-ass platt-tv, värsta spabadet och en superkingsize-säng samt ett litet kök som jag inte kommer hinna använda. Men jag är lite mätt på hostel och dorm-sängar för tillfället så det kan det vara värt. Stället var det billigaste jag hittade när jag kom dundrande in vid 20.30-tiden.

Då hade jag kört sedan kl 13 från det regniga Wellington, där jag även hann med och åka runt lite tidigare idag och kolla på utsikten uppifrån kullarna:

Bitvis är det en rätt vacker väg man åker norrut från Wellington, en mix mellan Irland, Alvaret på Öland och östgötaslätten. Städerna, eller samhällena snarare, påminner mera om amerikanska sydstatshålor. Inte superfestliga och speciellt inte en söndag.

Men ändå – man upphör inte att förvånas: i Foxton står en holländsk väderkvarn och snurrar.

Det visar sig att Foxton har en stor koloni holländare och en av dem fick idén att bygga en kvarn. Den funkar och allting, man kan gå upp på övervåningen och kolla när de maler mjöl, det kostar 5 NZ-dollar om jag minns rätt. Den har varit igång i sju år nu, sa tanten, och står där och flaxar, komplett med holländska souvenirer och hembakat bröd och kakor (jag köpte kakor).

Foxton är också känd för sina många muralmålningar fick jag också veta. De finns på alla möjliga och omöjliga husväggar. Såg flera stycken på bara några minuter:

Fortsätter norrut längs riksväg 1 till Bulls där jag tar vänster på väg 3. Snart anar man i fjärran den dramatiska siluetten av ev vulkan, vilket det är också. Mount Taranaki eller Mount Egmont (den har två namn, ett gissar jag är maoriskt och det andra tror jag Kapten Cook slog till med) heter den, höjd 2518 meter. Är fortfarande aktiv, det senaste rejäla utbrottet var 1655. Kanske dags för ett nytt nu då, haha.

Egmont är annars en av världens mest symmetriska och toppiga vulkaner – snyggaste antar jag man kan säga på vulkanspråk – och har tillochmed används som fond i en japansk film där man av nån anledning inte kunde/ville använda japanernas egen Fuji, har nån kunnig människa skrivit in på Wikipedia.

Norr om Egmont ligger alltså New Plymouth, stan jag är i nu. Den känns som en spökstad en söndagkväll, men ligger väldigt vackert precis vid vattnet. All natur och hela kustlinjen längs udden som vulkanen ligger på är väldigt fint – kuperade gröna kullar med kor, klippor vid kusten ned mot den asksvarta sanden, dungar, blommor och hela baletten. Just här står sig östgötaslätten slätt faktiskt.

Nu ska jag mejla lite, tappa upp ett bad och glo på min feta tv resten av kvällen. Ska se om man kan ringa hit lite thaikäk eller kanske nån indier fast det är väl tveksamt.

Imorgon kör jag åter till Hamilton där jag hyrt bilen och tar en buss åter till Auckland. Sedan väntar nästa äventyr: Bangladesh.

SvD I AUSTRALIEN: Gruvorna vaknar

Rapport från underjorden i SvD

Jag har skrivit en story om att Australiens gruvindustri åter tror på goda tider efter finanskris och elände. Läs den i lördagens SvD Näringsliv (fanns inte på nätet än när jag tittade nyss men man kan alltid gå och köpa papperstidningen. Eller ta en prenumeration.)

COOK STRAIT: Dagstur till Sydön

En omväxlande seglats
PICTON-WELLINGTON. Det blev sammanlagt sex timmar på båt idag, två olika färjor över Cook Strait närmare bestämt. En dagstur till Picton på sydön så jag i alla fall kan säga att jag varit där. Vädret i princip lika dåligt som igår. Det gick att gå omkring i Picton (bilden nedan), ett litet sömnigt samhälle som sett sina bästa dagar för länge sedan då valfångsten stod på sin höjdpunkt, mestadels torr – om man bortsåg från ett lätt duggregn.

Picton, sett från färjan:

Cook Strait är så pass brett att man inte ser över. Havet får in en bra vinkel mot sjöfarten där och det gungade duktigt både dit och åter. Det var olika fartyg dit- och återresan och det kan ha varit något i skrovkonstruktionen – fartyget på återresan var äldre och charmigare – men resan åter till Wellington hävde sig skrovet helt klart mest. Satt man, som jag, längst fram och såg ut genom fönstren var havet ena sekunden helt dolt av fören för att i nästa dyka upp och täcka halva fönstret – följt av ett magnifikt KA-DONG när skrovet slog i vattenytan. Man riktigt kände hur det sjöng i stålplåten. Ankomsten till Wellington blev nån halvtimme försenad eftersom fartyget inte kunde gå för full maskin.

Vi hade kanske kommit en trekvart ut på Cook Strait från Picton på vägen åter norrut då en lite rund och otymplig karl, kanske 50-55 år och som sitter allra längst fram i salongen med nån sorts protes på ena benet och i kortbrallor, börjar kräkas. Han frustar flera gånger och alla bakom honom i salongen inser direkt var ljudet kommer ifrån. Han verkligen kaskadspyr. Så dyker fartyget ner i en ny vågdal och han kräks igen. Och igen. Och ännu en gång. Personal springer fram med påsar och börjar torka och greja. Han förmår liksom inte ta sig därifrån för egen maskin – det är smartare att gå akteröver om man är sjösjuk – utan blir kvar i säkert tre-fyra minuter medan fartyget stampar alltmer. Till slut får han hjälp av två kvinnor i besättningen att ta sig iväg. Jag tyckte väldigt synd om honom.

Flera gånger slog stora vågor över stäven:

I Picton för övrigt går det att fördriva en dag men just inte så mycket mer. Tursamt nog var det Picton Maritime Festival just denna lördag, med massa jippon för kidsen, paddelrally i viken och glam och feststämning på gatorna. Nja fest vet jag inte förresten, men lite uppåt mitt i höstvädret i alla fall. Ett gäng båtbyggare och småbåtsentusiaster ställde ut sina farkoster och motorer nere vid vattenbrynet där ungarna plaskade omkring.

Jag gick in i ett museum de har där. Därinne var fullt av prylar: en miljon gamla foton, klockor, hushållsmaskiner, redskap, sedlar, kartor, fartygsmodeller. Jag frågade en farbror på kanske 70-80 som tydligen drev stället vad museet egentligen handlar om. "Åh", sa han, "där borta är lite om valfångst, där om vilka som bott i Picton, där har du klockor..."

Orten/halvön Russel långt norrut på Nordön vid Bay of Island, där jag var för några dagar sedan, blev, har jag lärt mig, en av de första europeiska bosättningarna på Nya Zeeland. Bland annat valfångstflottan hade sitt fäste där och gav stället tvivelaktigt rykte. Men museet här visar att även kustfolk söderöver, runt Picton, bedrev valfångst – mängder av bilder fanns på valfångstfartyg, besättningar och deras familjer samt en plansch över vad de olika delarna på valen används till. Hela dokumentationen, ihop med känslan ute på byn i Picton denna sömniga regngråa sommardag, skapade en lite sentimentalt sorglig inramning. Hela museisamlingen tycktes ropa "Titta, vad stora, stolta och viktiga vi var en gång!", som för att krampaktigt bevara en tid som flytt.

Bland köksredskapen hittade jag för övrigt ett exemplar av den svensktillverkade hushållsvågen Anita (bilden). Den var jag tvungen att plåta, trots museichiefens muntliga fotoförbud:

I morse missade jag bussen som går till färjeterminalen (jag trodde den gick 50 min före avgång men den gick istället kl 7, 90 min före). Så jag tog raskt hyrbilen och lyckades leta mig fram nästan direkt utan karta. Ställde kärran gratis under en bro och där stod den kvar orörd när jag kom åter 14 timmar senare. Trots att tidningen idag toppade med scoopet att p-vakter i Wellington uppmanas av sina chefer att lappa minste 100 bilar om dan. Det var ju det man alltid trott...

DAGENS FLOPP: En löddergeyser

50 mil och en minivulkan senare

WELLINGTON. Har kört bil sen kl 8 i morse då jag startade från Rotorua. Startar man där och kör söderut hamnar man i Wellington – det är där jag är nu, sitter på Base Wellington (Base är alltså en hostelkedja i NZ & Australien om någon undrar, bästa jag bott på hittills). Lite seg faktiskt måste jag medge. Men bara lite. Det är delvis fantastiska vyer man passerar, särskilt en del med vulkanisk aktivitet runt om varifrån det kommer ånga här och där och med vägen på en platå med bergen runtomkring.

Däremot har det regnat nästan nonstop hela dagen så jag är glad att jag har bil och kan köra fram dit jag ska. Präktiga tropiska skurar ibland så torkarna fick gå på max.

Dagens konstaterande: Förbaskat vilka smala vägar de har i NZ förresten. 100 är maxhastighet och det är nästan aldrig en riktig motorväg med mittbarriär eller gräs i mitten. Ganska rikligt med omkörningsfiler dock.

Dagens höjdpunkt (eller flopp om man vill): en geyser som spyr såpa. Jovisst. Strax söder om Rotorua, längs landsväg 5, ligger en hel rad seismiska parker där man kan stanna och kolla på vulkanisk/termisk aktivitet i olika former. Grottor, bubblande lera, kratrar i olika storlekar med mer. Jag väljer en i högen, Wai-O-Tapu (bilden ovan & höger), och kör dit. På skyltar får man reda på att det i närheten finns en geyser som får ett utbrott klockan 10.15 varje dag. Alla undrar förstås hur geysern, ett hål i marken där det kommer ånga ifrån, kan hålla så bra ordning på tiden. Så strax före kl 10 sätter sig 4-500 turister i bilarna och kör ut en kort bit ut i skogen och parkerar strax vid geysern.

Bredvid den har de byggt upp som en utomhusteater med bänkar som lätt rymmer 600 pers. Framför oss finns en liten stenhög med ett hål längst upp, metern hög kanske. Från toppen puffar ånga. Det är ett bra tag kvar och vi sitter där och stirrar fånigt på stenhögen som puffar helt stilla. Så, kanske fem över 10, kliver en Kurt Olsson-typ fram och börjar berätta om hur geysern funkar – det är två vattenkammare inunder, en med 150-gradigt vatten som hålls i chack av en annan med 90-gradigt vatten. När de två blandas förångas vattnet och geysern vaknar.

Kurt Olsson stoppar såpa i tratten.

Men tiden då? Jo serrö, när tiden är inne tar Kurt Olsson fram några bitar såpa (!) och kastar ner i den inverterade tratten (se bilden ovan). Löddret skapar uppenbarligen kaos där nere och snart börjar det rinna skum ur tratten. Tjejen bredvid mig kan inte hålla sig utan börjar flabba. Själv har jag nog aldrig sett något fånigare. Efter kanske tio sekunder får såpan hela manicken på riktigt högtryck och en kanske 20 meter hög ångpelare sprutar ur minikratern.

Så det var det. Man får ta vara på den nöjen som bjuds.

Vädret ja: regnigt som sagt. jag har bokat en dagstur för imorgon med färjan över sundet från Wellington till Sydön men lägger ner planerna på att ge mig ner med bilen eller ändra flyg – framför allt vädret avgör. Både i Wellington och Christchurch ska det bli som idag kommande dagar, med en tillfällig förbättring på söndag. Jag satsar på att se Nordön ordentligt istället, har sett ut en alternativ rutt tillbaka norrut.

Nu ska jag ut och käka middag och ha en mycket välförtjänt – yepp – pilsner.

Over'n out.

HYRA BIL: Billigare och roligare

Här under bubblar lavan

ROTORUA. Staden som fått sitt namn från den vulkaniskt aktiva sjön alldeles här bredvid blev dagens anhalt. Imorgon bitti är min plan att jag ska ta min nyhyrda bil – japp, har bil nu igen, det är ju så festligt detta att köra på fel sida – och åka och kolla på denna vulkaniska aktivitet och sedan fortsätta söderut mot Wellington.

I morse tog jag en buss från Paihia till Hamilton nån dryg timme söder om Auckland. Hamilton ligger rätt bra till både om man ska fortsätta ner till Wellington och se detta vulkaniskt aktiva område där jag är nu. However, just som jag klev av bussen såg jag en hyrbilsfirma bredvid terminalen. När jag kollat upp lite busstider och konstaterat att Hamilton, i alla fall betraktad från busstationen, inte verkade så kul och jag inte hade nåt boende bokat började jag fundera på om jag verkligen skulle stanna där. Så jag klampade över till den här hyrbilsfirman och frågade vad det kostar.

Just som jag står där öppnar sig himlen. Det är inte regn, snarare kompakta sjok vatten som brakar ned på betongparkeringen utanför. Jag kolla på regnet i tre sekunder. Vänder mig om mot hyrbilstanten: "Jag tar bilen!"

Jag och min högerstyrda lilla bil.

Även bortsett från regnet så är jag rätt – för att inte säga rejält – trött på att skramla fram på bussar. Sen undrar jag om det inte blir billigare också. Bussen från Paihia till Hamilton kostade typ 50 dollar, det är mer än en dagshyra för bilen.

Tanken är att jag åtminstone ska köra till Wellington, möjligen också ta färjan över till Sydön. Kan bli tajt att köra ner till Christchurch dock. Om jag inte väljer att ändra rutten helt, avstå Bangladesh och istället dra direkt till Indien efter Nya Zeeland. Ska utreda vad det kostar, men troligen blir det ingen sån ändring av kostnadsskäl.

Hostel-rummet på Base, som hostelkedjan heter, i Rotorua.

Nu har jag alltså i Rotorua och sitter och snackar med en holländsk tjej som varit och geggat ner sig i vulkaniska gyttjebad. Hon har visat sina bilder från det eventet och hjälpte därmed mig att besluta att jag inte ska göra samma sak. Vi kan faktiskt känna lukten genom fönstret från gasen som bubblar upp från Rotorua Lake här bredvid – det luktar helt enkelt utedass, eller ruttna ägg kanske.

Statusrapport lilla kameran som fick sand i sig: Den funkar runt 40 procent av tillfällena. Inte ok.

Det har regnat hela eftermiddagen och kvällen. Nu åskar det avlägset utanför, det gjorde det i Paihia också. Plus att brandlarmet gick mitt i natten. Har inte sovit speciellt mycket. Snart ner och ta en bira på Lava Bar nästgårds.

HELDAG: Buss från morgon till kväll

Här kör bussen i floden

På heldagstur idag, via Nintey Mile Beach, Cape Reinga som är den nordligaste punkten av Nya Zeeland där Stilla havet och Tasmanska havet möts, samt till ett gäng stora sanddyner där man utövar sporten (om det kan kallas så) sand-boarding. Bland annat.

Vi åkte alltså en bit längs denna Ninety Mile Beach som jag redan skrivit om. Chaffisen menar att man inte bör bada där eftersom starka strömmar kan hiva ut dig där du inte vill vara. Det var heller ingen som badade där, inte idag iaf. Däremot används beachen flitigt som bil- och bussgata vid lågvatten. Mycket avkopplande faktiskt att susa fram i bussen med havet alldeles nedanför.

Sandboarding går till så att man tar en "body-board" (används för att ligg-surfa med på havet normalt), klättrar upp på en stor sandhög, eller en gigantisk dyn som den här, lägger sig på brädan och tar fart nedför. Ett är garanterat: man får sand ÖVERALLT.

Vi tog oss dit genom att chaffisen körde bussen i – inte längs, bredvid eller nåt annat utan i – en flodbädd med vatten. Ett fasligt skumpande och stänkande men, som han glatt förklarade, man får inte stanna utan måste hålla på gasen annars fastnar bussen. Så då får man ta lite skump för att i gengäld komma fram. "Håll huvudena borta från fönstren" varnade han hjälpsamt strax innan vi plumsade in. Det var tydligen nån specialbyggd terrängbuss.

Nya Zeelands nordligaste punkt heter Cape Reinga, en gudomlig plats för maorierna (man får bland annat inte äta mat där). Där längst ut står en fyr som man nödvändigtvis ska se. Det fanns liksom inget alternativ till att knata nedför en stenlagd kurvig gångväg någon kilometer till fyren, så bussens alla invånare gav sig av.

Det var bara det att en tung dimma drog in från havet, det regnade småspik och blåste halv storm. Eller kändes så i alla fall. Och jag hade t-shirt, shorts och flipflop. Men, tänkte jag, kraft i arm, mod i barm och what doesn't kill you makes you stronger, så snart nog har jag fyren i sikte. Där och då lägger kameran av: sandboardingen hade fyllt mina fickor med ett halv ton sand och där har jag stuckit ner min lilla kamera. Det gillade den inte, så när jag skulle plåta fyrhelvetet efter alla vedermödor blev det bara sudd av alltihop, bilden ovan är typ den enda jag kunde ta. Men sen när den kom in i bussvärmen fungerade den lite, och nu är den nästan åter till det normala. Jag som hoppades få köpa en ny, har redan sett ut en modell.

På hemvägen skulle vi nödvändigtvis handla fish & ships på ett ställe längs vägen som var speciellt eftersom de tydligen använder färsk fisk. Så vansinnigt unikt kan det väl knappast vara. Men man får hålla god min liksom. "Jaså FÄRSK fisk?!?". Så här såg det ut när jag försökte intaga den flottiga måltiden i en skakande buss.

Hamnade i bussen bredvid en tjej som jobbar på bank från Montreal, Kanada. Att hon jobbar på bank spelar ingen roll egentligen men så är det i alla fall. Hon flög från Montreal för ett bar dagar sedan och jag kunde därmed inhämta en relativt färsk kanadensisk vinterrapport: slask. Dessutom: frost i Florida. Inget är som det ska. Det verkar som norra Europa + Florida fått all vinter i år.

För övrigt är det här ställets internet bisarrt långsamt, det här inlägget har tagit typ en dryg timme. Läs med andakt.

Imorgon: morgonbussen ner till ett ställe som heter Hamilton (via Auckland), där man tydligen ska kolla på grottor och vulkanisk aktivitet. Efter det funderar jag på att hyra bil, lite busstrött som sagt.

LITTERATUR: Lästa böcker på resan

Hittills har jag läst följande:

• Midvinterblot, av Mons Kallentoft (den överlät jag till Eleonore i Sydney)

• The Fourth Estate, av Jeffrey Archer (köpt i 2:nd hand-affär i Cairns, lämnad i hostel i Auckland)

• Hemsöborna, Strindberg (ligger kvar i väskan)

• The Runaway Jury (har filmatiserats), John Grisham (hittat på hostelet här i Paihia, håller på med den nu).

Bäst hittills: The Fourth Estate. Men alla är bra, inte läst nåt dåligt än. Däremot hittade jag en svensk översättning av Floden Blev Mitt Liv, den gamla australiensiska långköraren från tv. Men den var inte mycket att ha, gav upp efter tre-fyra kapitel.

Imorgon: Norrut till Ninety Mile Beach. Här blir jag till övermorgon då jag tar morgonbussen söderut igen mot Wellington. Dit kommer jag inte förrän dagen efter dock.

UT PÅ SJÖN: En skymt av delfiner

Börjar tröttna på bussar...

Är seg efter en hela dag på sjön, i sjön och i solen. Desto retligare då när jag märker att det busspass jag köpt, med bussarnas Ryanair, Nakedbus.com, liksom inte går att använda för att boka en resa. Jag har passet, ett bokningsnummer – men ingenstans att boka. Boka enkelresor går förstås, vilket jag gjort nu i ren ilska över systemets oförträfflighet, men att mitt pass då?! Har mejlat kundtjänst, en rent principiell åtgärd för jag förväntar mig knappast någon upprättelse.

För övrigt är det som alltid när man reser runt att man underskattar tiden själva resandet tar. Nu tex på torsdag morgon ska jag ned till Hamilton, som stan heter, vilket innebär bussbyte i Auckland. Framme kl 2 och då har ju den dan mer eller mindre gått. Får se, jag kanske struntar i allt vad bussar heter och hyr en bil istället.

I övrigt har vi kollat in delfiner idag – roligt. Ett par svenska tjejer var med på samma båt som jag hängde lite med.

Jag har simmat med delfiner. Det låter bättre än det var, jag såg två delfiner tre-fyra meter ner i det blå vattnet i kanske fem sekunder. Men en svensk tjej som var med på båten kom alldeles inpå och blev typ påsimmad. De här är helt vilda och, som kapten på båten sa, de måste inte vara här – ofta kan de vara långt bort och leta mat. Lite coolt är det ändå.

Det här nätet tyckte fartygschefen själv var väldigt roligt. Sjöälv ifrågasätter jag nöjet att utsättas för en störtsjö saltvatten när han kör båten framåt samtidigt som man hänger där nere. Men det var praktiskt när man skulle i och leta delfiner, särskilt som en hel del miffon inte verkar veta hur man simmar med simfötter.

Japp, ett berg med ett hål som vi åkte igenom med turbåten.

Closing in...

Detta är den största ön i Bay of Islands, där jag är nu. Vi fick en timmespromenadtid där så jag klättrade upp till toppen. Glömt vad den heter nu, men det var väldigt tjusigt. Massa får och grönt, lite Irland över det.

PAIHIA: Vattensport och delfiner

Norrut i Scaniabuss
PAIHIA. Medelst en ny och fin Scaniabuss (chaffisen var väldigt rädd om bussen, man fick inte dricka cola eller äta i den) har jag fraktat mig till Paihia (lyckas aldrig lära mig vad det heter, fick mumla nåt i stil med "Pwaibhiha..." till chauffören när han undrade vart jag skulle) i norra Nya Zeeland (se karta). Två nätter är bokade på ett hostel men det lär nog bli tre, fast det hänger på vädret: enligt en tysk tant som jag bokade en delfin- och badtur med i Bay of Islands imorgon så blir det regn på onsdag. Möjligen tar jag då istället en dagstur ytterligare lite norrut till Nintey Mile Beach, som inte alls är 90 miles men kanske 50 i alla fall. Det ska tydligen vara sevärt.

Det inkommer klagomål från läsekretsen på att jag planerar för lite när jag reser men det vill jag härmed dementera. Jag planerar lagom, planerade till exempel att jobba i tre-fyra dagar i Auckland och det har jag gjort. Däremellan har jag läst lite broschyrer etc så jag vet ungefär vart jag ska: efter den här rutten blir det troligen de vulkaniska områdena strax söder om Auckland, kanske på dagsstopp om det går att lösa, därefter Wellington. Sydön får jag se hur mycket jag hinner med av, men jag vill i alla fall åka över sundet och finns tid så ska jag till Christchurch. Jag har fem resor kvar på mitt buss pass, så är de slut så så hoppas jag kunna hitta ett billigt inrikesflyg åter till Auckland. Se där en plan som heter duga. Man ska inte överjobba planeringen, det är en bra regel.

På bussen hamnade jag bredvid en dansk dam i 55-årsåldern som är ute och reser tre månader. Hon hade hunnit med Chile, Tahiti (som var svindyrt) och nu Nya Zeeland. Hon var mycket glad över att få prata danska i nån timme.

Som sagt, det blir en delfintur imorgon, båten går halv 9 tror jag. Man går från hostelet till bryggan på 7 min typ. Matsäck får man ta med själv, så det är inte som i Carins där de bjöd på värsta buffén. Men de har en "delfingaranti" så jag har höga förhoppningar på det. Annars verkar de utöva varenda vattensport som mänskligheten känner här, och ytterligare några, det är bara att välja. Man kan bland annat flyga helikopter över skärgårn. Jag nöjer mig nog med delfinerna om jag får några på kroken.

Stränderna här är inte så vita som i Fiji och Byron Bay för övrigt, så nu vet ni det. Det är inte lika varmt heller så jag är lagom badsugen. 25-27 plus kanske, växlande molnighet. Har köpt lite mat och ett sexpack kalla som jag ska intaga här framåt aftonen.

Apropå öl så blev jag nästan sugen på den här lådan Carlsberg där man kan vinna en vecka lyxkryss med den där båten på "valfri plats i Stilla Havet" står det. En weekend i Fiji går också att vinna. Men det måste vara nån hake, man ska skriva en slogan om biran på fem ord eller så. Hatar sånt, kommer aldrig på nåt bra. Det borde vara som att sätta en rubbe men det är det inte. Så det blev ett lokalt öl istället och ingen lyxbåt.

Bilden här ovan föreställer Auckland från deras Harbour Bridge. Häromdagen var jag uppe i tornet, till höger i bild, vilket faktiskt var värt pengarna. Bättre än Petronas i Kuala Lumpur, men sämre än WTC och Empire State i New York och Eiffel. Från Aucklands Sky Tower kan man bland annat se Harbour Bridge, så blir det liksom rundgång mellan bilderna. Så här såg det ut: