JOURNALISTIK: Nya Zeelands "war hero"

Korrespondent-Erik har slagit till igen. Skrev en story om celebrity-krigaren Willie Apiata som det blev debatt om i Nya Zeeland nar jag var dar - finns att lasa pa internet samt i SvD Utrikes i sondags, sid 23.

(Skrivet med engelskt tangentbord.)

Dhaka ett shoppingmecka

Har shoppat idag: ett par skor, en skjorta och en bok. Total kostnad: 115 skr, alltihop inhandlat pa en trottoar i Dhaka city. Anda kunde jag prutat med pa skorna. Boken ar James Clavells "Tai-Pan", en del av hans romanserie om Hongkong genom arhundradena. Har last en senare, fristaende, del tidigare som heter "Noble House" - kan starkt rekommenderas om man vill ha en bild av hur britterna drev Hongkong som kolloni. Han ar en mkt bra storyteller.

Nu: dags for lite jobb. Ska ivag pa intervju, om man nu kan ta sig nanstans med taxi i det har kaoset.

DHAKA: Inte vackert men mycket att se

Middag: kottfarspaj. Fantastiskt god, ska kopa den imorron ocksa. Kostnad: 2,50 kr.

Buss i Dhaka.

Vanlig syn: tidningen sitter uppklistrad pa en vagg. Vad sager upplageavdelningen om det?

Kaos i en gatukorsning. Mycket bra underhallning.

Universitetet i Dhaka forskar pa gron energi. Bilden: solceller & solfangare.

Bussreparation pa trottoaren. Grabbarna till hoger bankar pa ett bromsbelagg, tror jag det var.

Institutionen for kommunikationsvetenskap, Dhaka University. Inte helt fardigbyggt.

Dhaka University.

Skolelever har jympa, bland annat hojdhopp.

Del av en central park i Dhaka. Stillastaende vatten och skrap. Precis bredvid ligger en kinarestaurang.

Del av universitetets idrottsanlaggning, som aldrig blivit klar. Och som troligen aldrig kommer att bli klar. Bakom till vanster finns en ode och tom simbassang.

DHAKA: I en helt annan del av världen

Här bygger de nya fartyg

- mitt i centrala Dhaka

Har gått, gått, gått och gått genom centrala Dhaka och gamla stan, åkt eka på floden, köpt en tågbiljett och stått i gatukorsningar och bara tittat. Den här stan slår det mesta – helst ville man ha en kamera på huvudet som tar bilder ideligen. Och en bandspelare som tar upp ljudet. Vilken intensitet! Och vilken extremt dålig luft, tror bara Manilla slår Dhaka vad gäller luftföroreningar av de storstäder jag varit i. Bangkok ligger eventuellt i samma grupp.

Trafikstockning i Dhakas Gamla stan.

Dhakas invånare är förstås fattiga över lag och det är en aning svårt att få grepp om hur stan egentligen fungerar. Vart ska alla människor? Var jobbar de? Och var bor de? Alla dessa gatustånd med skor, skjortor, morötter, väskor, bananer, äpplen, verktyg; vem köper allt? Män som sitter vid gatkanten och syr kläder, alla överfulla Tata-bussar som brölar omkring med uppskrapade sidor och förståss alla dessa, som det känns, miljontals rikshaws, cykeltaxi. Många har förstås kommit från landsbygden med sina få tillhörigheter och hopp om ett bättre liv, att kanske kunna spara ihop en slant och kunna skicka hem till resten av familjen. Och bland alla dessa vanliga Dhakabor ser man inte sällan affärsmän i kostym och laptop-väska och mobil i näven. Mellan alla söndriga, sorgliga bussar en och annan splirrans Toyota.

Jag ute i flodvimlet.

Gamla stan sträcker sig utmed floden Buriganga en kilometer eller två. På andra, södra, sidan ligger varven. Här skrotas, byggs och underhålls fartyg med handkraft. I verkstäder smids propellrar, målas ankarkättingar, böjs stålplåt och svetsas skrov. Metallen fraktas upp från de ökända skeppsskrotarna utmed kusten i Chittagong. Mellan verkstäderna – bostäder. På södra sidan bor de fattigaste av Dhakas invånare, men samtidigt har de jobb på varven. Jag guidas rung av två båt-snubbar jag träffar vis Sadargat, färjeterminalen.

Mitt mellan fartygsskrov, rostiga plåtar och lerig flodbank klampar vi rakt in i en statligt driven skola. Läraren, vars namn jag glömt, är glad över att få svenskt besök. Han hälsar och frågar varifrån jag kommer. Ungarna, kanske 30-40 stycken i årskurs 1-5, ska nödvändigtvis ta den ljushyade – trots en ansenlig solbränna – besökaren i hand. Jag plåtar dem och visar dem hur de ser ut på displayen. De har i alla fall lärt sig "Hello" allihop. (Bilden blev tydligen lite knas vid uppladdningen.)

South Asian Games, ett stort sportevenemang, pågår vid Nationalarenan mitt i Dhaka och kanske är det därför polisnärvarion är så hög. Utanför entrén hänger poliser och vanliga invånare och tittar på när ett pojklag övar fotboll. De där två flodroddbåtskillarna, som får väldigt bra betalt för sin sightseeing med deras mått mätt, tror sig bestämt veta att "Sweden is very good at football". Jovisst säger jag och kastar in "Zlatan" i diskussionen, men så långt sträcker sig inte deras sportsliga kunskaper. En pinsamhet inträffade igår, i samband med invigningen av sportspelen: hissen i ett av hotellen "överlastades" (är en teori, en annan att hissen inte underhållits sedan 1970 typ) med atleter från ett besökande land och brakade ner i källaren. Fyra-fem pers till sjukan. Flera av idrottarna verkar för övrigt bo på mitt hotell, Victory.

Det kräver energi att traska runt i Dhaka. Ständigt måste man ha koll på alla dessa cykeltaxis som ofta kommer bakifrån och vars förare inte alltid inser att fordonet är bredare än framhjulet. Risk finns att få en hjulbult från bakhjulet i låret. Bussarna tutar, allihop, men bromsar inte nödvändigtvis. I hela stan i dag har jag bara sett ett enda stoppljus igång. Det lyste ilsket rött, utan att trafiken saktade ner nämnvärt.

På kanske hundra män ute på stan går en, max en, kvinna. Dhaka är männens samhälle – vad gör kvinnorna undrar man?

Imorgon ska jag kolla in "Independence War Museum", ta en sväng förbi universitetet och även beta av en del andra sevärdheter i och kring centrala Dhaka. Ska också försöka boka upp en utflykt, det finns ett par researrangörer som rekommenderas. Om det funkar beror förstås på om de har nog med folk uppbokade – idag har jag bara sett västerlänningar, i alla fall ljushyade västerlänningar, vid ett enda tillfälle, utanför "PInk Palace" i Gaml Dhaka. Vet att samma sak hände i Filippinerna: skulle jag åka på båttur och kolla valar, eller vad det nu var, var jag tvungen att hyra en hel båt.

Annars: Inte helt enkelt att hitta internet, blir minimalt bloggat ett tag gissar jag.

BANGLADESH: Dag 1

Framme i Dhaka
DHAKA. Det var fullmåne över Bangladesh när vi – jag, en tyskfödd advokat bosatt i London och 150 bengaler – landade på Zia International i Dhaka två timmar försenade. Redan innan planet taxat en meter i Kuala Lumpur körde det ihop sig: först skulle de tanka kärran vilket tog tid. Sen kom nåt geni på att en av benglaerna på något vänster kommit ombord med felaktigt eller falskt pass varvid reglementet föreskriver att man inte får lyfta. De ropade ut i PA-systemet två gånger efter människan, vet inte om de fick tag på vederbörande men de blev i alla fall tvugna att riva ut väskan ur lastutrymmet. Drygt en timme efter utsatt tid rullade Air Asia-maskinen ut mot startbanan. Mig gjorde det inget, jag satt och sov vid mitt fönster.

Nu är jag i alla fall i Dhaka, i ett bra och bisarrt billigt hotell i förhållande till kvalitén – ca 200 spänn natten – längs VIP Road eller Inner Circular Road som jag tror den också kallas. Hade inte bokat något innan men det här står med i Lonely Planets listning över boende så eftersom det redan var mörkt när jag kom in i stan med taxin så körde jag på det. De billigaste ställena kan man lika gärna skippa, enligt Lonely Planet, eftersom de helt enkelt inte tar emot utlänningar. För kvinnor, liksom för par som inte är gifta, kan det också bli problem att få ett billigt rum, typ hostel. Som sagt, allt enligt guideboken som kan ha fel ibland.

Det närmaste jag kommer tidigare erfarenheter av städer i Dhaka-klass är Phom Penh i Kambodja. Undrar om den kanske är aningen fattigare ändå, där får man räkna med mc-taxi och grusvägar inne i stan, men annars är Dhaka inte långt efter. Gatorna är svagt upplysta, folk rör sig hela tiden på trottoarerna där det säljs mat, kläder, skor, cigaretter, frukt från stånd upplysta av stearinljus, men icke öl för det här är ett muslimskt land. Det diskuteras, läses tidningen och umgås i största allmänhet. Så mycket med än så har jag inte hunnit se idag.

Imorgon ska jag lämna in en rejäl påse tvätt och sedan ägna dagen åt att dels köpa en tågbiljett till Chittagong, har läst att man ska beställa i god tid, dels kolla in Gamla Dhaka som ska vara sevärt. Känns roligt att vara här även om jag inte kan räkna med att bli förstådd av så många eller komma i samspråk med västerlänningar – här är man mestadels ensam vit. Men det är mera spännande att resa här än i Nya Zeeland, det är som att en dimridå dras bort från ögonen i länder som bjuder sådana här kontraster. Det är ju det som är att resa egentligen.

SYDOSTASIEN: Snabbstopp

KUALA LUMPUR. Sitter helt svettig kl 08.45 i den stillastående typ 30-gradiga luften på ett hostel i Chinatown i Kuala Lumpur, Malaysia, som jag lämnar om fem timmar för Dhaka, Bangladesh. I Malaysia börjar stan just vakna till liv här utanför. Har ätit frulle på taket och sett solen gå upp. Nu ska jag checka ut och sen gå en snabbpromenad. Hade tänkt tvätta för det behövs med det hanns inte med, får bli i Dhaka istället.

Från Dhaka till Indien flyger jag med det bengaliska hedervärda bolaget GMG Airlines som har den slagkraftiga "First Class All The Way" samt vad som ser ut som en ren (!) i loggan. Faktum är att guideboken rekommenderade det bolaget, det var något annat av de inhemska som inte riktigt nådde upp till normal säkerhetsklass enligt USA:s flygmyndighet.

Men man ska inte alltid lite på guideböcker – i en annan bok, om Indien, påstås det att inga flyg går mellan Bangladesh och Indien, vilket jag härmed kan dementera. I min bok om Bangladesh (Lonely Planet tyvärr, jag gillar Rough Guides bättre) påstås det att det är dyrt att flyga ut ur Bangladesh, men det är inte heller korrekt (såvida man inte tycker att 500-700 spänn är dyrt).

Hade tänkt skriva en rapport om resan hittills här nånstans, framför allt sammanfatta Australien och Nya Zeeland men det får vänta lite. NZ hann jag inte se så mycket av, jobbade sammanlagt fem-sex dagar där. Men min snabbanalys blir att ska man välja mellan Australien och Nya Zeeland: välj Australien först.

JOBB: Mobil redaktion igen

AUCKLAND igen. Först: låt oss utbrista i ett unisont Äntligen! apropå nyheten att Saab Automobile till slut sålts. Hur länge det klarar sig är en annan historia, men som Saab-ägare (svart 9-3 Vector, 06:a med sportpaket) kan jag inte låta bli att tycka att det är rätt festligt ändå. Dessutom säljs det innan Volvo PV säljs, som ändå är ett betydligt mer lönsamt bolag (Volvo har ju gått med vinst faktismt, bara en sån sak.)

En del av mina reseplaner har ändrats beroende på lite biljettstrul och jobb – har suttit i en av hostellets telefoner och intervjuat folk i Wellingtons filmindustri idag och randat och skickat texten nu ikväll. Storfilmen Avatar av James Cameron gjordes i Wellington, det är temat för storyn. Som bekant spelades ju även Sagan om Ringen (med Gollum i en av huvudrollerna –bilden nedan) in i NZ.

Just inte hunnit med nåt annat än detta, förutom att boka (om) en flygbiljett till Kuala Lumpur runt lunch dit jag åker imorron. Som planerat fast lite senare. Men ska man frilansa, vilket är ett av syftena med den här resan, så får man ta de chanser som kommer och va beredd att ändra en del annat.

Men nu har jag gjort klart dagens värv och ska ta en nypa luft och kanske en onsdagspilsner (fick för mig att det var fredag nyss...) på nån tvärgata till Queen St om nåt ännu är öppet.

Som jag skrev tidigare: oklart när det bloggas nästa gång.

PS Jag har genomfört ett skifte av handbagageväska. Den Eurobag som jag köpte i Stockholm i december har avpolleterats och står nu på ett hostel i Auckland. Den var iofs bra men väskor ställer jag höga krav på och en mindre ryggsäcksvariant visade sig vara överlägsen när jag igår gjorde en liten marknadsundersökning längs Queen Street. Slog till på en rätt platt och mjuk minirygga från Kathmandu (se bild) med rabatt (ca 450 spänn). Den har stadga i sig och många fickor för både ett och annat. Det viktigaste är kanske att datorn ligger bra och att den känns bra att gå omkring med – axelremsväskan kändes tre ggr så tung fast det var precis samma saker i den. Jösses vilket långt inlägg om en så banal sak...

Over'n out.

På väg mot Auckland

Mer idag av vackra kustvägar och, faktiskt, solsken. Fast några "locals" som jag pratade med hade minsann sett regn på prognosen.

Sitter och reseplanerar framåt och kollar en del flygbokningar, hotel/hostel, busstider etc. Eventuellt blir det lite mindre bloggat närmaste dagarna, prioriterar annat när internet finns tillgängligt. Det har dykt upp ett eventuellt jobb, eller i varje fall idé till ett jobb, som jag funderar på att riva av vilket möjligen påverkar den närmaste planeringen. Och idag har jag faktiskt fakturerat! Fast riktig högkonjunktur är det inte riktigt i min firma ännu...

ROAD TRIP: På väg norrut på nordön igen

Äntligen sol över Nya Zeeland
NEW PLYMOUTH. Sitter nu i ett på tok för stort motellrum med fåtöljer, glasbord, en big-ass platt-tv, värsta spabadet och en superkingsize-säng samt ett litet kök som jag inte kommer hinna använda. Men jag är lite mätt på hostel och dorm-sängar för tillfället så det kan det vara värt. Stället var det billigaste jag hittade när jag kom dundrande in vid 20.30-tiden.

Då hade jag kört sedan kl 13 från det regniga Wellington, där jag även hann med och åka runt lite tidigare idag och kolla på utsikten uppifrån kullarna:

Bitvis är det en rätt vacker väg man åker norrut från Wellington, en mix mellan Irland, Alvaret på Öland och östgötaslätten. Städerna, eller samhällena snarare, påminner mera om amerikanska sydstatshålor. Inte superfestliga och speciellt inte en söndag.

Men ändå – man upphör inte att förvånas: i Foxton står en holländsk väderkvarn och snurrar.

Det visar sig att Foxton har en stor koloni holländare och en av dem fick idén att bygga en kvarn. Den funkar och allting, man kan gå upp på övervåningen och kolla när de maler mjöl, det kostar 5 NZ-dollar om jag minns rätt. Den har varit igång i sju år nu, sa tanten, och står där och flaxar, komplett med holländska souvenirer och hembakat bröd och kakor (jag köpte kakor).

Foxton är också känd för sina många muralmålningar fick jag också veta. De finns på alla möjliga och omöjliga husväggar. Såg flera stycken på bara några minuter:

Fortsätter norrut längs riksväg 1 till Bulls där jag tar vänster på väg 3. Snart anar man i fjärran den dramatiska siluetten av ev vulkan, vilket det är också. Mount Taranaki eller Mount Egmont (den har två namn, ett gissar jag är maoriskt och det andra tror jag Kapten Cook slog till med) heter den, höjd 2518 meter. Är fortfarande aktiv, det senaste rejäla utbrottet var 1655. Kanske dags för ett nytt nu då, haha.

Egmont är annars en av världens mest symmetriska och toppiga vulkaner – snyggaste antar jag man kan säga på vulkanspråk – och har tillochmed används som fond i en japansk film där man av nån anledning inte kunde/ville använda japanernas egen Fuji, har nån kunnig människa skrivit in på Wikipedia.

Norr om Egmont ligger alltså New Plymouth, stan jag är i nu. Den känns som en spökstad en söndagkväll, men ligger väldigt vackert precis vid vattnet. All natur och hela kustlinjen längs udden som vulkanen ligger på är väldigt fint – kuperade gröna kullar med kor, klippor vid kusten ned mot den asksvarta sanden, dungar, blommor och hela baletten. Just här står sig östgötaslätten slätt faktiskt.

Nu ska jag mejla lite, tappa upp ett bad och glo på min feta tv resten av kvällen. Ska se om man kan ringa hit lite thaikäk eller kanske nån indier fast det är väl tveksamt.

Imorgon kör jag åter till Hamilton där jag hyrt bilen och tar en buss åter till Auckland. Sedan väntar nästa äventyr: Bangladesh.

SvD I AUSTRALIEN: Gruvorna vaknar

Rapport från underjorden i SvD

Jag har skrivit en story om att Australiens gruvindustri åter tror på goda tider efter finanskris och elände. Läs den i lördagens SvD Näringsliv (fanns inte på nätet än när jag tittade nyss men man kan alltid gå och köpa papperstidningen. Eller ta en prenumeration.)

COOK STRAIT: Dagstur till Sydön

En omväxlande seglats
PICTON-WELLINGTON. Det blev sammanlagt sex timmar på båt idag, två olika färjor över Cook Strait närmare bestämt. En dagstur till Picton på sydön så jag i alla fall kan säga att jag varit där. Vädret i princip lika dåligt som igår. Det gick att gå omkring i Picton (bilden nedan), ett litet sömnigt samhälle som sett sina bästa dagar för länge sedan då valfångsten stod på sin höjdpunkt, mestadels torr – om man bortsåg från ett lätt duggregn.

Picton, sett från färjan:

Cook Strait är så pass brett att man inte ser över. Havet får in en bra vinkel mot sjöfarten där och det gungade duktigt både dit och åter. Det var olika fartyg dit- och återresan och det kan ha varit något i skrovkonstruktionen – fartyget på återresan var äldre och charmigare – men resan åter till Wellington hävde sig skrovet helt klart mest. Satt man, som jag, längst fram och såg ut genom fönstren var havet ena sekunden helt dolt av fören för att i nästa dyka upp och täcka halva fönstret – följt av ett magnifikt KA-DONG när skrovet slog i vattenytan. Man riktigt kände hur det sjöng i stålplåten. Ankomsten till Wellington blev nån halvtimme försenad eftersom fartyget inte kunde gå för full maskin.

Vi hade kanske kommit en trekvart ut på Cook Strait från Picton på vägen åter norrut då en lite rund och otymplig karl, kanske 50-55 år och som sitter allra längst fram i salongen med nån sorts protes på ena benet och i kortbrallor, börjar kräkas. Han frustar flera gånger och alla bakom honom i salongen inser direkt var ljudet kommer ifrån. Han verkligen kaskadspyr. Så dyker fartyget ner i en ny vågdal och han kräks igen. Och igen. Och ännu en gång. Personal springer fram med påsar och börjar torka och greja. Han förmår liksom inte ta sig därifrån för egen maskin – det är smartare att gå akteröver om man är sjösjuk – utan blir kvar i säkert tre-fyra minuter medan fartyget stampar alltmer. Till slut får han hjälp av två kvinnor i besättningen att ta sig iväg. Jag tyckte väldigt synd om honom.

Flera gånger slog stora vågor över stäven:

I Picton för övrigt går det att fördriva en dag men just inte så mycket mer. Tursamt nog var det Picton Maritime Festival just denna lördag, med massa jippon för kidsen, paddelrally i viken och glam och feststämning på gatorna. Nja fest vet jag inte förresten, men lite uppåt mitt i höstvädret i alla fall. Ett gäng båtbyggare och småbåtsentusiaster ställde ut sina farkoster och motorer nere vid vattenbrynet där ungarna plaskade omkring.

Jag gick in i ett museum de har där. Därinne var fullt av prylar: en miljon gamla foton, klockor, hushållsmaskiner, redskap, sedlar, kartor, fartygsmodeller. Jag frågade en farbror på kanske 70-80 som tydligen drev stället vad museet egentligen handlar om. "Åh", sa han, "där borta är lite om valfångst, där om vilka som bott i Picton, där har du klockor..."

Orten/halvön Russel långt norrut på Nordön vid Bay of Island, där jag var för några dagar sedan, blev, har jag lärt mig, en av de första europeiska bosättningarna på Nya Zeeland. Bland annat valfångstflottan hade sitt fäste där och gav stället tvivelaktigt rykte. Men museet här visar att även kustfolk söderöver, runt Picton, bedrev valfångst – mängder av bilder fanns på valfångstfartyg, besättningar och deras familjer samt en plansch över vad de olika delarna på valen används till. Hela dokumentationen, ihop med känslan ute på byn i Picton denna sömniga regngråa sommardag, skapade en lite sentimentalt sorglig inramning. Hela museisamlingen tycktes ropa "Titta, vad stora, stolta och viktiga vi var en gång!", som för att krampaktigt bevara en tid som flytt.

Bland köksredskapen hittade jag för övrigt ett exemplar av den svensktillverkade hushållsvågen Anita (bilden). Den var jag tvungen att plåta, trots museichiefens muntliga fotoförbud:

I morse missade jag bussen som går till färjeterminalen (jag trodde den gick 50 min före avgång men den gick istället kl 7, 90 min före). Så jag tog raskt hyrbilen och lyckades leta mig fram nästan direkt utan karta. Ställde kärran gratis under en bro och där stod den kvar orörd när jag kom åter 14 timmar senare. Trots att tidningen idag toppade med scoopet att p-vakter i Wellington uppmanas av sina chefer att lappa minste 100 bilar om dan. Det var ju det man alltid trott...

DAGENS FLOPP: En löddergeyser

50 mil och en minivulkan senare

WELLINGTON. Har kört bil sen kl 8 i morse då jag startade från Rotorua. Startar man där och kör söderut hamnar man i Wellington – det är där jag är nu, sitter på Base Wellington (Base är alltså en hostelkedja i NZ & Australien om någon undrar, bästa jag bott på hittills). Lite seg faktiskt måste jag medge. Men bara lite. Det är delvis fantastiska vyer man passerar, särskilt en del med vulkanisk aktivitet runt om varifrån det kommer ånga här och där och med vägen på en platå med bergen runtomkring.

Däremot har det regnat nästan nonstop hela dagen så jag är glad att jag har bil och kan köra fram dit jag ska. Präktiga tropiska skurar ibland så torkarna fick gå på max.

Dagens konstaterande: Förbaskat vilka smala vägar de har i NZ förresten. 100 är maxhastighet och det är nästan aldrig en riktig motorväg med mittbarriär eller gräs i mitten. Ganska rikligt med omkörningsfiler dock.

Dagens höjdpunkt (eller flopp om man vill): en geyser som spyr såpa. Jovisst. Strax söder om Rotorua, längs landsväg 5, ligger en hel rad seismiska parker där man kan stanna och kolla på vulkanisk/termisk aktivitet i olika former. Grottor, bubblande lera, kratrar i olika storlekar med mer. Jag väljer en i högen, Wai-O-Tapu (bilden ovan & höger), och kör dit. På skyltar får man reda på att det i närheten finns en geyser som får ett utbrott klockan 10.15 varje dag. Alla undrar förstås hur geysern, ett hål i marken där det kommer ånga ifrån, kan hålla så bra ordning på tiden. Så strax före kl 10 sätter sig 4-500 turister i bilarna och kör ut en kort bit ut i skogen och parkerar strax vid geysern.

Bredvid den har de byggt upp som en utomhusteater med bänkar som lätt rymmer 600 pers. Framför oss finns en liten stenhög med ett hål längst upp, metern hög kanske. Från toppen puffar ånga. Det är ett bra tag kvar och vi sitter där och stirrar fånigt på stenhögen som puffar helt stilla. Så, kanske fem över 10, kliver en Kurt Olsson-typ fram och börjar berätta om hur geysern funkar – det är två vattenkammare inunder, en med 150-gradigt vatten som hålls i chack av en annan med 90-gradigt vatten. När de två blandas förångas vattnet och geysern vaknar.

Kurt Olsson stoppar såpa i tratten.

Men tiden då? Jo serrö, när tiden är inne tar Kurt Olsson fram några bitar såpa (!) och kastar ner i den inverterade tratten (se bilden ovan). Löddret skapar uppenbarligen kaos där nere och snart börjar det rinna skum ur tratten. Tjejen bredvid mig kan inte hålla sig utan börjar flabba. Själv har jag nog aldrig sett något fånigare. Efter kanske tio sekunder får såpan hela manicken på riktigt högtryck och en kanske 20 meter hög ångpelare sprutar ur minikratern.

Så det var det. Man får ta vara på den nöjen som bjuds.

Vädret ja: regnigt som sagt. jag har bokat en dagstur för imorgon med färjan över sundet från Wellington till Sydön men lägger ner planerna på att ge mig ner med bilen eller ändra flyg – framför allt vädret avgör. Både i Wellington och Christchurch ska det bli som idag kommande dagar, med en tillfällig förbättring på söndag. Jag satsar på att se Nordön ordentligt istället, har sett ut en alternativ rutt tillbaka norrut.

Nu ska jag ut och käka middag och ha en mycket välförtjänt – yepp – pilsner.

Over'n out.

HYRA BIL: Billigare och roligare

Här under bubblar lavan

ROTORUA. Staden som fått sitt namn från den vulkaniskt aktiva sjön alldeles här bredvid blev dagens anhalt. Imorgon bitti är min plan att jag ska ta min nyhyrda bil – japp, har bil nu igen, det är ju så festligt detta att köra på fel sida – och åka och kolla på denna vulkaniska aktivitet och sedan fortsätta söderut mot Wellington.

I morse tog jag en buss från Paihia till Hamilton nån dryg timme söder om Auckland. Hamilton ligger rätt bra till både om man ska fortsätta ner till Wellington och se detta vulkaniskt aktiva område där jag är nu. However, just som jag klev av bussen såg jag en hyrbilsfirma bredvid terminalen. När jag kollat upp lite busstider och konstaterat att Hamilton, i alla fall betraktad från busstationen, inte verkade så kul och jag inte hade nåt boende bokat började jag fundera på om jag verkligen skulle stanna där. Så jag klampade över till den här hyrbilsfirman och frågade vad det kostar.

Just som jag står där öppnar sig himlen. Det är inte regn, snarare kompakta sjok vatten som brakar ned på betongparkeringen utanför. Jag kolla på regnet i tre sekunder. Vänder mig om mot hyrbilstanten: "Jag tar bilen!"

Jag och min högerstyrda lilla bil.

Även bortsett från regnet så är jag rätt – för att inte säga rejält – trött på att skramla fram på bussar. Sen undrar jag om det inte blir billigare också. Bussen från Paihia till Hamilton kostade typ 50 dollar, det är mer än en dagshyra för bilen.

Tanken är att jag åtminstone ska köra till Wellington, möjligen också ta färjan över till Sydön. Kan bli tajt att köra ner till Christchurch dock. Om jag inte väljer att ändra rutten helt, avstå Bangladesh och istället dra direkt till Indien efter Nya Zeeland. Ska utreda vad det kostar, men troligen blir det ingen sån ändring av kostnadsskäl.

Hostel-rummet på Base, som hostelkedjan heter, i Rotorua.

Nu har jag alltså i Rotorua och sitter och snackar med en holländsk tjej som varit och geggat ner sig i vulkaniska gyttjebad. Hon har visat sina bilder från det eventet och hjälpte därmed mig att besluta att jag inte ska göra samma sak. Vi kan faktiskt känna lukten genom fönstret från gasen som bubblar upp från Rotorua Lake här bredvid – det luktar helt enkelt utedass, eller ruttna ägg kanske.

Statusrapport lilla kameran som fick sand i sig: Den funkar runt 40 procent av tillfällena. Inte ok.

Det har regnat hela eftermiddagen och kvällen. Nu åskar det avlägset utanför, det gjorde det i Paihia också. Plus att brandlarmet gick mitt i natten. Har inte sovit speciellt mycket. Snart ner och ta en bira på Lava Bar nästgårds.